Ställningstaganden inom sin hobby? Vad får valen kosta?

Idag blir det ett blogginlägg av mer filosoferande karaktär. Senaste tiden har jag funderat till och från på vilka ställningstaganden vi hundintresserade ställs inför i utövandet av vår hobby och var gränserna för egenansvar eller civilkurage kan tänkas gå. Lite av det som snurrat i mitt huvud kommer du att hitta i den här texten. Kan tyvärr redan nu utlova fler frågetecken än svar, men kanske kan någon tycka det är givande att fundera lite över sina egna val och åsikter i ämnet.

Låt oss börja med ett enkelt exempel utanför hundvärlden. Det är tämligen enkelt och riskfritt att göra ställningstaganden av typen ”jag köper bara ekologiska ägg” eller ”jag köper bara svenskt kött”, det kräver egentligen minimalt av mig som konsument (jag kommer kanske betala några kronor mer för produkten men jag kommer knappast hamna i konflikt med någon och min egen möjlighet att äta god mat kommer inte att påverkas). Samma sak kan gälla -men nu behöver jag oftast vara lite mer upplyst som konsument- vilka företag jag väljer att handla av, genom åren har olika skandaler avslöjats och knutits till företag inom tex klädbranschen, livsmedelsföretag eller annat, ofta med påföljden att vi konsumenter ett tag bojkottar deras produkter (åtminstone så länge annan likvärdig vara är lika lätt att komma åt) tills det hela faller lite i glömska, företaget gått ut med att deras utländska arbetare fått något drägligare arbetsvillkor eller att de rensat upp de värsta utsläppshärdarna. Men fortfarande är detta något som är enkla ställningstaganden att göra och som knappast ens kan klassas som att ta ställning för eller emot något just för att valen är så lätta och kostar oss så lite att göra.

Men om det istället för dagligvaror, bilmodeller eller resmål för semestern skulle vara din egen hobby det handlar om, är vi lika benägna att aktivt ta ställning då? Eller går lusten att kunna få ut max av min hobby före mina egentliga principer och värderingar? Och om det är så -hur påverkar det mig på sikt?

Först kan man tänka att det borde vara mera självklart att ta ställning i frågor som rör ett stort intresse (vi är mera insatta, vi har en annan inblick och vi borde ha en annan och mycket större möjlighet att påverka när det rör vår hobby/livsstil), men… det kommer också att kosta betydligt mer att våga ta ställning! För nu pratar vi inte bara om att välja rätt sorts ägg från hyllan…

Först tar vi några enkla exempel. De flesta skulle nog hålla med om att vi inte ska köpa valpar från så kallade ”puppy mills” eller ”valpfabriker”. Det ställningstagandet är rätt lätt att stå för i Sverige. Rätt många tycker också att det är lätt att ta ställning mot handel med insmugglade hundar. Flera av oss tycker också att omplaceringsverksamhet bör bedrivas inom ett lands gränser snarare än att vi ska riskera att stötta en handel med gatuhundar som kan vara svår att få insyn i. So far, inte så vidare ansträngande saker att ta ställning till -det är ju inte så att jag riskerar att stå utan hund om jag säger nej tack till ovanstående exempel och de allra flesta jag träffar kommer säkerligen snarare att applådera mitt ställningstagande. Åter igen -det kostar alltså väldigt lite för mig att hysa de åsikterna (men det kan ju fortfarande vara moraliskt rätt, missförstå mig inte).

Men… om det handlar om hundar av den rasen jag är intresserad av, hundar vars linjer jag gillar, men som sitter hos en uppfödare vars hundhållning går käpprätt mot min egen syn på hur hundar ska få ha det? Är det lika lätt att ta ställning då? Argumenterar jag då att ”Han hade det så jävligt att jag räddade honom därifrån” (citat jag hört IRL) eller väljer jag det motsatta -hundarna hade det så jävligt att jag köpte ingen, trots att det var från prick de linjerna jag ville ha? Rätt eller fel? Vad kostar mest i långa loppet? Jag vet inte.

De flesta av oss som är aktiva inom någon hundsport tar också ställning mot uppfödare som inte registrerar sina valpar (åter igen -det är knappast en åsikt som kostar på att hysa, tvärt om), inte minst om det är för att kullen inte uppfyller de arbets/hälsokrav som hade krävts för registrering. Men om vi går vidare till ”vanliga” uppfödare -var drar vi gränsen då? Om jag som person tycker att det är viktigt att en viss ras ska avlas mot ett specifikt syfte eller kanske till och med drar det längre än så -att de de flesta (alla?) individerna i en ras bör få chansen att utföra det arbete de är tänkta att kunna utföra -kan jag då välja att köpa hund av en uppfödare där majoriteten av valparna inte hamnar i sådana hem? Kan jag förfasa mig över annonser på Blocket (ett populärt ämne på många forum eller Facebook och ja, jag erkänner glatt att jag är lika fascinerad av avarterna där som vem som helst) om ”sällskapsvarianter” av arbetande hundar men sedan glatt köpa en valp hos en uppfödare där majoriteten av valparna faktiskt inte används till det rasen var tänkt för?

Ibland hör man att ”rätt hund är rätt hund oavsett vem som fött upp den” -men, och nu tänker jag vara lite dumprovocerande med flit- är det då någon skillnad på att säga det mot att hävda att ”rätt tröja är rätt tröja oavsett vem som slitit för att ta fram den”? Var drar du gränsen? Var drar jag den? Valpen jag köper som ger både valppriset i intäkt till uppfödaren + kanske ett långt hundliv med massa PR för samma kennel, kan man ställa sig helt fritt från att väga in något slags konsumentansvar där ”bara” för att ”även en blind höna hittar ibland ett korn”, dvs även en uppfödare vars åsikter/avel jag egentligen inte sympatiserar med har nu tagit fram en hund ur en kombination jag vill ha?

Eller om vi släpper valpköparperspektivet och tar ett kliv bakåt i processkedjan till innan valpkullen tillverkas. Vilket ansvar har hanhundsägaren och vilka val gör denne? Väljer jag att låta min hanhund bara para tikar som uppfyller mina krav och som finns hos uppfödare vars verksamhet jag sympatiserar med, eller räcker det att tiken uppfyller kraven för registrering av valparna oavsett vad jag själv tycker om den som individ eller vad jag själv tror om att kombinera dess linjer med min hane? Rättfärdigar jag det med att den tiken kommer ändå att paras (eftersom hennes ägare vill det), då kan de lika gärna använda min hanhund som någon annan? Hur resonerar jag och tar jag aktiv ställning för/emot en parning? Jag har hört flertalet som resonerat just som så att ”blir det inte min hane blir det ändå någon annan och den kan ju vara ett sämre val för rasen”, jag har nog däremot bara stött på något enstaka fall där hanhundsägaren uttryckligen sagt nej och motiverat det med att ”jag tycker inte din tik är bra nog”. Vad väljer jag att stötta, eller ser jag det inte som att jag gör ett val som hanhundsägare? (Kan jag aktivt hysa en åsikt utåt om hur rasen bör avlas men samtidigt släppa min hane till tikar som inte uppfyller det jag pratar mig varm om?)

Om vi nu släpper själva hundköpet och istället går över till träning och kurser och tävlingar, tror jag att frågorna blir ännu svårare. Vi har ganska lätt för att enas mot företeelser vi inte tycker om -lägg ut en film på en otrevlig sekvens från ett träningspass från någon av de många tv-programmen som finns om hunduppfostran, och många kommer att reagera. Genom åren -och beroende på från vilken bakgrund och vilket synsätt man omfattar- har det varit lätt att läsa att folk förfasats sig över tex Vätterstads Hundskola, Anders Hallgren (jo då!), Barbro Börjesson, eller Cesar Millan. Jag tänker inte argumentera om deras respektive träningsmetoder eller synsätt, men låt oss komma överens om att det är tämligen riskfritt för mig som vanlig hundägare att på ett forum, Facebook eller över en kopp kaffe med kompisarna, förfasa mig över vad någon känd hundprofil sagt eller gjort. Det enar oftare än det ställer till problem! Men… om det nu inte handlar om en kändis, tänk om det istället handlar om någon jag känner? Är ett fel alltid ett fel eller är det beroende på vem som gör det? Är det viktigare vem du är (status och/eller relationsmässigt) än vad du gör?

På nätet har jag de senaste åren noterat en tilltagande (så tycks det i alla fall mig som sporadisk läsare av hundforum, jag har verkligen inte statistik på det) tendens att om folk skriver om ett missförhållande av något slag (eller något som de tror kan vara ett missförhållande, ofta är det på spekulationsnivå) så får de fort rådet att anmäla personen ”och det går bra att vara anonym!”. Jag vet inte om detta är ökande i samhället i stort, men om första responsen är att skicka anonyma anmälningar snarare än att gå fram och prata med folk (kanske behöver man inte ens fråga rakt ut, kanske upptäcker man efter en stund att allt inte var som det först såg ut), då blir jag fundersam. Men visst, nu börjar vi komma in på saker som verkligen kostar på, där det inte längre är bara några kronor dyrare ägg det handlar om utan risken att sticka ut, att någon annan kan bli arg, upprörd eller ledsen -och att det kan få konsekvenser för mig själv. Om det är en främmande person kan det vara tufft nog -men om det dessutom är någon jag känner? En klubbkompis, grannen eller en träningskompis som en dag beter sig illa mot folk eller fä, vad gör jag då? Är det skillnad på om ”CM” beter sig mot en hund på ett sätt, eller om träningskompisen gör det? Och agerar jag på ett sätt om det är en nybörjare, nykomling ”nobody” som gör något som går emot mina värderingar, än om det är någon jag ser upp till, någon som har högre status inom klubben eller någon jag vill ha fördelar av på något sätt (domare? instruktör? medtävlande? kamrat som kan erbjuda träningshjälp?)? Är det lättare att säga till en kompis som har en dålig dag eller är det lättare att bortse ifrån övertramp då för att ”egentligen är han/hon inte sån”? Är jag lika benägen att säga till en förare som jag ser upp till när denne beter sig osportsligt som en förare som jag hyser agg till redan innan? Är jag bekväm med att betala för att gå kurs hos någon som jag tycker jag ahr mycket att lära mig av om en viss hundsportsgren, men som tex har en hundhållning, en hantering av de egna hundarna eller ett agerande utåt i övrigt som jag absolut inte sympatiserar med? Var drar jag gränsen för vad mina pengar stöttar?

Inga lätta frågor och jag har verkligen inga glasklara svar på dem. Världen är ju knappast svart-vit, det mesta befinner sig inom en gråskala där det inte alltid är helt enkelt att ens urskilja om man går mot det mörkare eller ljusare hållet! Eller ens om färgen kommer att vara beständig eller efter en tid glida över åt det ena eller det andra hållet.

Genom åren har jag både valt och omvärderat många av mina val. Jag har varit i situationer där jag känt att nej, detta är inte OK och jag har stövlat fram och sagt till folk att sluta vara elaka mot sina hundar, eller sagt till dem när de klagat på tävlingsarrangemang på ett orättvist sätt. Det har ibland kostat på, inte minst om det handlat om folk jag känner. Det finns också tillfällen då jag inte sagt något och inte agerat, och det har också kostat på, kanske mer på sätt och vis. Det finns säkerligen tillfällen genom åren då andra stått i valet eller kvalet att säga något till mig som jag inte vet om för de valde att inte göra det. Det finns också några tillfällen som jag idag ärligt kan säga att det nog hade varit bra om någon stövlat fram och sagt åt mig att skärpa mig!

I slutänden är det med ställningstaganden, moral, etik och att följa en egen linje kanske sällan så svårt som när det kommer till det som vi brinner för -vår hobby och livsstil. För det är där det kostar på att göra de val vi gör (oavsett om dessa är aktiva eller passiva), inte när vi står i affären och väljer mellan ekologiska och burägg…

Vilka val och ställningstaganden har du gjort idag? Vilka omvärderar du?

7 thoughts on “Ställningstaganden inom sin hobby? Vad får valen kosta?

  1. maj 3, 2013 at 7:23 f m

    Hm. Fick till det sådär denna gång. Inser vid en andra genomläsning att texten kan läsas mer åt ”rätt eller fel”-hållet. Egentligen var jag mer ute efter vad valen gör för individen själv, vad det kostar på att följa eller inte´följa sin egen övertygelse (eller att först tvingas skaffa sig en sådan, dvs fråga sig själv vad jag tycker är rätt i olika frågor). Det är nämligen vad jag själv kan brottas med -och som följd av det: hur viktigt får saker och ting vara?

  2. maj 3, 2013 at 7:23 f m

    Så bra skrivet! Personligen skulle jag av princip aldrig köpa den där perfekta valpen, om uppfödarna var rötägg. Finns inte en chans i världen att jag vill sponsra det. Skulle jag se något, som inte är okej, så hoppas jag verkligen att jag har tillräckligt med skinn på näsan, för att påpeka detta. Förr hade jag överlåtit ansvaret till någon annan, men den någon annan, anser kanske att jag är någon annan och så händer inget.

  3. maj 3, 2013 at 7:58 f m

    Ja det är verkligen inte så lätt i praktiken. I teorin låter det ju lätt, man ska ju inte sponsra dålig hundhållning, osv osv… I praktiken är det mycket svårare. I draghundsvärlden tycker jag det är sjukt svårt att förhålla sig till allt som sker. Där handlar det kanske främst om hundhållning (många tycker ju fortfarande att hund på kätting är helt OK och svär över djurskyddslagen), hundens värde (någon som avlivar friska hundar som inte duger i spannet – är det OK om det görs på ett bra sätt?) osv. Mycket göra i smyg och talas inte om i det öppna. Här måste man ju igen understryka att det bara är en liten del av förarna som håller sig i de moralist tveksamma områdena, men de finns och mycket har blivit ”norm” tyvärr. Att köpa draghund med riktigt rent samvete är inte alls enkelt. Det finns självklart bra uppfödare men alldeles för mycket ”skit” också.

    Sen kan man ju göra allting ännu mer invecklat också – vad äter våra hundar? Hur har maten tillverkats? Var tillverkas koppel/selar/täcken mm? Jag kan ibland känna en viss dubbelmoral då många är nogranna med att själva köpa t.ex. svenskt kött men inte alls tänker på vad hunden stoppar i sig. Ja, det är fullt at gråxoner helt enkelt. Bra inlägg!

  4. maj 3, 2013 at 8:05 f m

    Bra noterat om hundprylar/mat Kicki! Jag tänkte först ta upp även just detta med koppel, tugg, leksaker (vilka barnarbetare har sytt min hunds leksak..?) och foder, men samtidigt känns det som att där kan vi ändå lättare göra val (även om jag vet att det är bitvis skitsvårt att få fram info om ursprungsländer, hantering etc), än det som rör mer relationer mellan folk. Men inte är det lätt inte! Man kan grubbla sig gråhårig och ändå vela om vad som är rätt eller fel i slutänden.

  5. maj 3, 2013 at 8:47 f m

    Kan jag verkligen anmäla någon anonymt? Jag hoppas verkligen inte det. Den dagen jag vill anmäla någon så måste jag vara beredd att stå för det. Om jag inte är beredd att stå för min anmälan så borde jag nog låta bli. Precis som du skriver så handlar det om civilkurage, men det handlar också om rättssäkerhet. Att anmäla anonymt skulle helt enkelt vara lite för lätt. Ibland är saker trots allt inte så illa som de ser ut att vara och ibland är de kanske värre. Att stå för sin anmälan är att ta ansvar för vilka anklagelser man riktar mot en annan person. Jag får i alla fall för mig att det är större risk för rent spekulativa anmälningar om anmälaren får vara anonym.

    1. maj 3, 2013 at 1:29 e m

      Jo man kan anmäla anonymt och jag tror det är jätteviktigt att den möjligheten finns. Visst kommer det säkert in onödiga anmälningar men många gånger kan det ju också handla om folk som är allmänt våldsamma och gärna hotar folk. Då kan ju möjligheten att anmäla anonymt göra att någon vågar anmäla så att hundarna faktiskt får ett bättre liv. Håller helt med dig o att man bör kunna stå för det man gör men det finns gott om svåra situationer där man kanske måste utsätta sig själv och sina egna djur för stora risker om man ska vara helt öppen med en anmälan.

  6. maj 3, 2013 at 9:02 f m

    Bra inlägg Anna!

    Det här ett ämne jag brinner för 🙂 Ju mer jag lärt mig om hundvärlden desto fler ställningstaganden har det blivit. Jag tycker det är otroligt viktigt att ta ställning. Den ställningen jag tar omvärderas och justeras efter hand, hela tiden. Jag har tidigare köpt en ‘blockethund’ av blandras dessutom, vilket jag aldrig kommer göra om.
    Oavsett vilken ställning man tar anser jag att det viktigaste är att man tar reda på så mycket man kan och orkar och sen gör ett val. Väger nackdelar mot fördelar och väljer det alternativ som känns bäst utefter etik/moral/ställning.
    Det finns ju också så otroligt många frågor att ta ställning till också. Men med tiden blir man tryggare i sina val och lär sig vilka kamper som är värda att fightas i. Jag är novis och går än så länge mycket på magkänslan. Du har mycket kunskap och erfarenheter, tack för att du delar med dig av kloka tankar!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *