Vad vill du se tillbaka på?

Rubriken är en fråga som jag ibland slängt ut på elitsatsningen i lydnad när vi på första träffen diskuterar mål och träningsplanering. Jag har bett eleverna att tänka sig att de sitter ihop med några goda (hund-)vänner och har precis avnjutit en god middag, sippar på ett gott vin och låter tankarna vandra fritt. De nuvarande tävlingshundarna är vid det här laget gamla, grånosade, skumögda och pensionerade, de ligger hopkurade i soffan i värmen och halvslumrar. Och vid det stadiet så börjar ni prata gamla hundminnen, ”Kommer ni ihåg när…!?” Där ber jag eleverna fundera kring vad de vill se tillbaka på, vad har de och den här hunden gjort ihop under hundens liv, vilka historier och minnen är det som de nu sitter och pratar om med vännerna? Det kan vara både stort och smått, stora framgångar och segrar, men också känslan de vill kunna se tillbaka på, hur det kändes att få träna och tävla och dela livet ihop med just den här individen? Finns det saker de vet med sig att de inte har bra minnen av från någon tidigare hund, något de önskar de hade gjort annorlunda och kan de se framför sig att den här hunden de har nu kommer att få andra historier och att det kommer kännas annorlunda att se tillbaka på dess aktiva tid när den väl är gammal och grå?

tweed_klicker2

Jag tror att om vi bara planerar målen som något som ligger framför oss, då har i allafall jag lätt att sätta upp övervägande resultatmål. Jag ser titlar och cuper och pokaler och belöningen varje gång när man får klicka i en högre klass vid tävlingsanmälan (jag minns fortfarande hur glad jag var första gången jag fick skriva i ”elitklass” på en tävlingsanmälan, JAG hade en hund i ELIT liksom!) . Jag ser nya utmaningar och jag ser en fullklottrad kalender med allt vi ska tävla i och the sky IS the limit! När min första border collie och tillika min hundliga själsfrände (jag kan än idag inte finna ord för den speciella kontakt han och jag hade utan att låta som om jag tror på sådant som jag inte alls tror på) Tweed var ung skämtade jag om att målet jag hade med honom var att han skulle benämnas ”alla titlar Tweed”. Typ det är så många så vi räknar inte upp dem. Nu kom ju livet och en djävulsk sjukdom emellan och det blev som det blev. Men idag när jag tänker tillbaka på honom, är det ju inte alla de där missade titlarna jag saknar. Jag kommer ihåg när han tog sin ena, godkänt vallhundsprov (fast på den tiden hette det lokalprov), mest för att jag var så sjukt nervös innan och sen när vi hade genomfört det (88p och dagens näst bästa runda) så blev det sån antiklimax. Var det detta jag varit så nervös inför? Borde det inte kännas jätteannorlunda nu när jag klarade av det? Faktum är att det var första insikten i att laddar man för mycket så kan målet kännas som mindre värt när det väl uppnåtts. Det blev ju en vanlig måndag sen ändå typ. Hans andra titel, SLCH, vet jag var han fick sista ettan men jag minns inte tävlingen. Inte känslan, inte hur momenten gick eller var vi placerade oss. Snopet egentligen.

tweed_matte

Däremot minns jag glasklart ett moment under en helt annan tävling. Det var den gamla ”dumrutan” (stå, sitt, ligg under marsch). Vi hade ställt upp för momentet när en helikopter kommer flygande över tävlingsplatsen. När tävlingsledaren startar oss, börjar helikoptern hovra i luften rakt ovanför oss! Under hela momentet hörde jag inte ett enda av tävlingsledarens kommandon, jag chansade när jag skulle ge Tweed signalerna, men vi körde på. När momentet avslutats, lyfte helikoptern och åkte vidare! Både jag, domaren och tävlingsledaren skrattade. Jag minns inte vad betyget blev, eller vad vi fick totalt på den tävlingen, men känslan av att ha en hund som under en sån extrem störning bara fanns där för mig och gjorde allt, den minns jag. Du och jag mot omvärlden matte, sån var Tweed!

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Men om jag vänder lite på detta med målen och istället tänker mig att min tävlingshund (eller valp) redan är gammal och grå, då har jag upptäckt att de tankar, bilder och känslor som dyker upp blir lite annorlunda. Då börjar jag le för jag tänker mig hur det har känts att träna ihop, hur galen min hund sett ut när han/hon fått utföra sitt älsklingsmoment, hur vi myst ihop när vi sprungit av planen, hur vi tittat på varandra innan vi gått in över ringbandet eller ut till startstolpen och med blickarna sagt ”nu är det du och jag!” och tja, jag ser mer målet med vår relation, vår gemensamma utveckling och framför allt hur jag vill att det ska ha känts på vägen mot de där eventuella segrarna, cuperna och mästerskapen. Placeringar och meriter kan en skada eller en sjukdom omöjliggöra, någon annan kan klå er på mästerskapet och ni kan hamna precis utanför kvalgränsen. Men HUR ni tränat och tävlat och delat vardagen ihop, det kan ingen annan råda över. Där tror jag personligen att mina viktigaste mål ligger, att kunna stryka över den grå nosen en dag och se tillbaka på att vart vi nu väl tog oss, så gjorde vi det på det sätt som jag ville och som passade oss och utan att prestation fick gå före relation. Det har jag inte alltid lyckats med, men under de senaste åren har den insikten blivit allt starkare. De där alla titlarna och cuperna och segrarna, de drömmer jag fortfarande om, men hur vägen dit sett ut känns viktigare än om vi faktiskt hamnar där.

Så, när din hund är gammal och grå, vad vill du se tillbaka på?

Anna Larsson

Att utbilda nyblivna hundägare eller finslipa tävlingsekipage tycker jag är mycket roligt och givande. Jag håller både kortare kurser och längre utbildningar inom många olika ämnen som rör hundar och hundträning. Träningen ska vara rolig och effektiv och ge hund och hundägare ett roligare liv tillsammans!

Reader Interactions

Comments

  1. Blir helt tårögd. Du sätter verkligen fingret på det. Den där känslan – den syns ju inte utåt – men det är den man minns. De där tillfällena med KÄNSLAN.

    Det absolut viktigaste för mig när jag tränar hund.

    Du är så klok o vettig!

  2. Så härligt att halka in här. Alltid kloka ord att läsa och reflektera över. Stryker min grånos över nosen, drömmer mig bort och ler. <3

  3. Ja du…o jag som mitt bästa ögonblick i hundägarlivet har när vi gjorde HtM debuten o det var inte ens uppflyttningspoäng den gången men KÄNSLAN av att vi vågade, både jag o framför allt Eddie och på det sätt vi gjorde det TILLSAMMANS som ett team. Ja den övervinner allt både före o efter. ♥♥

    • Jag ryser fortfarande när jag tänker på er HtM-debut, det var ett sånt där känslomoment och din beskrivning av det i bloggen är så härlig. Tyckte det var så ballt att vi genomförde vår galna idé att anmäla oss och testa!

  4. Så fint skrivet! När man lever med en hund som man vet aldrig kommer ut på någon tävlingsbana, aldrig kommer prestera på det sättet får såna tankar en speciell innebörd. Jag klappar på min gamle grånos som ligger bredvid i soffan. Det enda jag har gjort är att kämpa för att han ska må bra och finnas vid min sida ytterligare några år, och det ”enda” han har gjort är att kämpa för exakt samma sak och visa en livsgnista jag inte sett hos någon annan. Jag tror aldrig jag kommer vara mer stolt över någon relation nånsin. Och jag tror att även relationen med min tävlingshund har fått nåt gott utav den situationen. Jag är ju liksom bara glad över att vi faktiskt kan gå in på en plan tillsammans 🙂

Lämna ett svar till Anna Larsson Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *