Flynn dubbel EUROPAMÄSTARE i heelwork!

Så, du har det gått två veckor och jag har hunnit landa lite efter tävlingen så nu tänkte jag försöka summera lite av OEC även om det fortfarande känns smått overkligt med alla framgångar vi i det svenska landslaget hade i Österrike! (På Agriabloggen har vi turats om att blogga om mästerskapet så där kan ni läsa fler av medlemmarnas upplevelser av OEC)

fb_img_1474380543506
Den ”lilla” buren ska checkas in på Arlanda! Alltså det ser ut som vi fraktar en ponny, jag tror snart jag är den enda som följer regelverket, alla som vi möter på flygplatserna verkar chockade över burens storlek. Den är helt klart onödigt stor, men väldigt laglig.

Den här gången var Krille hemma (och tävlade Agria Cup i vallning där han och Räkan tog sig till semifinal) och istället hade snälla Ann-Sofie ställt upp på att åka med som coach och chaffis då jag inte vågar köra bil själv. Vi kom ner mitt i natten på tisdagen efter en väldigt lugn flygning, sedan körde vi lite tokigt i Wien men tog oss så småningom till Krieglash där vi hittade hotellet och däckade typ.

dsc_2396

I det här gröna huset bodde vi! Ett ganska litet rum men kompenserades med råge med att maten i restaurangen var supergod och med väldigt stora portioner 🙂

dsc_2404
En ”liten” lunch 😉

Vi kom ju ner så vi hade onsdagen ledig innan allt skulle dra igång. Passade på att ta en långpromenad och titta på omgivningarna, planera en framtida kurs jag och Ann-Sofie tänker hålla (håll utkik efter den, det kommer bli en riktig djupdykning i HTM det!) och att bara slappa efter resan. Jag fotade lite av den väldigt gulliga lilla staden vi bodde i, allt var så välskött och prydligt och påminde en del om Visby och en del om Mariefred tyckte jag.

dsc_2413

Det lilla torget strax utanför hotellet (det gröna huset på bilden).

dsc_2402

Ett kapell som vi promenerade upp till första dagen, man ser staden långt nedanför.

dsc_2397

Krieglash med bergen i bakgrunden. Här hade vi precis påbörjat vandringen.

dsc_2403

Mycket lantligt och mysigt!

dsc_2410dsc_2412dsc_2411

Den här kyrkan låg mitt i staden och jag och Flynn promenerade förbi den varje morgon. Gullig! På första bilden syns en ”vägpratare” med reklam för OEC placerad utanför kyrkan 🙂

dsc_2406

Ännu mera reklam för OEC! Den här banderollen satt i en vägkorsning en liten bit ifrån vårt hotell. Kunde självklart inte låta bli att fota Flynn där.

Verkligen en jättegullig liten stad, på varje morgonpromenad så var det folk som hälsade godmorgon och en gubbe stannade och pratade en stund med Flynn (som han tyckte kunde bättre tyska än vad jag kunde ;-)) varje morgon.

På torsdagen sedan så drog det hela igång med registrering, veterinärkontroll av hundarna (chipavläsning och koll av vaccinationer), musikkoll och senare träningstid för laget och så invigning på kvällen. Tävlingen hölls i en sporthall som var mycket fräsch och hade väldigt bra läktare för publiken. När man inte var i sporthallen så höll man oftast till i den öppna hallen där varje lag tilldelats ett eget ”bås” där vi kunde ha hundburar, rekvisita, sitta och ta en paus osv. I den hallen fanns även en liten träningsyta iordninggjord som man kunde utnyttja när man ville.

fb_img_1474553874245

Varje ekipage hade några minuters träning i hallen. Det gäller att ha en plan och veta precis vad man vill använda tiden till!

team2team1

Bilder ifrån svenska lagets ”bås”.

team3

Laget får en guidad rundtur i sporthallen på torsdagen. Stort och rymligt!

7

Liten bild från invigningen.

img_20160922_185039
Svenska laget samlat inför invigningen. I bakgrunden syns hallen där lagen ”bodde”.

På fredagen var det så SHOWTIME för alla heelworkekipage! Det var totalt 49 ekipage som kom till start vilket gjorde att våra svenska starter var väl utspridda över dagen och vi hade gott om tid att hjälpa varandra och ge varandra den uppladdning som var och en behövde. Först ut var Anita och Emmi med startnr 7, sedan hade Eva och Okk nr 20, jag och Flynn nr 35 och Eva och Tia 49. Spännande, spännande!

Innan man startade hade man någon minut på sig att gå in ensam på arenan (hunden fick vänta i gången utanför) och göra en soundcheck där varje tävlande fick justera ljudvolymen. Helt grymt lyxigt! Då visste man både att musiken funkade och hur högt det skulle bli! Jag gillar att ha ganska hög musik så det blir tryck i det man gör och så man inte riskerar att det blir svårt att höra prick var man ligger i musiken. Det var jättebra ljud i hallen, verkligen bra kvalitet. Ibland måste man ju ta lägre ljud för att kvaliteten på ljudet inte blir bra men här var det jättebra upplevde jag under hela mästerskapet. Viktig detalj i en sån här sport!

Sedan var det bara att gå ut, hämta hunden och så -SHOWTIME! Alltså den laddningen som är när man ska gå in, den är häftig den! Och det balla var att när vi klev in så möttes vi av så mycket applåder att jag kände att WOW, det är ju bara en massa vänner som sitter på läktaren, nu ska vi ge dem vår bästa show som tack för detta välkomnande!

Jag har fortfarande inte tittat på filmerna från OEC (vill behålla min minnesbild av saker och ting ett tag först innan jag ska sätta mig och analysera dem) men känslan var att vi både slet men njöt på samma gång, fokus, fokus, fokus och jobba, jobba, jobba MEN känn samtidigt att det är häftigt, det är NU. När vi var klara bara jublade jag och vi fick så himla fin respons från publiken, jag och Flynn bara studsade ut och väl ute fick han en väldigt intensiv kamplek med sin fleecefläta. Bästa grabben! Vad det än skulle räcka till så var jag mycket nöjd med hur vi skött oss.

fb_img_1474634121735

Så här glad är man när man kommit ut ifrån kvaldagens tävling!

De var ruggigt snabba med resultatredovisningen (som visades på en storbildsskärm inne i hallen, lätt att följa för både tävlande och publik!) så det kom oftast ut bara 1-2 ekipage efter att man var klar. Mina lagkompisar kom springande och jublade: ”Du har gått upp i ledningen!!!” Wow, den känslan! Även om det var många ekipage kvar så det ju en väldigt bra chans att vara med till finalen i och med det (de tio bästa från kvalet går till final). Och så kunde vi konstatera att Sverige låg bra till i lagtävlingen, kunde nu Eva och Tia som sista ekipage sätta ett bra resultat så kunde det bli riktigt bra för laget.

Slutresultatet för kvaldagen blev att jag och Flynn individuellt låg på andra plats inför finalen (där resultaten från kval och final räknas samman), att Eva var med i finalen med bägge sina hundar och att Sverige tog LAGGULD i heelwork!!! Första gången någonsin som Sverige tagit medalj på OEC!!! Så fett bra!!! Kan säga att stämningen var på topp! Vi firade på hotellet med att skåla i champagne.

Lördagen var sedan vilodag för oss som kört HTM och nu skulle freestyleekipagen få sina fiskar varma istället. Det är nästan värre att titta på tycker jag, när jag stod på ´läktaren när de svenska hundarna gick mådde jag nästan illa. Man hoppas så mycket men kan ju inget påverka själv! Även denna dag levererade Sverige: två ekipage vidare till final (Lizette & Gaston och Frida och Itchi) och när resultaten sammanställdes så kunde vi konstatera att det blivit LAGSILVER i freestyle! WOW igen, TVÅ medaljer till Sverige på OEC och sammanlagt 5 svenska ekipage vidare till finaldagen, snacka om att landslaget varit bäst när det gällde!

På kvällen innan finaldagen kände jag vips hur väldigt trött jag var. Jag sa till Ann-Sofie: ”Nu är jag så trött att jag känner mig deppig.” Det fick bli middag på hotellet och sedan en tidig kväll, räknade med att fick jag bara sova så skulle jag sedan bli taggad igen när det väl var tävlingsdags.

På söndagen hade jag och Flynn fått startnummer 5 dvs mitt i startfältet i heelworken. Jag hade bestämt mig för att bara ta det lugnt med Flynn, hålla mig undan så mycket jag kunde ifrån allt ståhej och inte se ett enda ekipage varken innan eller efter vår start för att bibehålla rätt fokus. Den uppladdningen kändes bra!

Till finalen hade publiken blivit tillsagd att vara helt tyst, de fick applådera när föraren gick in för soundchecken men sen skulle allt vara helt tyst när man gick in med hunden. Bra för de hundar som reagerar på publiken men själv tyckte jag att det vips kändes så tyst och allvarligt gentemot fredagens varma välkomnande. Så jag pratade lite extra med Flynn på vägen in, sa hur jäkla bra och snygg han var och att nu skulle vi bara sätta det här en gång till så….!

Jag tycker själv (utan att ha sett filmerna nota bene!) att vi var bättre på fredagen än på söndagen, kanske var det min känsla av allvar som jag inte riktigt kunde skaka av mig. Vi körde igenom men fick några slarviga partier men räddade upp det hela. Men precis när jag gick av kände jag FAN också, det här var vår chans och jag satte det inte! FLYNN fick självklart känna att han var en vinnare (det ser jag till varje gång, livsviktigt skulle jag vilja påstå!) och han var lika glad och nöjd men jag var trött, sliten och besviken. Ann-Sofie som mötte upp utanför hallen peppade men jag tänkte att jaha, det var den medaljchansen. Fan också! Besvikelsen var egentligen mest för att fredagens känsla hade varit så magisk och det var den jag ville minnas! (Jag måste tillägga att jag har aldrig fått så många fina kommentarer och så många som kommit fram och berömt oss som under detta mästerskap, folk är otroligt generösa och välvilliga, flera kom fram och visade att de hade gåshud på armarna tex efter vårt framträdande! Jag är så tacksam för varenda en av dem som med mer eller mindre språkförbistringar tog sig tiden att berätta hur mycket de gillade vårt program. Det är hundsport och sportsmanship när det är som bäst, helt anti-Jante och förstärker det intryck jag har att de som är riktigt duktiga inom sin sport, de är generösa och välvilliga mot andra för de vet hur mycket slit det ligger bakom och hur gärna man vill lyckas just där och då. De som pratar skit däremot är nästan alltid folk som själva önskar att de kunnat prestera, folk som inte kan med att de blivit omsprungna i utvecklingen eller liknande!)

Men domarna tyckte precis tvärt om: vi HÖJDE vårt resultat i finalen gentemot kvaldagen (hur ofta lyckas man med det liksom!?) och efter en teknisk miss där de fem första startandes resultat lagts ut (resultaten skulle egentligen varit dolda under hela finaldagen) så visste vi att av de fem första som startat så hade ingen annan högre poäng än jag och Flynn. Sen upptäcktes missen och de resterande fem hölls hemliga, däribland kvalets etta och regerande världsmästaren. Phu, nervigt!

Nu var det så tokigt att i och med att vi skulle flyga från Wien så fanns det extremt få avgångar som vi kunde få med oss Flynn på. Jag hade när vi bokade resan haft att välja på att resa på eftermiddagen på söndagen (och kanske missa prisutdelningen om det inte gick jättefort allting) eller vänta tills tisdag förmiddag… Vilket var helt omöjligt. Vi räknade ut att i och med att vi inte visste hur lång tid det skulle ta med trafiken, eventuella felkörningar eller vägbyggen plus att vi skulle hinna återlämna hyrbilen och sedan checka in Flynn minst 2 timmar innan avgång så fanns det inte en chans att hinna stanna. Så vi valde att dra direkt när heelworken var klar.

Så, när vi kommit fram, tankat och lämnat in bilen, släpat all packning + gigantiska buren genom hela flygplatsen, betalt och checkat in och fått besked om när vi senast skulle lämna in Flynn så satte vi oss på McDonalds och tog en kaffe innan flyget. Jag tänkte att nu borde väl prisutdelningen vara igång men vi hörde ingenting, ingenting, ingenting… SÅ poppade det upp ett meddelande från Jonna i chatten som följt allt via nätet, jag fattade ingenting:

14522700_871792236254775_5753636909926881383_n
Ann-Sofie sa snabbt: ”Vi får INTE tro på det förrän vi fått det bekräftat!” och så satt vi där och bara stirrade på varandra typ men så började grattis efter grattis trilla in och då började vi bägge skratta hysteriskt: jag menar vem fan vinner DUBBLA GULD PÅ EM och missar prisutdelningen och får beskedet på McDonalds liksom!? Sånt himla antiklimax att man bara kunde skratta åt eländet!!! Jag hade så himla gärna velat stå där med laget och höra nationalsången!!! Men icke. Jag fick sitta på en trist McDonalds på en flygplats och fira med en kaffe…

Så snart ceremonin var över ringde laget och grattade och det kändes i alla fall som vi var med lite på ett hörn när de beskrev prisutdelningen och hurrade. Ett supergäng! Kerstin skickade över bilder på priserna och så här såg det ut:

img_1572 img_1570

Det är fortfarande väldigt svårt att fatta att vi är EUROPAMÄSTARE jag och Flynn. BÄST i Europa! Jag hade så fruktansvärt gärna varit med på prisutdelningen, fått tacka alla som var där och få njuta på pallen, jag menar hur ofta lyckas man toppa formen så man tar inte bara ett men TVÅ guld på samma mästerskap!? Men men, försöker att se det komiska i det hela och inte deppa över det vi missat utan istället glädjas åt vad vi presterade och alla underbara människor som både på plats på OEC eller över Facebook och meddelanden har hört av sig och grattat oss. Folk är verkligen jättegenerösa och jag blir alldeles varm i hjärtat av en del av de fina saker de skrivit, inte bara människor jag känner sedan tidigare utan medtävlare som efter mästerskapet tagit sig tiden att skriva ner vad de tyckte om vår program och framträdande och skicka det, det är stort!

Så när man till och från på nätet kan uppleva att hundsport är gnälligt och att folk är missunnsamma och snackar skit, så måste jag säga att OEC varit en fantastisk motvikt mot allt detta. Jag önskar att varje tävlande åtminstone någon gång får uppleva den känslan av ”men det är ju bara en massa vänner som är här!” som jag kände att jag möttes av ifrån publiken och medtävlande på plats och hur folk tog sig tid att uttrycka sin uppskattning. Hundsport kan verkligen vara helt fantastiskt, låt ingen ta ifrån er den känslan!

img_20161008_164103

När vi fått hem priserna var jag tvungen att ta en bild. Känns fortfarande overkligt dock 🙂

Nu har vi efter OEC tagit en paus på samma sätt som jag gjorde efter VM, ska framöver börja lägga upp planen inför nästa utmaning som är NM i december men just nu räcker det gott att bara njuta av vad vi lyckats med hittills. Jag är löjligt stolt över det vi presterat i landslaget: på de tre mästerskap vi deltagit har vi tagit medalj varje gång! Brons individuellt + silver med laget på NM -15, silver med laget + 4:a individuellt på VM – 16 och nu DUBBLA GULD på EM -16!

Men det kommer ta ett bra tag innan jag verkligen fattar att vi är EUROPAMÄSTARE. Det känns liksom inte så när man sitter på McDonalds 😉

Några foton ifrån programmet får avsluta blogginlägget:

_dsc9725-1 _dsc9765-1 _dsc9859-1 _dsc9892-1 _dsc9898-1

Anna Larsson

Att utbilda nyblivna hundägare eller finslipa tävlingsekipage tycker jag är mycket roligt och givande. Jag håller både kortare kurser och längre utbildningar inom många olika ämnen som rör hundar och hundträning. Träningen ska vara rolig och effektiv och ge hund och hundägare ett roligare liv tillsammans!

Reader Interactions

Comments

  1. Men hallå där, du fick ju skummad mjölk i kaffet, hur lyxigt är inte det??? nästan som skumpa skulle jag säga ☕️
    TACK för en superhäftig resa o fler väldigt speciella HtM minnen tillsammans
    Kraaaaam

  2. Jättefin läsning o du inspirerar i massor !!! Tack att du finns ! O fick mej att vilja börja träna o våga anmäla mej:)

  3. Shit, va häftigt!! Har dålig koll på tävlingar över huvudtaget, så det här var typ nyheter för mig! Så stort grattis till dig och Flynn! Helt suveränt ju! 😀

  4. Stort grattis igen Anna! Oerhört bra jobbat. Jättekul att läsa ditt långa inlägg , får verkligen en inblick i hur det är att vara där. (Blir grymt sugen på att satsa på freestylen nästa år som är min plan!)
    Himla synd att du missade prisutdelningen , lider verkligen med dig . Nästa gång får du satsa på det senare flyget 😉

Lämna ett svar till Anna Larsson Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *