När blev allt under 10:an dåligt?

Har senaste tiden klurat mycket på en sak och det är vad som hänt i attityden kring tävlingslydnaden. Jag kan självklart råka förfalla till att romantisera hur det var ”på den gamla goda tiden” (man minns ju lätt det man vill minnas och tur är väl det titt som tätt) och jag inser att jag riskerar att låta som en 100-åring som suckar och tänker ”det var bättre förr” men… ta mig tusan, jag minns inte att det var på så här blodigt allvar och så här fel-letar-tänkande när jag tävlade med Tweed (mellan 2002-2005).

Nu pratar jag INTE om reglerna, domarnas bedömning eller vad man får göra mellan momenten, utan om inställningen och attityden kring tävlingslydnad. Förr hörde jag kanske folk som oroade sig för att ett visst moment inte ”satt” än (läs = det skulle till en stor portion TUR för att fungera på tävlingsdagen), eller att man bara tränat hemma på den egna gräsmattan och funderade på hur hunden skulle påverkas av att vara på en ny plats etc. Nu hör jag folk oroa sig för att de inte vågar gå ut och tävla om de inte direkt, på första försöket, presterar ett 1:a pris. Och det stoppar inte vid det, man måste prestera ett BRA förstapris. Vad ett ”bra” förstapris är känns också som det har skjutits allt högre, kan man verkligen vara nöjd om man hamnar runt 170? 180? Eller kanske måste man prestera 190 och uppåt på debuten för att kunna vara nöjd (och skriva ut poängen på sin Facebook-statusuppdatering, presterar man mindre skriver man inte poängen för det är skämsigt!? )?

Jag har träffat mer än en förare som ”misslyckats” (läs: inte fått det ”självklara” 1:a priset…) på sin första start och som då börjat noja som tusan över tanken på att nu måste han/hon VERKLIGEN prestera något riktigt bra nästa gång, men som vips skjuter upp och skjuter upp starten för tänk OM det inte går vägen denna gång heller, då får man typ gå och gömma sig och inte synas mer i lydnadssammanhang tycks man tro.

Samma resonemang tycks följa med uppåt i klasserna, så pressen släpper ju inte precis. Du ska ta ditt (BRA) förstapris direkt på första starten i varje ny klass, och debuterar man i elit så är det ju gud bevars nu en ELITHUND och då ska det presteras ännu lite mer direkt (championat är en transportsträcka, du ska sikta på SM-kvalpoäng direkt annars är du mellanmjölk och kunde lika gärna varit hemma och bara lekt för då satsar du ändå inte så där helhjärtat som man SKA göra..).

Det låter ju väldigt fint att ”satsa på 10:an!” men i praktiken så räcker knappt det känns det ibland som, utan man ska ”satsa på 12:an” . En 8:a representerar i de här sammanhangen närmast ett misslyckande och är något som behöver förklaras varför det blev så illa. Även på debuttävlingen med en ung och oerfaren hund!

Missförstå mig inte, det är inget fel i att sikta högt, det är inget fel i att träna så noggrant som om det fanns en ”12:a” att få, tvärt om tror jag att noggrann träning oftare är roligare träning -men det är en stor skillnad mellan att SIKTA på något och att FÖRVÄNTA sig något. Än större skillnad är det mellan att vilja uppnå något på sikt och att sätta en ”12:a” som en standard för att något ska duga!

Jag kan ärligt inte minnas att folk skämdes, höll tyst om eller var så besvikna över att inte direkt ta 1:a pris på sina debuttävlingar förr, än mindre att det bara var ruggigt höga poäng som var bra nog. Vad har hänt sen dess? Varför denna press? Vad är problemet med att få starta några gånger till i de olika klasserna? Så länge föraren ger hunden en bra upplevelse av tävlingsdagen så spelar det ju för hunden sannerligen ingen roll vad poängen eller placeringen blev!

Om folk debuterar i agility och diskar sig -då är det helt OK! Förarna kan vara skitnöjda ändå. Och jag tycker det verkar som om det sällan är samma hysteri över poängen när folk skriver om brukstävlingar -visst, de vill bli uppflyttade, men är det bara över uppflyttningsgränsen så märker man inte samma attityd av ”fan vad skämsigt, vi snittade ju bara precis så vi klarade oss” som man kan göra i tävlingslydnaden. Vad är skillnaden? När blev det självklart att man alltid ska ta 1:a pris i lydnadsklasserna? Herre Gud, det är djur vi sysslar med, djur som kan missförstå, ta fel, störas ut eller bara ha en dålig dag och då råka hamna under den magiska gränsen (som nu knappast går vid 1:a prisgränsen utan uppenbarligen skyhögt högre…). Det är väl inte pinsamt för det!? Vem mår bra av denna press -varken förare eller hund eller sporten i stort vågar jag påstå!

När vi hamnat i att folk tycks behöva bortförklara varför det ”bara” blev en 8:a i ett moment, då är det dags att citera Thomas Lundins text i Brukshunden (nr 2/2013) om ett eventuellt införande av FCI:s regler för lydnadsproven: ”Ibland får man av tävlande höra att man inte är nöjd med betyget 8, men jag vill verkligen säga att betyg 8 återspeglar ett excellent genomförande.” Smaka på den. Den där 8:an som var momentet som gick såååå mycket sämre än det brukar (vi har ju tränat för 12:an så under 10:an är kasst) den står för excellent. Ska man då automatiskt förvänta sig att man alltid, självklart, även på första starten ska prestera minst excellent och skämmas om man inte gör det? I vilken annan sport är inställningen sån?

Jag är kanske mellanmjölk, men jag har så svårt att fatta varför det blivit sån prestige och hets i tävlingslydnaden. Det kommer ju liksom alltid fler tävlingar och fler chanser. För dem som vågar.

Tweed -en hund jag njöt av att få äran att tävla ihop med oavsett om det stod 3:e eller 1:a pris i hans resultat. Skämmas över den hundens prestationer?  Aldrig. Han var en del av mitt hjärta.

Anna Larsson

Att utbilda nyblivna hundägare eller finslipa tävlingsekipage tycker jag är mycket roligt och givande. Jag håller både kortare kurser och längre utbildningar inom många olika ämnen som rör hundar och hundträning. Träningen ska vara rolig och effektiv och ge hund och hundägare ett roligare liv tillsammans!

Reader Interactions

Comments

  1. Superbra skrivet! Själv är jag den, som går ut och tävlar och hoppas på en stor portion tur. Går det, så går det. Varför folk tar det på så blodigt allvar, förstår jag inte riktigt, men jag tror det beror på alla ”perfekta” tävlingar som florerar på fb och bloggar. Släpp prestigen och ha kul vettja!

  2. Anna, väldigt kloka ord! Glädjen och känslan är det man har tillsammans, inte poängen. Det kvittar väl för hunden men att man är glad och nöjd och njuter av stunden utan att ta det på så blodigt allvar, det kvittar inte Det ÄR kul när det går riktigt bra, men good enough är inte så dumt det heller.

    • Good enough ÄR good enough! Självklart är det skitkul att vinna eller prestera höga resultat men det är grädden på moset -inte det enda som gäller.

  3. Har precis samma känsla! Har min första hund och känner verkligen den pressen att lyckas vi inte med ett 1:a pris är det riktigt dåligt, så skönt att du skrev om det.

    • Bara släpp det! Jag känner folk som gjort massor av 2:a och 3:e pris och som kommit skitlångt i slutänden ändå, ända till landslaget faktiskt 🙂

  4. FY FAN vad skönt att få läsa detta 5 dagar innan lydnadsdebuten för jag är precis som du skriver om.
    Jag är så jävla nervös inför tävlingen, inte för att vi inte ska klara momenten för jag har störningstränat och tävlingstränat och finslipat och gud vet vad, men jag är så himla nervös inför poängen.
    Jag känner sån press att behöva prestera, speciellt eftersom jag köpt en malle som första riktiga tävlingshund, för jag ”är ju bara 24 och har har bara haft en sällskapshund innan”.
    Och kullsyskonen, den ena ska tävla både fre, lör och sön för att försöka ta LP1 och jag blev nästan svettig av att läsa det, för nu måste jag med hinna ta LP1 innan sommaren är slut (gärna på en och samma tävling).
    Det är as jobbigt men jag vet att jag funkar såhär.
    Jag tänker så otroligt mkt på vad andra ska tycka om mig och min hund, och jag har mött mycket skitsnack just för att jag inte har erfarenhet, för att jag kört rally med hunden jag kör skydd med (då blir det ingen bra skyddshund tydligen..) och nu när jag ska ut och tävla lydnad så kommer folk säkert hånle åt mig om det går dåligt.

    Oj, jag skrev som om du var min bästa vän men det var så klockrent skrivet av dig och det var ganska skönt att få skriva av sig själv.

    • Ta det lugnt! Du kommer dit du vill förr eller senare, viktigast är att resan dit känns rätt för dig & hunden och att ni har kul ihop på vägen. Lycka till och försök atat inte jämföra dig med andra, vi har alla så olika liv och förutsättningar.

  5. Bra skrivet. Jag är en av de där som är väldigt nöjd med en åtta i de flesta moment, agilitymänniska som jag är är jag van vid ett och annat misslyckat resultat. En disk betyder inte nödvändigtvis att loppet var dåligt, på samma sätt behöver inte en betyg under sju i lydnaden betyda ett dåligt utförande. Kanske halkar hunden i avstampet till hoppet och slår i, kanske hamnar hunden lite, lite utanför rutan och vi som förare ser inte det på långt avstånd, kanske ryker två hundar ihop på parkeringen precis när hunden ska göra ett fjärrskifte och dk krävs. Ett misslyckat resultat betyder inte alltid en misslyckad tävling! 😉

  6. Väldigt väldigt kloka ord! och jo det är väl bättre på nåt sätt att vara mellanmjölk än att ha tråkigt på plan…huvudsaken är ju faktiskt att det är kul!

  7. Håller med dig till fullo. Det viktigaste är att ha KUL på tävlingsplanen och utanför. Men visst är det kul att få bra poäng, men absolut inget måste för mig.

    • Det ÄR skitkul med höga poäng, lyckade tävlingar och priser (jag älskar priser!) men det får inte bli en press och man är samma hundtränare den dagen då det inte går bra som när man vinner!

  8. Wow detta är så bra skrivet och jag tror många känner igen sig i dina funderingar utan att våga erkänna det!
    Finns en anslutning till varför jag själv fixar agilityn så mycket bättre än lydnaden just tävlingsmässigt för att det är OK att diska sig men i lydnad känner man sig ju värdelös med 160 poäng galet!

  9. Hehe, skönt att se att man inte är ensam om att ta lydnaden på blodigt allvar.
    Anmälde mig just till lydnads eliten som vi inte tävlat på ett par år med inställningen; jahapp, ska bli kul att se hur mycket han minns och hur mycket vi hinner damma av 😛

    Å andra sidan så har jag ingen BC. Känns som att värsta pressen ligger på dem.

    Med Emma ska jag debutera i lydnads klass 1 med tanken; undra om vi hinner få till ställandet såpass att vi inte nollar. En apportering utan kast och tandvisning kanske man ska testa innan tävling.

    Brukar även vara dålig på att komma ihåg reglerna ordentligt. Hehe, kommer väl bli portad efter tävlingen i bro på lördag och då är det tur att det finns andra grenar 😉

    Håller med dig fullständigt Anna! Synd att inte folk kan släppa prestigen. Det är en hobby, det ska va kul! Hundarna är inga robotar!

  10. Tack. Jag har så stora prestationsångest då det finns bara inte. Har ”dragit” upp en hund till elit o är livrädd för att bakvägen få höra. Hm undra hur hon klarade av en hund till eliten för med den nyas resultat kan man ju inte tro det. Vågade knappt anmäla trots att jag hade en hund som träningsmässigt sätt var klar för ett 1a pris. Vi lyckades i 1a starten men inte i den andra. Jobbar massor med mej själv för att försöka släppa ångesten. o det känns så skönt när såna här blogginlägg skrivs. Nu hoppas jag att jag verkligen kan ha kul på nästa start. TACK igen.

    • Ja, jag tror att det är många som upplever att pressen blir ÄNNU högre när de klassats upp eller när de ska starta med sin nästa hund för att då tänker de att de måste leva upp till den förra hundens status… Där är det nog ännu viktigare att våga släppa tanken på vad andra tycker (vilket ju ofta kan vara ren inbillning). Lycka till!

  11. Ramlade hit för att jag såg en länk på FB. Så himla klokt skrivet! Själv har jag mer eller mindre slutat tävla lydnad, eftersom jag inte har tålamod (och kanske inte heller kompetensen) att peta så i detaljer för att kunna prestera en 10:a idag. Jag är djupt imponerad av de som klarar av det, men jag kan inte hålla motivationen uppe att träna så.

    • Jag tror det är viktigt att hitta sina egna mål, sin egen motivation och göra tävlandet på sitt eget sätt, då blir det roligt -och då kommer dessutom resultaten lättare!

  12. Hittade hit via FB och det var tur jag följde länken. Instämmer med ovanstående, mycket kloka ord. Jag, som under åren har fuskat med lite av varje, upplever att det blivit mer tävlingshysteri och mindre glädje i mycket av hunderiet. Förr startade jag på jaktprov, lydnadsprov, bruksprov osv och var glad om vi gick till pris. Ska jag vara ärlig så är jag fortfarande det men jag upplever att omgivningen gärna ska diskutera varför och hur jag tänkt gå vidare om vi inte lyckas. Det tar glädjen ifrån både träning och tävling, tycker jag. Jag har alltid tänkt att hunden ju inte kan dra ut sin statistik från SKK (och konstatera att han/hon fick en rätt kass matte) utan att de bara vet att de har roligt tillsammans med mig. Och då gäller det att låta det vara just roligt!

  13. Bra skrivet! Jag har ingen ”riktig lydnadshund” längre, men tävlade med varierat resultat under hennes levnad, och hör nu mina kamrater prata och det låter tyvärr allt för ofta som du beskriver. Dom tittar på mig som jag vore galen när jag påpekar att en 7a inte är katastrof det blir bättre nästa gång.

    • Ja, det är också något vi alla måste tänka på -att inte komma med oombedda ”god råd”, för vi har alla våra egna mål & ideal att sikta på! Kör ditt eget race!

  14. Bra skrivit fick mig en tankeställare . Tävlar inte längre lydnad men Rally . Måste ha 100där för att jag
    skall vara nöjd. Blir väldigt irriterad när jag missa för att jag gör fel . För att jag är rädd för vad andra skall tycka att jag är dålig . Behöver jobba med min självkänsla och skita i vad andra tycker kan ju inte vara alla
    till lags.

    • Ja man kan lätt hamna i prestationsångest och när den tar över måste man ta sig en funderare på hur man tar sig ut den fällan. Tävlandet är ju ROLIGT och dagens resultat är ju bara ett -det finns ju många, många, många andra tävlingar att sikta på längre fram!

  15. Känner så väl igen mej i prestationstänket och HATAR det!!!
    Har en bc och kommer fan inte ur ettan, är oftast eg skitnöjd med vår prestation men så känner man (självklart inbillat) hur folk tycker man är totalt kass…………….andra runt omkring fixar både lp1 och lp2, gk vall, uppfl till högre medan jag harvar på i ettan och känner mej värdelösare och värdelösare……….

    • BC är inte någon gratisbiljett till SM som en del vill ha det till! Där stressar många tyvärr upp sig precis som du beskriver det, men inte ska man ha högre krav på sig bara för att man valt en viss ras.

  16. Underbart skrivet, började tävla med min första mellanschnauzer 1997 och jag minns verkligen inte att det var så ”på den tiden”, tror jag tävlade 10 ggr i Lkl 2 och det var nästan lika roligt varje gång;)Tävlar nu med båda mina mellanschnauzers, en i lydnad och en i bruks och det är verkligen synd att tävlingsklimatet blivit som det blivit, man kan ju inte annat än beklaga.
    Ut på appellplan och tävla nu allihopa och ha kul med era vovvar, det var väl ändå det som var tanken när ni skaffade hund, att ha roligt tillsammans 🙂

  17. Jättebra skrivet! Glad jag följde länken på FB 🙂 Det gäller verkligen att lära sig att kunna se det som var bra i prestationen och strunta i det andra och låta bli att jämföra sig och din hund med andra! 🙂 Tack ska du ha! 🙂

  18. Domarens betyg ska spegla hur vi vill att det ska se ut och att rangera de tävlande i förhållande till varandra. Ett utförande som motsvarar betyg 10 kan inte utföras på ett bättre sätt, mao perfekt! Mot bakgrund av detta, är verkligen tex betyg 7 – 8 dåliga betyg? (Kan det vara så att det förkommer en ”betygsinflation”?)
    MVG+ = 10
    MVG = 9
    VG+ = 8
    VG = 7
    G+ = 6
    G = 5
    IG = 0

    • Betygsinflation kan säkert vara en del i det hela! Vore roligt att veta hur många som skulle hålla med om ”betygsskalan” som du satte upp (BRA idé och tankeväckande sätt att se betygen!) -jag gissar spontant att en hel del skulle säga att G = 8 för man tänker 8 i snitt som 1:a pris och det har blivit det ”godkända” resultatet 🙂

  19. intressant inlägg! Känner igen mig i allt du skriver och håller med om att det är så det är!
    Jag har själv höjt mina kriterier till skyarna nu med min ”nya” hund jämfört med när jag tävlade med mina tidigare lydnadshundar. Det är nog mycket för att jag numera, efter massa år av hundtävlande, tycker att det är just precisionen som är den roliga utmaningen. Men jag tycker att alla ska kunna få tävla på den nivå de själva känner sig bekväma med, och håller med dig om att för höga förväntningar inte bådar gott..

    En annan tanke jag haft är att rallylydnaden nu ”tagit över” alla de (många!) ekipage som tävlat lydnad bara för tävlandets skull- inte för att varken hund eller förare tycker det är roligt. Bra, tycker jag, och kvar blir ju bland annat då de prestige-högpresterande-tänkande hundförarna. och visst handlar ju lydnaden om precision, så kanske är det lite av en naturlig utveckling som du skriver om…?
    Men ja, klart att det ska vara roligt och som du skriver, hundar är djur som man inte kan kontrollera till 100 procent!

    • Jag tror absolut man kan sträva efter precision utan att tappa glädjen! Vad jag däremot tänker är att det är helt galet om folk inte kan uppskatta annat än perfekta resultat och änn värre -om de blir så rädda för att inte vara ”perfekta” att de aldrig vågar starta… Man kan utvecklas längs vägen! Ingen behöver ha ett VM-frittfölj i klass I!

  20. Jättebra skrivet Anna.. Själv är jag en typisk mellanmjölk och försöker att inte falla in i denna stress. Vilket jag givetvis gör ändå ibland,, trots att jag inte har dessa höga elit och SM mål som det skrivs om. När stressen sätter in är jag tvungen att ta ett break och hitta tillbaka till det roliga igen. För det ska vara kul att träna hund och inte en pina för att sedan lyckas på tävling, det blir sällan bra tävlingar av det heller. Det är så lätt att nedvärdera sig själv om man hela tiden ska jämföra sig med andra… Vilket är så dumt då man har så olika förutsättningar.. Men det är inte så svårt att bli påverkad när det i dag är så lätt att lägga ut sina ihopklippta perfekta filmer på både bloggar, FB och YouTube Skriva om alla underbara träningspass här och där och sällan ett enda misslyckande .. Det är många som då tycker att alla andra är bra och lyckas så mycket bättre.. Tyvärr är det väl där någonstans så många tappar bort sig och glädjen ersätts med prestigetänket.. Visst ska man ha mål men inte större än att man kan ha kul på vägen dit 🙂 Ut och tävla och ha sköj.. Själv avslutade jag med att ta 161p och LP 2 sist jag tävlade och jädrar vad jag var glad.. För bara jag vet hur vi har kämpat oss fram för att lyckas med det 🙂

    • Jag kan berätta om vad som hände på dagens lydnadspass 🙂 Så här såg min statusuppdatering ut på Facebook efter lydnadsträningen:

      ”Dagens innovativa lydnadsmoment: skickas till kon, försök tjuva direkt till apporterna. Avbryt. Skicka om till kon. Stanna. Skickas på apport. Rusa triumferande mot apporten, klipp den, rusa vidare och ta ett hopphinder lååångt bakom!

      Så, nu har jag bidragit till att slå hål på myten att alla träningspass är perfekta (Jag fick ett gott skratt däremot för Herr Flynns min var så obetalbar. Typ ”ja men jag bara skyndar på programmet lite och slår ihop momenten”

      Så kan det också gå ibland 🙂

      Klart man ska vara glad när man uppnått något man kämpat för! GRATTIS!

  21. MYCKET bra skrivet!
    Precis vad jag försöker intala mina kursare: Var noga med att gruppmomenten är väl befästa, sedan är det dags att ge sig ut på plan och ha ROLIGT! Det ger tävlingsrutin och avdramatiserar tävlingssituationen.
    Medger dock att jag helst ville skrapa ihop ett förstapris vid försök 1 med min unghund, men då av den enkla anledningen att det långt ifrån är alla som lägger så stor vikt vid gruppmomenten och att det ibland kan bli väl ”spännande” platsliggningar i klass 1…

    • Jag håller med, jag vill också ur klass I och II fort för jag är skraj för platsliggningen, men missar de i annat -tja, då tar vi väl det en annan gång!

  22. Det är så skönt att läsa sånt här !
    Jag ska banne mig spara inlägget och läsa det flera gånger om.
    Är en av dem som sitter med sin första tävlingshund och jag vet ärligt talat inte vart pressen kommer ifrån. Egentligen är det väl ingen som förväntar sig att man enbart ska ta förstapris och uppflyttningar hela vägen till championat, ändå så sitter man med prestationsångest utöver det vanliga.
    Såna här inlägg gör mig glad och påminner mig om att jag ska ha kul med min hund och på senaste träningstävlingen lyckades vi med det och med råge ! Den känslan vill jag ha jämt 🙂
    Ska nog anmäla mig till den där tävlingen jag funderade på ändå… 🙂

    • HÄRLIGT!!! Vad GLAD jag blir!!! Precis så som jag vill att folk ska känna! Kan jag på mina kurser, föreläsningar eller genom det jag skriver i bloggen få någon att känna att ”vad tusan, nu KÖR VI!!” så är det guld värt för mig! Tackar för att du skrev inlägget!!

  23. Bra skrivet. Och ja, jag tror helt klart du har rätt i att tiderna förändras. Jag lägger fruktansvärt mycket mer press på mig själv (och mina hundar) idag än vad jag gjorde för några år sedan. Det ökar ständigt. Och jag märker det tydligt på min omgivning också. Det är helt klart något att fundera över – när tar prestationskraven bort det roliga?

    • Min kloka kompis konstaterade att det blivit en tävling/prestation i allt numera. Typ ”man kan inte bara gå ut och jogga -man ska springa ett maraton” Tror hon har lite rätt i det. Sociala medier i all ära men de KAN bidra till en jäkla hets också.

  24. Som jag ser det är det själva aktiviteten tillsammans med hunden som är grejen. Om det är träning eller tävling har ingen betydelse egentligen. Det som är viktigt är att hunden får jobba, ha kul och känna sig uppskattad för det den gör.
    Hunden är min domare – ingen annan!

  25. Otroligt kloka ord, du slog verkligen huvudet på spiken. Den här artikeln ska jag rekommendera fler att läsa :). Ha det gott!

    🙂 Ammi

  26. Så bra skrivet och så kul att läsa. Mitt i prick skulle jag vilja säga. Jag la ner mitt lydnadstävlande för några år sedan och det berodde på just det här. Tycker också att mycket av glädjen försvann med införandet av de röda korten.

  27. Tänk om jag fått läsa det här för 5år sen?! Hade en FANTASTISK hund och vi var redo för tävling, hon gav ALLTID 100% och var så taggad på att få jobba så hon skakade och svansen for åt alla håll samtidigt….MEN!! Jag fick väldigt klart för mig att vi ALDRIG skulle komma någonstans, för hon var en blandras och jag var bara 20…..
    Jag vek mig, föll för de elaka kommentarerna om att det var ”synd att hon va en blandis, hon skulle kunna gå hur långt som helst annars…” Bla bla bla…
    Vi startade aldrig, för TÄNK OM vi inte hade vunnit, med HÖGA poäng…då hade alla haft rätt!!

    Fy va jag ångrar mig idag, men nu tränar hon och simmar uppe i himlen med sina vänner…

    Ta vara på era hindar, gör det som känns rätt för er och låt ingen annan hindra er! Tiden tar slut…då är det bittert att ångra :'(

    Tack för orden iallafall! Jag och min nya blandis (lhasa apso/papillon) på 5mån tränar nu och nästa sommar SKA vi prova oss på nån tävling och bara ha ROLIGT <3

Lämna ett svar till Sofia, Tia och Lix Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *