”Jag” -ett litet ord som gör stor skillnad.

Har du tänkt på hur du pratar om din hund och din hundträning? Tror du att det spelar någon roll vad du säger? Om du oftast inleder förklaringarna till hur det gick på träningen med hundens namn eller med ordet ”jag”? Jag har funderat mycket kring det här med hur vi uttrycker oss och jag tror absolut att det spelar roll för hur vi ser på träningen och vilken roll vi ger vår hund respektive vilken roll vi tar på oss själva.

Låt oss ta ett påhittat exempel. Vi kan kalla hunden för ”Buster” och tränaren för ”Fialotta”. När de tränar brukar Buster då och då släppa fokus på själva träningen och istället fokusera på saker han får vittring på (något ätbart, en luktfläck från en annan hund etc) eller kanske något han ser på avstånd (en annan hund, en cyklist, något som rör sig i buskarna etc).

Om Fialotta pratar om sin och Busters träning, låter det ofta så här:

”Buster har så himla kort koncentrationsförmåga.”
”Buster är väldigt lättdistraherad.”
”Buster kan vara duktig hemma ibland, men är det andra hundar med är han helt ointresserad av mig.”

Och frågar vi Fialotta vad hon tänker skulle behövas för att träningen ska gå bättre, kan en variant av svar bli ungefär så här:

”Buster skulle behöva lära sig att välja mig före allt annat runt omkring.”

Vid första anblicken kanske det verkar som en produktiv analys: Fialotta har analyserat hur träningen fungerar och definierat flera problem (kort koncentration, lättdistraherad, varierande grad av intresse för träningen) och har tänkt ut en lösning (att Buster ska välja henne före ex dofter, en annan hund, cyklister etc). Men läs exemplen en gång till och fundera -vems är problemet och vem ska lösa dem?

Om jag inleder en förklaring med att ”hunden är/gör/har….” så indikerar jag att problemet inte bara ligger hos hunden (inte i träningen!) utan även indirekt att det är hunden som ska lösa problemet! ”Buster” ska bli mer fokuserad! Det är till och med hundens jobb att välja mig framför allt annat! Med den förklaringsmodellen förskjuts alltså både felet/problemet och möjligheten till lösning ifrån ägaren och till hunden. Hunden ÄR på ett sätt, hunden GÖR och det är HUNDEN som ska ändra sig!

Känns det igen? Känn dig inte som en usel tränare för det, alla hemfaller i dåliga stunder till att skylla (om än omedvetet och enbart språkligt!) på hunden. Problemet uppstår först när detta sätt att tala om hunden och er träning blir en vana. Då kommer hur du talar om din hund och er träning styra hur du tänker och upplever den och vips blir det du säger en självuppfyllande profetia. Din egen möjlighet att påverka resultatet kommer upplevas som allt mindre bara genom hur du uttrycker dig.

Prova nu att inte starta dina meningar med ”hunden” (”Buster”) utan starta dem istället med ordet ”jag” och se vad som händer i din uppfattning om träningen, om hunden, om vem som äger problemet och viktigast av allt -vem som äger möjligheten att lösa problemen! Det är ju DU, inte sant, inte hunden? Vilken tur! Om du tar ditt ansvar och inser din roll i träningen så har du också alla möjligheter att få till förändringar. Om du däremot ska vänta på att den ”ofokuserade” hunden ska ”välja dig” då kan du få vänta länge och då är det vips hunden som styr möjligheterna till förändring…

Om jag tar på mig rollen att vara den som har ansvar för träningen, är det inte längre ”Buster” som är ”ofokuserad” utan det är JAG som lagt upp träningen för svårt. Det är inte heller ”Busters” skyldighet att ”välja mig” utan det är jag som tränare som måste planera och jobba på att JAG ska strukturera träningen rätt, belöna bra nog och hålla rätt kriterienivå så ”Buster” helt enkelt inte ska ha någon anledning att välja något annat än det jag tänkt mig. Dvs det viktiga blir vad jag gör och att det är jag som kan ändra min träning.

Det låter kanske som ett meningslöst ordklyveri och endast en semantisk fråga, men jag har genom åren noterat att de tränare som startar sina förklaringar med ”jag” har en helt annan inställning och i förlängningen uppnår en helt annan kontroll över både sin egen och sin hunds utveckling, än de som fastnat i att beskriva problemen utifrån ”hunden”.

Så, är det HUNDEN som är ofokuserad, har svårt att lära sig signaler, borde lyssna bättre, har dåligt föremålsintresse eller är för galen för att kunna belönas med boll? Eller… är det måhända JAG som tränar hunden som äger både problemen och möjligheten till lösningen av dem? 😉

Det räcker så gott att hunden är en hund, träningen är något vi människor får ta på oss ansvaret för.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *