Reflektioner efter VM.

Har flera gånger tänkt att nu ska jag sätta mig och sammanfatta lite efter VM men oj så svårt det har varit! Har inte riktigt landat än. Det är så mycket tankar och känslor att det fortfarande känns svårt att få ner dem i ord i en blogg. Flynn och jag 4:a på VM,det känns ju helt overkligt! Det får bli lite hipp som haver med olika tankar och intryck här i bloggen helt enkelt allt eftersom de dyker upp i skallen.

Första riktigt stora mästerskapet jag var på  var ju OEC ”EM” i Tyskland med Fonzie 2014. Efter den debuten kände jag att jag absolut ville uppleva den stämningen igen: att få gå in på en sån arena och tävla i den otroligt häftiga stämningen som var där. Som att gå in på en scen! Är otroligt tacksam över att jag efter det fått uppleva både två SM, ett NM och nu ett VM i denna sport. Och jag kan säga att VM var helt enkelt en galet häftig upplevelse! Arrangörerna hade verkligen ansträngt sig till max för att göra allt snyggt och storslaget och man kände sig verkligen väldigt välkommen som tävlande.

m28

Och det är ju det som är det häftiga med ett mästerskap: det är som om någon dukat upp värsta lyxiga middagsbordet åt en och sedan bara ”välkommen att ta för dig!”. En av mina elever frågade mig ”Kände du dig lika cool som du såg ut när du gick in på planen?” och klart att man har puls och klart att man är laddad som tusan och klart att man är nervös men ja, jag kan erkänna att jag trivs och presterar nog allra bäst i sånna här sammanhang. På en vanlig tävling försöker jag se tävlingen som en utvärdering av vår träning, en check på hur långt vi kommit hittills, men vanliga tävlingar innebär ju också ofta att man tex vill ta en uppflyttning till nästa klass, eller plocka ett cert, få ett championat eller ta poäng för att kvala någonstans. Även om jag inte tänker på resultaten när jag tävlar så smyger sig de tankarna lätt in efter tävlingen: hur gick det, vad räckte det till osv. Men på ett mästerskap… Alltså, man är ju redan där. Inkvalad till VM. Bara att passa på och njuta helt enkelt! Och så älskar jag strålkastare och publik och hög musik 😉 Jag har mycket lättare att showa i en sån miljö än på en vanlig tävling där jag lätt hamnar i att bara vara hundTRÄNARE och inte TÄVLINGSFÖRARE. Bra träning för hunden men inte så showigt!

m27

m26
Bakom scenen. Tre uppvärmningsringar att tillgå!

Något annat som är häftigt på ett mästerskap är att man även tävlar i lag. Man åker ett helt gäng, man peppar varandra, man hjälps åt och man håller tummarna och det är så nervöst men häftigt att se lagkamraterna tävla. Verkligen en extra krydda! Man får många anledningar att jubla och många häftiga känslor helt enkelt! Allt blir extra laddat och mäktigt! Hundtävlande är som bäst när det är mycket show och känslor!

13495252_10157024076615527_9130478145885754966_n

Coolt också att veta att så många följde oss via livestreamingen över nätet! Jag lovar att man blir galet glad och peppad av alla lyckönskningar och hejarop över nätet när man är långt borta och tävlar! Och rörd. Att så många hejar och är nyfikna och håller tummarna. Känns vips som man har alla vänner och bekanta med sig ända in på arenan.

Apropå streaming: ryssarna hade inte sparat in på tekniken, vi räknade till sex stora filmkameror som filmade tävlingen och det sändes ut i rysk tv fick vi veta. Mäktigt! Kan erkänna att när vi såg invigningen blev vi dock lite förskräckta: skulle den gigantiska kameraarmen som åkte nästan in i ansiktet på de som showade på scenen och zoomade in närbilder hänga sååå nära även på oss när det blev tävlingsdags!? Tack och lov höll de den på lite längre avstånd då 🙂 Jag kände själv dock att vi hade redan tacklat det för Flynn absolut svåraste man kunde hittat på redan under uppvärmningen då det vips var schemalags städtid för ringarna och min hund och jag värmde upp med TVÅ DAMMSUGARE, en på vardera sida om oss… Den som sett vad Flynn vill göra med dammsugare förstår utmaningen 😉 (Han har dödat en dammsugare och helt enkelt slitit av (av, inte loss!) hela dammsugarhuvudet en gång, typ han är ”LITE” triggad på dammsugare kan vi säga 😉 Ser dem som världens absolut bästa leksak, till och med bättre än pipisar och fotbollar. Så jag skämtade med lagkompisarna om att ”överlevde vi två dammsugare (magiskt, han tittade inte ens på dem!) så finns det INGET värre de kan slänga in på arenan, vad de än hittar på där så var detta svårare!”. Man ska ju se det hela med humor 🙂

13528962_1272531649425427_2494806906318980646_n

Intervju efter kvalet. Flynn blev filmad från topp till tå flera gånger under de här dagarna 🙂

Det är svårt att beskriva känslan jag har när jag tänker tillbaka på VM och hela resan. Så många intryck och så mycket som hände. Det går inte att få ner i en liten blogg. Men mest av allt slogs jag ideligen av hur otroligt imponerad jag är över Flynn. Min ”lille” bonnhund som i vanliga fall mest skrotar runt här hemma på landet, under långa perioder ser långt fler grisar och hjortar än folk och hundar och vars normala miljö är så långt ifrån ett mästerskap man kan komma. Och han var så cool hela resan. Hanterade miljön på flygplatserna och flygningen suveränt, inga tveksamheter varken på hotellet, alla galna taxiresor där vi satt packade som sillar ibland, den extrema hettan 8+37) och luftfuktigheten (tänk växthus), den gigantiska mässan och scenen med en ljudvolym som vi aldrig haft innan -fullkomligt bombarderad av nya intryck non-stop och min allra finaste vän bara levererar! Att få känna det samarbetet som jag har med Flynn är något jag verkligen är tacksam över. Vi har varit igenom mycket ihop och det har gjort oss så tighta. Han äger verkligen en väldigt, väldigt stor del av mitt hjärta.

Jag tror inte man riktigt kan fatta påfrestningen och miljöerna och utmaningarna i en sån här resa och ett sånt här mästerskap om man inte varit där. Det är inte ”bara” en vanlig tävling med en lite större (haha, typ dubbelt så stor) tävlingsplan. Det är så mycket på plats som varken hundar eller förare kan träna på innan, att begreppet ”tävlingsträning” närmast blir något man fnissar lite åt. Jodå, visst ska vi tävlingsträna: ge mig först en gigantisk scen, en superstor filmduk, kameror och en ljudvolym som en konster och klä in allt med stora läktare så det blir tävlingslikt liksom! 🙂 Väldigt impad av alla hundarna som tacklade detta så bra. Flynn var trött på kvällarna och passade på att verkligen sova när tillfälle gavs, men han kopplade av finfint på mässan, han var sitt vanliga positiva, glatt nyfikna jag och han var glad och trivdes hela resan igenom. Han hade verkligen KUL! Så viktigt.

m17

Flynn kopplar av på hotellet.

Kvaldagen var jag taggad och väldigt tävlingssugen. Sista tiden innan vår tur hade jag instruerat mina lagkamrater om att jag ville vara ifred, att de bara skulle säga till ett visst antal hundar innan + påminna mig om att lossa pistolen i hölstret innan jag gick in. Jag vill helst kunna skärma av helt innan jag ska tävla, bara vara med min hund, samla ihop oss, stänga ute allt runt omkring och så PANG -showtime! Det är så väldigt fräckt precis innan man kliver in på arenan, de där sista sekunderna, ”nu är nu, det är nu det gäller, nu tar vi dem”. Rent elektriskt!

Vi fick till ett bra program kändes det som men två små missar noterade jag men som helhet var jag supernöjd. Flynn var glad och showig och kanske hade jag peppat lite för mkt men känslan var verkligen bra! Vi hade väldigt roligt inne på tävlingsplanen och adrenalinet ligger kvar länge efteråt, världens bästa känsla, man är så starkt närvarande i nuet och allt annat trams och tjafs bara försvinner. Magiskt. Fick mycket beröm efteråt och gratulationer av andra länders deltagare, det värmer extra mycket!

Kvalets resultat visade sig räcka till en 5:e placering och vi var i final! Och inte nog med det, vi tog SILVER i lag! Så jäkla häftigt!!!

13537655_1222666461077447_3003633835770383631_n

Efter kvalet, så stolt. Min store lille kille är i VM-final!

13516645_1222630257747734_8696961593289266032_n13529080_1222630167747743_5639280165362589441_n

Laget fotat på kvaldagen, det hölls en liten prisceremoni då och sedan en riktig inne i stora ringen på finaldagen. Kan säga att ryssarna kunde detta med att ta fram snygga priser!

Finaldagen hade jag dragit startnummer 2. Hade helt velat ha ett senare nummer, inte minst som Carola gick som nummer 1 och jag alltså inte kunde se hennes program. Men man får det man får och man gör det man kan så gott det går!

Finalprogrammet kände jag var det bästa vi presterat hittills i vår karriär. Inte en miss. Kändes helt otroligt häftigt att få till det i finalen. Skrev efteråt på Facebook: ”Vad det än räcker till så känner jag: vi var bäst när det gällde! Toppade prestationen på VM finalen, så jäkla häftigt!!! Gillar domarna det inte så skit samma, jag nådde mitt mål: prestera mitt bästa på VM!!!”

Och precis så kändes det. Man kan aldrig styra över vad medtävlare presterar, man kan inte styra över vad domarna tycker (och detta är ju verkligen en bedömningssport där tyckandet kan skifta mycket), man kan bara gå ut och göra sitt eget allra bästa och jag är så jäkla glad och stolt över att jag och Flynn lyckades vara vårt absolut bästa team när det gällde! Jag nådde mitt mål som jag satt upp flera månader tidigare: att på VM kunna utföra programmet så bra som jag och Flynn kan och att njuta och ha en otroligt häftig upplevelse under tiden. Då känner man sig som en världsvinnare oavsett vart man hamnar i resultatlistan kan jag lova!!! Var helt galet glad efteråt och Flynn var så taggad och vild att han slet sönder en bit av sin leksak i leken efteråt 🙂 Han kände sig garanterat som en världsvinnare han!

Men visst, när det sedan drog ihop sig till prisutdelning blir man ju spänd. Det är häftigt och känsloladdat bara att stå där inne på arenan, det var grymt roligt att gå fram till prispallen ihop med laget men sen när de individuella priserna skulle fördelas.. Man står där och hoppas så mycket samtidigt som man försöker vara neutral. Jag tänkte efter kvalet att det SKULLE kunna gå att ta in en eller två placeringar beroende på hur bra de andra presterade (såg inte deras finalprogram, ville inte tänka på tävlingsmomentet alls där och då utan bara njuta av vad vi själva hade gjort) men man hade ju egentligen ingen aning. Priser gavs till de 4 först placerade i finalen. Och vi kom… fyra!!! Så galet glad!!! Vi hade lyckats ta in en placering från kvalet och fick springa upp till prispallen! På vårt första VM!!!

Kan säga att jag hade tårar i ögonen när jag stod där. Flynn och jag. Jag och Flynn. På VM. Helt magiskt. Kan fortfarande inte riktigt fatta det.

13494803_1223881677622592_1291191115551632592_n

2 thoughts on “Reflektioner efter VM.

  1. juli 20, 2016 at 7:06 e m

    Så häftigt & roligt att få läsa om detta!!! Tycker du beskriver väldigt bra & glädjs verkligen åt er! Fantastiskt att kunna prestera sitt bästa på vm, det är ju drömmen! Stort grattis igen – ni är grymma! Blir inspirerad till att träna mer med Urax, vem vet vi kanske också kan få tävla vm i framtiden ☺️

    1. juli 21, 2016 at 6:54 f m

      Tackar! Härligt att kunna inspirera!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *