Arvids anekdoter :-)

När man har en gammal hund är det lätt att tänka tillbaka och le åt alla tokigheter de sysslat med under sina yngre dagar. Med Arvid finns det så många knäppa historier att jag nog kunde ge ut en mindre novellsamling i alla fall 🙂 Några av dem tänkte jag berätta om här i bloggen.

Redan Arvids tillkomst och namn är en historia i sig. Jag brukar säga att jag har inget att skylla på vad gäller Arvid: han är resultatet av att jag tjatade på min kompis Mickis att hon skulle para sin tik Fan med Mosses Mac som jag fallit pladask för efter att ha sett honom under en vallhundskurs jag var på. Det skulle bli den perfekta matchen! Tiken var vid den tiden inte ens godkänd så jag tjatade om att det var hög tid att tävla henne och sen åka till just Mac. Mickis kom med några andra förslag men jag tjatade vidare och voilá -både vallhundsprovet och parningen mellan de två var i hamn!

När valparna föddes kom Arvid ut som den siste, nummer sex. Han var så liten mot de andra att han först misstogs för en slempropp! När det visade sig att han var en valp utbrast Mickis spontant: ”Du var mig en ful en!” . Mycket bättre blev det inte när vi fick se bilder på de nyfödda valparna: Krille sa ”Du får ta vilken du vill men inte den där fule fan!”. Hm… behöver jag säga att varje gång vi besökte valpkullen så FÖRSÖKTE jag fastna för någon av de andra men den lille (och ärligt talat rätt fule), sure och trulige valpen med det vita huvudet envisades att ideligen krypa upp på mina fötter… Så det gick som det gick! Krille hade dock ett ess i rockärmen: han skulle få bestämma namnet på valpen och han valde ARVID bara för att han hoppades att jag inte skulle vilja ha en valp med ett så fult namn. Men se det slog helt fel, vips följde två andra valpköpare efter och döpte sina valpar till Algot och Aron och så var gubbnamnstrenden fastslagen!

nr 6 hane

Den inte helt snygge bebi-Arvid 😉

Under Arvids uppväxt skämtade vi om att han nog var tillkommen på andra parningen för han gjorde allt någon dag senare än de andra valparna: gick senare, öppnade ögonen senare osv. Och så var han verkligen mycket mindre än sina syskon. En sladdis! Kan säga att han tog igen det med råge senare genom att bli den starkaste vallhunden.

valp6

När det väl var dags att hämta hem honom hade han börjat se lite sötare ut. Vi kom hem sent på kvällen, jag satte ner Arvid på marken efter bilresan -och han försvann rakt ut i skogen i mörkret utan en blick tillbaka mot oss! Det var bara att snabbt springa ikapp honom. Tur att det vita huvudet och svansspetsen lyste lite i alla fall… Det var inledningen på en valptid med en väldigt självständig, envis, tjurig och ”jag klarar mig utmärkt själv!”-valp det. En annan kväll hade han smitit ner på träningsplanen och jag såg bara något vitt som kom smygande över balansbommen… Fick springa fort och fånga in valpen innan han trillade ner.

arvid_matte2

Arvid samma dag jag hämtade hem honom.

Arvid

Arvid med djävulshornen!

Arvid tände rätt fort på fåren och han tyckte att han själv kunde ALLT. Det i kombination med att hans matte inte kunde så mycket gjorde att vallningen länge var blod, svett och tårar -från min sida alltså. Han betedde sig aldrig dumt med djuren men han hade en vilja och en utstrålning som kunde ha flyttat berg och som sagt han klarade sig ypperligt helt utan mig… Vadå lyssna, vadå tempo och framför allt vaddå stanna!?

arvid_sitter_dec arvid_sno

En ung och väldigt skarpt tecknad Arvid.

En dag låg jag sjuk i influensa och den unge Arvid var rastlös och jag tänkte (och här skyller jag på att febern måste ha påverkat mitt omdöme…) att om jag går ut och vallar lite så blir han lugnare och jag får koppla av… Det var bara det att det var rätt djup snö ute… Vi gick ut till hagen (då hade vi fåren precis utanför husknuten) jag satte på Arvid en kort lina och så startade vi… Det var bara det att jag TAPPADE linan och som sagt, stopp, vad är det? Jag minns att jag sprang men då balanserade bara Arvid snabbt upp åt motsatt håll, jag försökte genskjuta honom genom att gå igenom flocken -vips hade han förflyttat sig och balanserade på andra sidan, gick jag mot ett hörn tryckte han fåren över mig så jag trillade och låg och kravlade i snön med tackor och hund ovanpå… Jag hade fingret precis på linan flera gånger men så kutade han vidare. Jag sprang allt svettigare och tröttare i snön med blodsmak i munnen, yrsel och till slut började jag av ren utmattning att grina och tänkte ”jag ger fan i det här, jag går in och lägger mig och så får han valla tills han eller fåren ger upp, jag skiter i det!”.  Där någonstans tror jag Arvid tyckte att skämtet kunde räcka så han saktade ner så pass att jag fick fatt i linan. Game over! (Jag lärde mig två saker: unghundar ska ha LÅNGA linor och man tränar INTE unghundar när man är sjuk, inte Arvid-typen av unghundar i alla fall!)

En annan gång när jag låg sjuk och halvsov i sängen, smet Arvid in på toaletten och hämtade toaborsten, bar den till sängen och slängde den i mitt ansikte! DET uppvaknandet var inte det mysigaste! Om han trodde att toaborsten skulle rensa bort bacillerna eller om han ville säga ”tråkiga SKIT-matte!” ska kanske vara osagt…

När Arvid var unghund hade han en period när han var som besatt av fåglar om de var högt upp i skyn. Han kunde få syn på en fågel långt, långt upp i luften och börja förfölja den helt blind och döv för allt annat! Kompisen Ove tyckte det var så festligt med hunden som stirrandes rätt upp i luften drog iväg hundratals meter över fälten att han svarvade en speciell apportbock till Arvid där kulorna formades som huvudet respektive stjärten på en fågel istället ”Så han har någon fågel han faktiskt får fatt i!”. Tack och lov gick denna besatthet rätt fort över!

Som vuxen har Arvid titt som tätt gjort de mest ologiska saker. En gång hade jag släppt ut hundarna på tomten. När jag ropade in dem kom alla -utom Arvid. Jag ropade och ropade men nej, ingen Arvid. Gick ut och letade men fortfarande ingen Arvid. Jag gick tillbaka upp på verandan och stod och funderade. Plötsligt känner jag mig väldigt iakttagen, som om någon eller något STIRRADE på mig…. Av en slump tittar jag ner och mellan springorna i verandan ser jag Arvids ena öga stirra upp på mig. Helt dödstyst var han. ”Vad sjutton gör du DÄR och HUR har du kommit dit!?” utbrast jag. Det var så trångt under verandan att han måste legat på sidan och verkligen pressat sig in för att komma dit! ”Har du tagit dig in får du ta dig ut!” Jodå, när han insett att han var iakttagen så började han långsamt & mödosamt åla sig (liggandes på sidan) ut. Det tog en stund men ut kom han. Hur länge till han tänkt ligga där och stirra på mig helt stilla och tyst medan jag ropat och letat kan man fråga sig!

Den episoden ledde till att Arvid de gånger han inte ville komma in riktigt än, ändrade spelreglerna till ”inkallningar från tomten gäller bara om matte ser mig”. Väldigt effektfullt om man vil stanna ute lite längre på kvällen! Tyvärr avslöjade hans vita huvud honom ofta i mörkret, han kunde ligga blickstilla bara några meter bort och ignorera våra rop helt övertygad om att han inte syntes. Det ledde i sin tur till att jag började säga ”Jag SER dig!” och då kom han snällt eftersom han ju tydligen var upptäckt. Än idag kan han få återfall av ”om de inte ser mig behöver jag inte komma”, det tacksamma är att han numera tror att OM jag säger att jag ser honom så är han avslöjad, så då kommer han oavsett om jag faktiskt vet var han är eller ej (berätta det inte för honom!).

arvismaj

Arvid vet att njuta av livet! Här med husse förra sommaren.

En gång kom jag hem, hundarna kom fram och hälsade men… ingen Arvid!? Jag letade i hela huset, ropade, kollade hundgården om jag glömt att jag satt honom där, letade på tomten och utanför men nej. ingen Arvid. Det var galet skumt. Hur kan en hund bara försvinna inomhus!? Jag blev mer och mer orolig, öppnade alla dörrar och kollade alla ställen jag kunde komma på men nej. Tills jag tittade i BADKARET. Där, under/bakom en tom torkställning, låg Arvid och såg ut som ”Jag har ingen aning om hur jag kom hit men jag kommer faktiskt inte ur själv!”. Till saken hör att Arvid ALDRIG frivilligt skulle placera sig i badkaret (det var ett gammalt, högt & halt badkar och de gånger jag tvingades bada honom var det verkligen inte lätt att lyfta i honom), han HATADE badkaret, och än värre var det när torkställningen stod i det eftersom han är rädd för saker som skramlar och låter! Så VAD som fått honom att gå in i badrummet och frivilligt hoppa ner i badkaret för att lägga sig bakom torkställningen är än i dag ett totalt mysterium för mig. Det var inget oväder, alla de andra hundarna var avslappnade och som vanligt, det syntes inte att det hade hänt något och jag hade inte varit borta länge! Han har aldrig varken förr eller senare velat hoppa i badkaret!

fika

Det SKA gå att nå kaffet i botten!

En gång har han faktiskt rymt på riktigt. Helt utan att innan ha visat att han var kärlekskrank (Arvid var kastrerad dessutom efter en prostatit) så tog han en dag och smet ut under grinden, traskade genom skogen och dök upp hos en bekant vars tik löpte. Hon bodde ca 3 km bort! Där satt han på verandan och såg ut som ”Får Ally komma ut och leka?”. Tack och lov en engångsföreteelse!

Ja, det finns många fler anekdoter om Arvid för säga vad man vill -hans insida är nog än mer udda än utsidan trots allt 😉

4 thoughts on “Arvids anekdoter :-)

  1. juni 19, 2015 at 7:24 e m

    Tack för många skratt! 🙂 Trodde alla dina hundar var föriga så det var uppfriskande & läsa om att även du haft en självständig BC 😉 Krama om Hajen från oss <3

  2. juni 21, 2015 at 2:16 e m

    Hehe, nej Arvid har i grund och botten varit en allt annat än förig hund, han var väl typ 4-5 år när jag började känna att vi hade något slags samarbete 🙂 Han är ju också hunden som varken tog godis eller lekte utan bara gick och gömde sig när han skulle börja tränas i annat än vallningen, men eftersom det enda som är mer envist än Arvid är hans matte så blev han ju så småningom en hund som både jobbar för godis och kampar som tusan och älskar träning. Jag brukar tänka att när andra tror att jag glidit fram på ett bananskal med hundarna så får man se det som att jag lyckats jäkligt bra med att träna bort/dölja deras brister 🙂 För jag har fått höra även om Arvid att jag haft så lätt med honom (eh, i jämförelse med vaddå kunde jag tänka) men det sätter jag mest upp på kontot ”andras segrar är alltid lätta” 🙂 Min förigaste BC var helt klart Tweed, han var född till samarbete. Att få Arvid direkt efter honom var… intressant… 😉 Ha det gott!

  3. juni 30, 2015 at 11:24 f m

    Hahahaha! Toaborsten var ju faktiskt betydligt värre än Nässla som gick och hämtade smutsiga kalsonger och la i husses ansikte när han sov! Gulliga buse!!

    1. juli 1, 2015 at 1:49 e m

      Haha, ja en toaborste är rätt svårslaget… Fast… min gamla Birka (holländaren) tog en gång in en frusen hundbajs som hon la strategiskt en bit ifrån min huvudkudde! Jag låg och sov (sjuk även denna gång, det är då de gör sånt här!) men vaknade av stanken när den började tina!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *