Livskvalitet för en hund?

”Livskvalitet är den upplevda känslan av att leva ett gott liv. Det är en subjektiv upplevelse som skiljer sig från yttre mätbara betingelser.”  Så definieras livskvalitet på Wikipedia. Vad är då livskvalitet för en hund? Ja, där går säkert åsikterna mycket isär, själv tänker jag att livskvalitet är att hunden fortfarande verkar tillfreds med livet, kan vara så aktiv som den själv önskar och har tillräckligt av sina sinnen i behåll. De goda dagarna överväger med råge de dåliga dagarna. På ett ungefär så tänke jag nog om livskvalitet för en hund. Mitt mått på vad som är OK livskvalitet för en hund är långt högre än ”så länge den fortfarande har intresse av att äta sin mat är det OK”… (Jag tror min gamla Birka skulle kunnat önskat livet ur sig åratal innan hon skulle slutat äta liksom…)

Olika individer har ju olika behov och olika hundar har säkert väldigt skillda upplevelser om vad som är livskvalitet. Åldern på hunden spelar självklart också roll. En hund som är lugnare och till sin läggning mera av en soffpotatis redan från början, klarar kanske mentalt bättre av att bli gammal och skröplig -den har ändå inte samma vilja och behov av aktivitet som den hunden som ideligen vill vara sysselsatt, som vill springa fortast, ta i mest, hoppa högst… Hos en del hundar ändras självklart både motivation och glädjeämnen med åren och en tidigare aktiv hund kan i vissa fall bli en lugn och nöjd åldring. Men inte alla tror jag. Där spelar säkert hundens mentalitet in, ju stabilare hund desto lättare tacklar den ålderdomen eller skador bra tror jag. Ju mer speedad eller nervös eller rädd hunden varit tidigare, desto svårare tror jag för den att hantera att kroppen och sinnena börjar förändras.
Vad som är livskvalitet är alltså den subjektivt upplevda känslan hos individen, i detta fall hunden. Den kan vi självklart aldrig vara säkra på utan vi får gissa och dra slutsatser utifrån hur väl vi känner och läser vår hund samt vad vi själva anser är ett värdigt hundliv. Mina egna ståndpunkter på den frågan har aktualiserats senaste halvåret då Arvid börjat uppvisa ålderstecken samtidigt som hans gamla skadade ben till och från gör livet surt för honom. Jag har länge hoppats att Arvid skulle få bli en riktigt gammal hund, han skulle strutta runt med lite grumliga ögon, grå över hela pälsen och lätt lomhörd och senil men GLAD. Glad och lycklig. Bara vi runt omkring skulle få anpassa oss till att han inte hörde eller till att han var lite vimsig. Så tänkte jag mig Arvids ålderdom. Så är jag inte längre så säker på att den blir.

Arvid har sista halvåret blivit allt mer ängslig. Skott, åska och stark blåst är han numera väldigt mycekt räddare för än han var tidigare. Han reagerar över huvud taget större på allt -blir han glad är han inte bara uppspelt glad utan liksom hetsig på ett nytt sätt (som inte känns som enbart glädje), blir han grinig är han mkt mera grinig. Skällde han tidigare när det kom gäster för att säga ”halå, hallå, KOM IN, ni måste hälsa på MIG!” så har det nu eskalerat på ett sätt som inte heller bara känns glatt utan mest uppskruvat.

Han ser fortfarande hur bra som helst upplever jag -noterar djur på låååånga avstånd, fångar plättlätt alla godisar jag kastar mm men beter sig skumt, skyggar och duckar ibland som OM han såg illa. Sånna gånger ser han ut som om man skulle hotat med att slå honom i huvudet.Han har alltid haft lätt för att skapa rädslor och nojor när han är för inaktiv (i sin glans dagar såg man i princip noll ljudrädslor så länge han fick jobba hårt nog och ofta nog men blev han skadad och avställd kom de mest skumma rädslor som ett brev på posten!)

Hur ont han har i sitt vänsterben kommer ju och går men blir alltid sämre över vintern när kylan och fukten gör att hans leder tar mer stryk. Annars har han varit fräsch i kroppen -fram till nu när han plötsligt blivit så tunn och sliten i pälsen och liksomskör i huden. Jag har aldrig tidigare sett rosa skinn lysa igenom på min fluffiga hund!

Allt detta sammantaget gjorde att jag tog ett beslut att inte skaffa någon ny valp. Har haft några hundar som jag tittat på och varit våldsamt sugen på att ta en valp efter, men beslutade mig efter en av Arvids mindre bra dagar att nej, ingen valp. Arvid har alltid varit en suverän valpuppfostrare men nu när jag ser att han har mindre tålamod med våra andra hundar (som alla avgudar Arvid) så är han helt klart inte i form nog för att tackla en valp på heltid. Valpplanerna skjuts alltså på framtiden och jag kommer istället fokusera på att träna och tävla riktigt mycket nästa år, har flera saker jag vill uppnå med både Flynn och Fonzie och nya saker jag vill lära mig. Jag hoppas Arvid får många fina dagar och att han kanske, kanske ändå kan bli den där lyckliga gamla hunden jag inbillade mig. Men blir han det inte, då har jag lovat honom att han ska få slippa ifrån innan livet tappat sin kvalitet för honom. Det är en hund värd, hur överjävligt svårt det än är när den dagen kommer.

Tills dess hoppas jag på många, många fina dagar ihop med Bästaste Arvid.

Anna Larsson

Att utbilda nyblivna hundägare eller finslipa tävlingsekipage tycker jag är mycket roligt och givande. Jag håller både kortare kurser och längre utbildningar inom många olika ämnen som rör hundar och hundträning. Träningen ska vara rolig och effektiv och ge hund och hundägare ett roligare liv tillsammans!

Reader Interactions

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *