Rädslor är sällan antingen – eller.

Så har det varit nyår igen. En ofta rolig högtid för människor men tyvärr sällan för djuren. Innan nyår dyker det på Facebook och liknande ställen upp många inlägg där man ber folk att avstå ifrån fyrverkerier och smällare eller åtminstone att begränsa skjutandet till tolvslaget. Det som förvånar mig är att det i samma stund så ofta kommer inlägg där andra hundägare berättar att deras hundar varit med ute vid nyårsfirandet och att de inte alls reagerat på smällare och fyrverkerier. Nej, det är mycket möjligt att de inte gjort -än. Men varför ta risken och chansa?

För jag har väldigt svårt att se att rädslor är antingen – eller. Det är snarare grader av rädsla vi pratar om och den graden kan ändras fort om man har otur! Det som inte syntes vid årets firande kan vara att situationen ändå blev för mycket och att hunden, nästa gången den hamnar i liknande situation, då kommer att visa en ökande grad av rädsla inför ljusskenen, det vinande ljudet eller smällarna -eller andra ljud som liknar något av dessa. Jag vet flera hundar som varit vad man brukar kalla skottfasta (en del har varit MH-beskrivna eller korade utan reaktioner på skotten vid testtillfället) under många år -ända fram tills någon slängt en smällare för nära dem, eller tills nyårsafton sammanföll med att hunden var sjuk/stressad över något annat och smällandet blev det som fick bägaren att rinna över, eller att rädslan bara kommit sakta smygande när hunden blivit lite till åren och hörsel och andra sinnen kanske inte är lika bra längre.

Att rädslor och reaktioner kan ändras under hundens liv är följande nyårshistoria bara ett litet bevis på, finns så många fler historier som liknar denna och många har tyvärr ett mycket tristare slut:

Hunden (jag väljer att inte skriva vilken ras för rasen i sig är inte intressant tycker jag) hade under många år klassats som skottfast och över huvud taget väldigt orädd individ. Tills den plötsligt på nyårsafton, 8 år gammal, blir skrämd och försvinner men tack och lov oskadd lämnas in till polisen som börjar leta efter ägaren via hundens registreringsnummer. De får på nyårsdagens morgon fatt på den person som står som ägare enligt SKK. Det är bara det att hunden sålts två gånger sedan dess utan att uppgifterna ändrats! Nu kunde den förr-förra ägaren lotsa polisen vidare och allt slutade lyckligt men historien tycker jag i sin enkelhet visar på två saker: Rädslor är inte antingen – eller. Det finns en gräns för varje individ och det är svårt att innan veta när den gränsen passeras. Och vikten av att polis och utomstående ska kunna få fatt på ägaren om hunden försvinner.

Så, till nästa nyår, chansa inte utan låt även din absolut orädda, skottfasta hund slippa vara med bland smällandet, håll extra koll på dörrar och grindar (en panikslagen hund forcerar lätt det den i vanliga fall snällt stannar innanför!) och tänk på när du runt nyår måste rasta hunden så HA DEN KOPPLAD på ett säkert sätt. Då blir starten på det nya året så mycket bättre för både dig & hunden! Och du, kolla att det går att spåra att det är du som äger din hund om den trots allt skulle försvinna någon gång.

4 thoughts on “Rädslor är sällan antingen – eller.

  1. Cathy Smith
    januari 5, 2014 at 10:44 e m

    så himla bra skrivet, håller med om allt.

    1. januari 6, 2014 at 6:40 f m

      Tack!

  2. december 27, 2014 at 9:17 f m

    Mkt bra skrivet och tänkvärt. Man känner aldrig en rädd eller skrämd hund!

    1. december 30, 2014 at 8:15 f m

      Tack!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *