Mentalträning genom fysträning.

Det gick! Jag satte alldeles nyss mitt mål: fyra minuter plankan! En utmaning som sträckt sig över ca en månad är nu i hamn och det har varit en jättebra mentalträning. Japp, du läste rätt MENTALträning. Självklart har plankövningarna varit en fysisk övning (jag har upptäckt ställen man kan ha träningsvärk på som jag inte kan komma ihåg att jag känt av tidigare) men framför allt har jag sett utmaningen som en riktigt nyttig mentalträning.

Jag är nämligen inte någon person som gillar att ta ut mig. Eller för att tala klarspråk: jag har väldigt lätt för att övertala mig själv att lägga av om det börjar ta emot, göra ont eller bli för jobbigt. Urtypen som aldrig lyckades spurta på riktigt i skolan utan sprang på halvfart eller som lagt av snabbt om det är statiskt arbete. Så när jag tänkte OK, plankan i fyra minuter, DET kommer bli en utmaning det! så var det inte främst för att jag är otränad (vilket jag tyvärr är) utan för att jag visste att under fyra minuter i en och samma trista ställning så skulle min hjärna bli otroligt kreativ med att hitta på sätt att övertala mig att lägga av! Att göra något så trist där man inte kan variera tempo, inte se något nytt, inte mäta att ”tar jag mig fram till björken där borta är jag halvägs hem” -det skulle vara precis vad jag INTE är bra på!

Och mycket riktigt. Jag följde ett schema där man startar på 20 sekunder (lätt som en plätt) och sen snabbt kommer upp i en minut och sedan med några dagars intervaller ökar med 30 sekunder per gång med målet att efter 28 dagar klara 4 minuter. När tiderna började bli längre kom också mycket riktigt min inre monolog igång:

”Det här är skitjobbigt. Du kan lägga av. Du kan lägga dig ner NU. Om du lägger dig ner NU så slutar det kännas så här jäkla svinjobbigt. Det är en helt meningslös sysslesättning. Du kan lägga av NU och kanske köra det i morgon istället. Bara lägg av. Du orkar inte. Du. Orkar. INTE!” och så vidare i allt mer övertalande och övertygande ordalag. Den värsta dagen gick det på ren ilska. Den inre kritikern var verkligen tuff att köra över den dagen MEN jag tänkte att kan jag ignorera mina ”GE UPP!-tankar” när jag gör något så trist och plågsamt som plankan så kommer det ju vara mycket lättare att ignorera sånna tankar i andra lättare och roligare situationer (som att tävla!). Så det var bara att köra på. Utvärdera olika knep för att komma tillbaka till rätt fokus: att le, att spänna musklerna ännu mer, att verkligen notera hur trötta musklerna var men se det som något bra osv. Kan inte påstå att jag hittade rätt mentala fokus under alla träningspassen men jag satte alla övningarna varenda en av dem! Och precis som jag är 100% övertygad om att det är våra rutiner, inte våra känslor, som hjälper oss genom tävlingsdagen, så kan man lite tillspetsat säga att ”det är bra att tänka rätt men det är viktigare att bara GÖRA rätt”. Dvs tvinga sig genom övningen oavsett vad mitt sämre jag försökte tänka ut som ursäkter för att ge upp.

Nu får jag se om jag ska hitta en ny fysutmaning som precis som plankan kan få mig att både träna lite och inte minst att utmana mig mentalt. Det är genom att göra obekväma, trista, slitsamma saker som man övar upp sin envishet och det är envishet som skapar mästare!

Så, hatar du som jag att ta ut dig -se det som en nyttig mentalträning! Lycka till!

  

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *