Glada förare eller glada hundar?

Då och då dyker det upp diskussioner kring hur föraren ”ska” se ut och bete sig i rallylydnaden. Det finns förare som fått avdrag för att de varit ”för lydnadsmässiga” och det finns förare som fått avdrag för att de inte ler när de tävlar. Jag tycker personligen att det är ett lite tokigt och tråkigt sätt att likställa ”glädje” hos ekipaget med att föraren ska agera ”yvigt” eller att man måste le på banan för att framstå som att man visar glädje.

Jag har funderat lite kring detta med ”glad förare”. I min värld är det viktigaste under tävlingsdagen att hunden är prio ett och upplever tävlandet som något bra. För mig betyder det att min uppgift som  förare är att vara ett bra stöd för sin hund, vilket jag är om jag på tävling beter mig så som jag beter mig när vi tränar. Dvs hunden ska känna igen mig, vara trygg i att jag säger samma kommandon, rör mig och agerar på samma sätt som jag gör hemma på träningsplanen. Då klarar vi yttre störningar som bäst! Om det ska bedömas grad av ”glädje” tycker jag det borde förtydligas att det ska handla om hundens arbetsglädje, inte om förarens miner eller att man skulle vara ”gladare” för att man använder mer hjälper och lockar och pockar på hunden genom banan.

Många av oss som tävlar går in i en djup koncentration. Då kan man -som jag!- få ett ”fighting face”, där man närmast ser sur ut. Detta uttryck är för mina hudar en signal om att NU är det som allra bäst! För så ser jag ut när jag tränar som bäst helt enkelt. Superkoncentrerad på uppgiften blir mitt ”fighting face” helt enkelt till hunden en signal om att ”jag gör rätt och snart kommer hon belöna mig!” När jag sedan belönar är jag ofta lika galen och sprallig som mina hundar MEN under tiden jag ”jobbar” (=för min hund på banan) så är jag koncentrerad och försöker vara den allra tydligaste, tryggaste matten i världen för min hund att luta sig mot. Det ska vara lätt för min hund att göra rätt och ha roligt på tävlingsdagen!

Som en del inom rallyn kanske vet tävlade jag tidigare med min nu pensionerade border collie Fonzie. Fonzie tog jag över som en vuxen superstressig och galen omplacering. Jag fick under Fonzies tävlingskarriär väldigt ofta höra hur trevligt det var att se våra rundor och många positiva omdömen både från åskådare, medtävlare och domare just för att Fonzie var så glad, kvick och alert och med en otroligt stor arbetsglädje. En så snabb och HET hund som Fonzie krävde att jag var väldigt nertonad, tydlig, ”strikt” i hur jag rörde mig och hade jag försökt agera mer ”yvigt” eller som en del tycker ”rallymässigt” så hade mina signaler och vår kommunikation blivit helt fel för Fonzie, det hade gjort att han börjat chansa, gjort honom förvirrad, och blir han förvirrad så blir han direkt stressad och osäker. Så att se ut som om jag tävlade lydnad trots att jag tävlar rally kan vara det bästa för min hund! Fonzie är nog den svåraste hund jag tävlat med just för att han krävt att jag varit extremt fokuserad, förberedd, tydlig, med en plan och en högre grad av tajming än mina andra mer ”förlåtande” hundar som klarat av att jag inte är lika exakt i varenda pytteliten detalj. Aldrig lättkörd men när JAG lyckades sköta mig -sällan omkörd så att säga! 🙂

Så vad vill jag säga med det här inlägget? Jo, att jag hoppas att om någon där ute precis som jag sitter med en hund som man känner går bäst (och mår bäst!) av att man själv är superkoncentrerad, ”stel” och ”lydnadsmässig” så fortsätt att köra som ni gör! Även om ni åker på avdrag för någon enskild domare någon gång. Att vara den bästa föraren för hunden ÄR prio ett under tävlingsdagen och tävlingskarriären på lång sikt! Om enskilda domare drar poäng för att du inte ler, för att du är nedtonad och ”stel” och ”lydnadsmässig” så skit i det. Det är bara en tävling i mängden av alla rundor du och din hund kommer att prestera. Arbetsglädjen och känslan av att vara ett riktigt team med sin hund sitter i så mycket annat än förarens ansiktsuttryck och när tävlingsdagen är slut är det bara hunden -inte domaren- vi behöver åka hem med.

galen

Fonzie har dock övat på att le 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *