Bommar, pinnar, frustration och kanske ett nytt mål.

Idag tävlade jag & Fonzie agility på Kistamässan. Det var inomhusdebut för Fonzie och efter att jag kvällen innan fått en lång & mkt målande beskrivning från en annan agilitytävlande hur hal mattan på Kistamässan är (”Den absolut värsta mattan jag tävlat på”), så var jag onekligen rätt nyfiken på hur Fonzie skulle klara av att springa och ffa hoppa på det underlaget. Skulle det bli Bambi på hal is eller skulle han vara klok nog att ta det lite lugnare och försiktigare om fästet var dåligt? (Jag får erkänna att jag också undrade om jag själv skulle trilla och slå mig!)

Vi skulle starta i två lopp (bägge var hoppklass II) och bägge banorna var roliga och trevliga tyckte jag. Underlaget var hur bra som helst att springa på -för föraren! Många av hundarna däremot halkade och fick ingen riktig fart. När Fonzie sprang hörde jag varje steg han tog och det kändes som han fick in dubbla antalet steg men bara halva farten mot vad han brukar! Jag hann vips med på ett sätt som jag sällan känner att jag gör vilket både gjorde en del handling enklare samtidigt som en del kändes lite konstigare när jag fick bromsa upp. Jag hade innan starten tänkt att jag ska ge honom tid vid hopphindren i de svårare passagerna, inte försöka sticka ifrån och låta honom jaga mig utan ta det med ro och försöka att ge honom bästa förutsättningarna att fokusera bara på att klara av underlaget och läsa avstånden utan att behöva hålla så mkt koll på mig samtidigt. Jag var tex still mer vid svängarna än jag brukar. Bitvis löste han det också fint tycker jag och jag gillade hans attityd och följsamhet trots underlaget.

Men tyvärr petade Fonzie ner två bommar i första loppet (och diskade sig sedan då han tolkade ett framförbyte fel efter en knepig utgång ur en tunnel) och i andra loppet rev han 1:a hindret och senare ett till i mitten av banan.

Suck. Det har börjat kännas som om vi förföljs av dessa rivningar. Det är helt klart den största risken för att vi ska tappa nollan (om jag inte styr fel) -att han petar ner en eller ett par bommar under loppen. Jag kan ärligt säga att jag förstår inte varför han har så svårt att hoppa. Han skulle självklart kunna tränas mycket mer i hoppteknik, men han har iallafall långt mer sådana övningar bakom sig än den genomsnittlige agilityhunden har vågar jag påstå (långt mer än många av de som går runt felfritt på samma banor!), han är i fin fysisk form, han är inte extremt byggd eller har dåliga rörelser (han kan hoppa mkt fint), han är inte heller överdrivet galen och bara kastar sig över hoppen som annars brukar vara varför en BC river. Så varför? Jag har inte haft någon hund som haft de här problemen tidigare, både Birka & Tweed rev mkt sällan, fick de fel så var det till största delen min handling eller att deras KF var för dåliga, inte rivningar. Så det här känns som ett helt nytt och rätt obegripligt problem för mig. Och frustrerande!

Jag var inte kvar tills resultaten var klara i andra klassen, men tiden Fonzie gick in på tror jag skulle ha räckt till en placering om han varit felfri. Så hade vi det i en massa lopp förra året; bra tider men ständigt något fel och det har nästan alltid varit rivningar! Det är lätt att börja misströsta för det är inte kul att stå och stampa på samma ställe, se hundar som jag tycker egentligen har mycket sämre förutsättningar hanka sig igenom och ta pinnar och flyttas upp -och själv inte känna att jag verkligen vet vad jag kan göra för att lösa problemet! Andra saker känner jag att jag har bättre grepp om hur jag kan gå till väga för att förbättra, men dessa rivningar känns så svåra att verkligen få ordning på. Nu ligger de ständigt i bakhuvudet på mig när jag tränar banor eller när jag tävlar och det är påfrestande. Man kan lite tillspetsat säga att jag gått ifrån att när jag tittar på tävlingskalendern se potentiella pinnar & uppflyttningar, till att se många fallna bommar.

Efter tävlingen idag tänkte jag igenom detta med rivningarna. Både vad jag kan göra för att förbättra våra chanser och vad jag kan göra för att ändra min inställning till det hela. Min plan nu är att Fonzie måste få mkt mera hoppteknikträning men vi behöver också köra mkt mera banor. Jag hoppas att kunna ge honom både bättre teknik och större rutin genom det. Men jag behöver också hitta helt andra mål och en anna motivation till tävlandet än att jaga efter pinnar om jag ska fortsätta att uppskatta att tävla. Mitt mål där, som jag inser inte kommer vara lätt för mig att fokusera mot alla dagar, är att jag ska bara fokusera på min handling och hitta utmaningar i hur bra jag löser banorna, helt utan att bry mig om ifall  Fonzie river eller ej. Målet ska vara att jag ska hitta lösningar jag känner mig nöjd med vid banvandringen, hålla mig till min plan i loppet, springa banan så som jag vill lösa den och jobba på timingen i byten och placeringar och sätter jag allt det så ska jag fira oavsett om Fonzie rivit några hopp eller ej. (Det kan låta som ett enkelt mål, men jag vet hur jag kommer få jobba med min inställning för att inte gnissla tänder av ett JAG VILL OCKSÅ varje gång jag ser en hund gå förbi oss i prislistan…)

Kanske kommer Fonzie alltid vara en hund som river mycket eller iallafall river ofta. Det kanske innebär att jag kommer att få tävla både mer, oftare och längre än vad man borde behöva i varje klass. Men om jag kan lyckas bli bekväm med den tanken och kan lägga krutet på att bara fokusera på min uppgift och utvärdera loppen bara utifrån vad jag presterat oavsett om Fonzie rivit eller ej, då borde vi illafall ha en bra chans de gångerna då bommarna magiskt nog ligger kvar!

Alternativet vore att ge upp och sluta tävla med Fonzie, men det skulle nog i så fall säga mer om min kapacitet att hantera motgångar än Fonzies kapacitet att hoppa, och så kan vi inte ha det!

Idag tävlade jag & Fonzie agility på Kistamässan. Det var inomhusdebut för Fonzie och efter att jag kvällen innan fått en lång & mkt målande beskrivning från en annan agilitytävlande hur hal mattan på Kistamässan är (”Den absolut värsta mattan jag tävlat på”), så var jag onekligen rätt nyfiken på hur Fonzie skulle klara av att springa och ffa hoppa på det underlaget. Skulle det bli Bambi på hal is eller skulle han vara klok nog att ta det lite lugnare och försiktigare om fästet var dåligt? (Jag får erkänna att jag också undrade om jag själv skulle trilla och slå mig!)

Vi skulle starta i två lopp (bägge var hoppklass II) och bägge banorna var roliga och trevliga tyckte jag. Underlaget var hur bra som helst att springa på -för föraren! Många av hundarna däremot halkade och fick ingen riktig fart. När Fonzie sprang hörde jag varje steg han tog och det kändes som han fick in dubbla antalet steg men bara halva farten mot vad han brukar! Jag hann vips med på ett sätt som jag sällan känner att jag gör vilket både gjorde en del handling enklare samtidigt som en del kändes lite konstigare när jag fick bromsa upp. Jag hade innan starten tänkt att jag ska ge honom tid vid hopphindren i de svårare passagerna, inte försöka sticka ifrån och låta honom jaga mig utan ta det med ro och försöka att ge honom bästa förutsättningarna att fokusera bara på att klara av underlaget och läsa avstånden utan att behöva hålla så mkt koll på mig samtidigt. Jag var tex still mer vid svängarna än jag brukar. Bitvis löste han det också fint tycker jag och jag gillade hans attityd och följsamhet trots underlaget.

Men tyvärr petade Fonzie ner två bommar i första loppet (och diskade sig sedan då han tolkade ett framförbyte fel efter en knepig utgång ur en tunnel) och i andra loppet rev han 1:a hindret och senare ett till i mitten av banan.

Suck. Det har börjat kännas som om vi förföljs av dessa rivningar. Det är helt klart den största risken för att vi ska tappa nollan (om jag inte styr fel) -att han petar ner en eller ett par bommar under loppen. Jag kan ärligt säga att jag förstår inte varför han har så svårt att hoppa. Han skulle självklart kunna tränas mycket mer i hoppteknik, men han har iallafall långt mer sådana övningar bakom sig än den genomsnittlige agilityhunden har vågar jag påstå (långt mer än många av de som går runt felfritt på samma banor!), han är i fin fysisk form, han är inte extremt byggd eller har dåliga rörelser (han kan hoppa mkt fint), han är inte heller överdrivet galen och bara kastar sig över hoppen som annars brukar vara varför en BC river. Så varför? Jag har inte haft någon hund som haft de här problemen tidigare, både Birka & Tweed rev mkt sällan, fick de fel så var det till största delen min handling eller att deras KF var för dåliga, inte rivningar. Så det här känns som ett helt nytt och rätt obegripligt problem för mig. Och frustrerande!

Jag var inte kvar tills resultaten var klara i andra klassen, men tiden Fonzie gick in på tror jag skulle ha räckt till en placering om han varit felfri. Så hade vi det i en massa lopp förra året; bra tider men ständigt något fel och det har nästan alltid varit rivningar! Det är lätt att börja misströsta för det är inte kul att stå och stampa på samma ställe, se hundar som jag tycker egentligen har mycket sämre förutsättningar hanka sig igenom och ta pinnar och flyttas upp -och själv inte känna att jag verkligen vet vad jag kan göra för att lösa problemet! Andra saker känner jag att jag har bättre grepp om hur jag kan gå till väga för att förbättra, men dessa rivningar känns så svåra att verkligen få ordning på. Nu ligger de ständigt i bakhuvudet på mig när jag tränar banor eller när jag tävlar och det är påfrestande. Man kan lite tillspetsat säga att jag gått ifrån att när jag tittar på tävlingskalendern se potentiella pinnar & uppflyttningar, till att se många fallna bommar.

Efter tävlingen idag tänkte jag igenom detta med rivningarna. Både vad jag kan göra för att förbättra våra chanser och vad jag kan göra för att ändra min inställning till det hela. Min plan nu är att Fonzie måste få mkt mera hoppteknikträning men vi behöver också köra mkt mera banor. Jag hoppas att kunna ge honom både bättre teknik och större rutin genom det. Men jag behöver också hitta helt andra mål och en anna motivation till tävlandet än att jaga efter pinnar om jag ska fortsätta att uppskatta att tävla. Mitt mål där, som jag inser inte kommer vara lätt för mig att fokusera mot alla dagar, är att jag ska bara fokusera på min handling och hitta utmaningar i hur bra jag löser banorna, helt utan att bry mig om ifall  Fonzie river eller ej. Målet ska vara att jag ska hitta lösningar jag känner mig nöjd med vid banvandringen, hålla mig till min plan i loppet, springa banan så som jag vill lösa den och jobba på timingen i byten och placeringar och sätter jag allt det så ska jag fira oavsett om Fonzie rivit några hopp eller ej. (Det kan låta som ett enkelt mål, men jag vet hur jag kommer få jobba med min inställning för att inte gnissla tänder av ett JAG VILL OCKSÅ varje gång jag ser en hund gå förbi oss i prislistan…)

Kanske kommer Fonzie alltid vara en hund som river mycket eller iallafall river ofta. Det kanske innebär att jag kommer att få tävla både mer, oftare och längre än vad man borde behöva i varje klass. Men om jag kan lyckas bli bekväm med den tanken och kan lägga krutet på att bara fokusera på min uppgift och utvärdera loppen bara utifrån vad jag presterat oavsett om Fonzie rivit eller ej, då borde vi illafall ha en bra chans de gångerna då bommarna magiskt nog ligger kvar!

Alternativet vore att ge upp och sluta tävla med Fonzie, men det skulle nog i så fall säga mer om min kapacitet att hantera motgångar än Fonzies kapacitet att hoppa, och så kan vi inte ha det!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *