EM i freestyle och heelwork

Så har en av årets största tävlingar avgjorts! Det blir onekligen lite avslaget så här efteråt, man laddar och längtar, tränar och hoppas, tvivlar, bryter ihop och kommer igen och tränar lite till -och sen vips är allt så himla fort över! Längtar redan till nästa OEC, tävlandet på mästerskap är verkligen beroendeframkallande!

I år gick OEC Open European Championship i Heelwork & Freestyle i Belgien. Ett helt nytt land för oss både att tävla i och att besöka. Himla roligt! Vi bodde i Mol, en kommun i Antwerpen med 36 000 invånare, strax utanför Balen där tävlingarna hölls. Hotellet vi bodde på låg mitt inne i stadens centrum så vi hade bara några minuters promenad till flera olika restauranger osv. Tyvärr innebar det att vi också bodde där det i princip bara fanns asfalt när man skulle rasta hundarna, har sällan sett en stad med så lite grönområden. Men precis utanför hotellet fanns det däremot något man INTE brukar förvänta sig att finna mitt i stan: en massa lösa höns eller rättare sagt mest tuppar. Och vad gör tuppar…? Jo, de gal. Från ungefär 03:00 på morgonen. Första natten hade jag gladeligen kunnat betala någon för att gå ut och göra hönssoppa på allihopa men sen blev de tystare eller så sov jag tyngre.

Målningen utanför vårt hotellrum 🙂 Lite udda som sagt.

Min maskot Flönn som varit med på alla landslagsresorna.

Vi började åka på tisdag morgon, körde till Lübeck och sov där och körde sedan på onsdagen vidare genom Tyskland, Holland (där vi stannade och fikade, mkt trevligt) och slutligen in i Belgien. Sammanstrålade med några av lagkamraterna och gick ut och åt. Visade sig att det var här i Belgien som sommaren gömt sig för det var högsommarvärme hela tävlingshelgen! Borde packat shorts istället för jacka med andra ord, klantig miss av mig.

På torsdagen var det träning och dags att se tävlingsplatsen! Tävlingen hölls på en idrottsanläggning som trevligt nog hade jättefina gräsmattor och grönområden omkring sig så man både kunde träna och promenera, värma upp och varva ner hundarna. Mkt bra! Vi fick en guidad tur av arenan och hur det skulle fungera med slussningen av de tävlande ekipagen och så tog vi ett bord där landslaget kunde samlas.

Träningen är som alltid satt till några minuter per ekipage. Jag och Jonna valde att dela på våra tider och körde ett upplägg där en av oss banvandrade med hörlurar och en av oss tränade hund och så bytte vi efter halva tiden. Banvandringen ville jag kolla av var jag skulle gå in, var domarna satt, stega upp var på planen jag skulle starta och kolla av att jag hamnade där jag tänkte i olika delar i programmet. Man kan ju tycka att man gör samma program varje gång men det är stor skillnad att tävla hemma där planerna oftast är mindre än 20×20 och att sedan få samma program att funka på planer som är betydligt större än 20×20.

Med Flynn ville jag mest att han skulle få gå in på planen, öva några små enkla bitar av programmet och så långt de går se det som ”ännu en vanlig dag på jobbet”.

På torsdagen var också invigningsceremonin och det är alltid pampigt att gå in och höra alla nationalsånger. Man sätts i rätt stämning för tävlandet!

Laget laddar inför tävlingarna!

Fredagen var det så dags för heelworkens kvaldag. 51 ekipage skulle göra upp om vilka 10 som skulle gå vidare till finalen.

Eftersom tävlandet är så personligt vad man tänker och känner och tycker om sina insatser, väljer jag att inte skriva om lagkamraternas rundor mer än att jag är SUPERSTOLT över våra svenska ekipage i både HTM och FS, känns som utvecklingen senaste två åren verkligen är stor och det finns en massa kreativa, kloka tankar inom landslaget hur vi alla ska ta oss vidare. GO SWEDEN!

Jag och Flynn startade som nummer 24. Jag är jättenöjd med Flynns insats, som vanligt skämmer han bort mig med att verkligen älska att vara på planen. Jag själv blev lite för nedtonad och träningsmässig med lite för allvarlig känsla men det var roligt även om jag inte var mitt bästa tävlingsjag. Vi drog på oss lite småslarv och en rejäl miss som jag borde kunnat hantera bättre tycker jag men som helhet blir jag riktigt glad när jag ser programmet. Via länken nedan hittar du det filmat!

Flynns program på OEC 2017

Konkurrensen var verkligen hård och då har man inte råd med att en del saker är svajiga. Vi fick över lag fina poäng och tre av de fem domarna ville se oss i finalen men de andra två placerade oss lägre och tyvärr hamnade vi precis på fel sida finalgränsen: plats nummer 11, med 0,09 poäng från finalen… Aj aj aj. Det är självklart grymt bra att vara så nära finalplatsen men man VILL så oerhört gärna få gå in en gång till så just där och då känns det jättetrist.

En bedömningssport är ju alltid lite oviss. Kommer domarna gilla ens idé? Vad är det just de premierar och vad är det som är extra viktigt att inte råka visa osv. Man kan kanske aldrig göra alla supernöjda men målet på sikt är att vi ska bli så bra att det är svårt även för de som inte gillar just vårt program att hitta så mycket att dra på! Det är i alla fall något att sträva efter.

Fördelen med en bedömningssport är att även om inte alla tycker lika så tycker kanske någon som du och i detta fall peppade jag mig med att den som placerat mig högst och i solklar final (femte bästa ekipage i kvalet!) var förra årets världsmästare i heelwork! Då kan vi inte vara så fel ute menar jag 🙂 En domare hade oss som nr 7, en som nr 9 och sedan hamnade vi under strecket för två domare: nr 13 och 21 (hoppsan! :-)). Som sagt , domare ser olika, tolkar olika och tittar efter olika saker, det får man lära sig att inse i den här sporten och ibland skiljer det mer än man är van vid mellan bedömningarna, kanske beroende även på olika traditioner i olika länder. Man får bara gå hem och göra läxan ännu bättre tills alla domarna vill se en i final helt enkelt! En sak jag verkligen gillade med årets domare var att de verkade våga använda hela skalan. Var något bra satte de höga betyg och var något inte alls bra vågade de sätta låga betyg! Bra! Finns det en skala ska den användas så det verkligen blir skillnad mellan prestationerna.

Alla poäng och enskilda betyg ligger ute efter mästerskapen vilket jag tycker är jättelärorikt. Ska sätta mig med listorna och titta på programmen och försöka lära mig mer genom att jämföra bedömningen. Det är i alla fall min ambition.

Detta fick jag och Flynn:

8,60 – 8,30 – 9,20 = 26,10
8,40 – 8,70 – 8,90 = 26,00
8,62 – 8,27 – 8,50 = 25,39
8,00 – 8,20 – 8,00 = 24,20
7,40 – 7,70 – 8,00 = 23,10

Summa: 24,96 och 11:a

På lördagen körde freestylen och jag tycker även här att alla gjorde grymt fina insatser. ASBRA jobbat av Nina och Moster som var enda svenska ekipage att ta sig till finalen på söndagen och där placera sig som 7:a totalt! FETT BRA!!!

Här sitter vi i hejarklacken inför freestylens final!

Så här såg arenan ut (bild från kvalets prisutdelning)

Och planen från läktarplats (Jonna & Zoya ska just starta)

Flynn, alltid en VINNARE i mina (och sina egna 😉 ) ögon!

Hela laget förevigat efter tävlingen!

Jag kan ärligt säga att jag har aldrig känt sån press som inför OEC i år. Med det menar jag inte att andra satt press utan att jag själv verkligen tvingats jobba med mina tankar och känslor. Ett tag sa jag till Krille: ”Vet du, att vinna EM kan visa sig vara det dummaste jag gjort”. Med det menade jag att jag var livrädd för att hamna i känslan av att ”nu måste jag bevisa något” och att tävlandet skulle bli på allvar på fel sätt. Att våga byta ut det showiga Bond-programmet mot något helt annat och som jag ärligt inte visste alls hur det skulle tas emot på ett mästerskap var också en utmaning. Sen är jag sådan som gillar att slå ur underläge, att komma som okänd och bara vips sno ett guld på EM, det är prick en underdog-story som jag gillar! Men om man har vunnit, hur ska man tackla det då?

Men även om jag verkligen, verkligen ville ta mig till final (finaler är extra roligt, det är mer tryck, det är mer nerv, det är mera NU ELLER ALDRIG) så är jag i efterhand jättenöjd med vad vi presterade. Jag fegade inte ur och bytte till mitt gamla, säkra program utan satsade på något helt avvikande och tvärt emot. Jag körde på den låten som jag tyckte var rolig och den rollen som jag visste skulle tvinga mig att tänka annorlunda mot Bond-rollen. Och vi var snubblande nära en final och Flynn hade fantastiskt roligt! Och i slutänden tror jag att det är vad jag kommer lära mig mest och utvecklas mest av: att följa min egen linje, sätta nya mål och inte snegla mot ”undras om detta är vad de vill ha” utan fortsätta att tänka ”detta är vad JAG vill göra”. Sen ska vi bara göra det så bra att vi hamnar på rätt sida strecket så ofta det går framöver 😉

2 thoughts on “EM i freestyle och heelwork

  1. Karin MD
    augusti 31, 2017 at 5:48 e m

    Du tänker väl köra det här programmet ett tag till? För det kan verkligen bli precis lika flashigt som Bond om du kan ta ut svängarna lite mer. Det ser vi fram emot!

    1. augusti 31, 2017 at 7:07 e m

      Absolut! Jag ska köra hippie-programmet på NM och VM hade jag tänkt mig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *