Upp som en sol, ner som en pannkaka

Första helgen i september var jag och hundarna iväg och tävlade freestyle igen. Första dagen var det dubbla starter i Linköping för Zin i klass 3. Hon skötte sig strålande! Framför allt i andra starten var hon riktigt, riktigt bra och vi knep på de två starterna våra två första CERT! Så jäkla roligt! Fick 23,60 i första starte och hela 25,40 i den andra och då kom vi tvåa i klassen till och med!

Dagen efter åkte vi till Sala för att starta både Zin och Flynn. Jag borde insett att Zin var väldigt trött efter gårdagens bragd då hon redan utanför hallen tyckte det var jobbigt att jag lämnade henne hos husse när jag gick in och ställde ut rekvisitan. Sen ville hon inte kampa innan utan ville fram och sätta sig i knäet hos en funktionär istället i uppvärmningen så med facit i hand borde jag tackat för oss redan där. Men ibland fattar man okloka beslut. Så vi startade men jag bröt efter bara en kort stund för Zin var inte alls bekväm, sneglade bakom sig mot vad som hände utanför ringen och var inte i närheten av den käcka fina attityd hon hade dagen innan.

Jag var så jäkla besviken på mig själv efteråt att jag hade jättevårt att ladda om inför Flynns start (får nog inse att även jag själv en längre tid varit mer sliten än jag velat erkänna för denna sommar har jag inte tacklat tävlingsmotgångar så som jag brukar mentalt. Även mental styrka är färskvara!). Faktum är att när vi gick in (som nummer ett i klassen) så var jag fortfarande så arg på mig själv att jag var nära att bryta och gå av för man kan inte köra hund och samtidigt grubbla på annat! Men mitt bättre tävlingsjag röt i ”SKÄRP DIG!” och så satte vi resten av programmet om än inte med den mest samspelta känslan. Flynn skötte sig fint ändå och det visade sig ge 28,50 och seger i klassen. Bästa Umpe! Vips var vi kvalade till AFEC också.

Zin fick komma in och leka lite på planen när tävlingen var slut så jag tror hon åkte hem med ett bättre minne vilket kändes bra. Jag måste tänka mer framåt på att tävlingarna kostar på mer på henne än på Flynn och inte luras av att hon hade så käck attityd. Jag om någon vet ju hur trött jag själv blir efter roliga, intensiva saker -troligtvis upplever hon samma sak! It takes one to know one.

Helgen efter var vi på landslagsträff inför OEC. Jättenyttigt att nörda ner sig ihop med andra ambitiösa hundtränare och nu kan vi varandras program och hundar så bra. Verkligen lyxigt att vara ett sånt gäng!

Tyvärr tog träffen abrupt slut för oss då Flynn på eftermiddagen dag två fick muskelkramp i ena benet. Troligtvis har han lyckats sträcka sig eller likande tidigare utan att jag märkt det och att den påverkade muskeln nu blev överansträngd. Skit, skit, skit. Så nu har vi vips fått tänka om helt inför OEC. Istället för att formtoppa och finslipa får vi vila och tänka sjukgymnastik och så får vi se hur han känns om vi åker eller ej.

Så upp som en sol och ner som en pannkaka. Men tur i oturen att vi har NM och SM längre fram i höst/vinter att se fram emot oavsett hur det går!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *