Var det bättre eller sämre förr?

Förra helgen var jag på en väldigt rolig & givande kurs för Eva Bertilsson. Jag har tänkt att jag skulle blogga om den, men det har kommit annat emellan. Hur som helst, både jag och Eva hade förmånen att bo hemma hos Emma Hammar under kursen och då blev det många och långa hunddiskussioner under kvällarna. En sak som kom upp var skillnader förr och nu och det är vad dagens lilla inlägg kommer att handla om.

Var det bättre eller sämre förr? I hundvärlden alltså. Tja, det beror säkert på både vem man frågar och vad inom hundvärlden man avser med frågan. Vi människor har väl också både en tendens att antingen skönmåla saker (“det var bättre förr, då tålde hundarna minsann mycket mer!”) eller svartmåla saker (“förr tränade ju ALLA med stackel!”) -och sanningen brukar väl oftast hamna någonstans där emellan om man så säger.

Vi kom hur som helst in på våra tidigare hundar och vår tidiga träning och jag konstaterade att när jag fick min första hund (1985) så hade jag aldrig sett hur en lydnadstävling gick till, jag fick bara fatt på reglerna, läste dem och gick ut på fotbollsplanen och försökte lära Baloo de där sakerna som stod i häftet. Här fnissade jag gott åt min supermetod för rutan: jag satte upp en ruta (och nej, riktiga koner hade jag INTE, tänk GB-glassbyttor!), hämtade Baloo, gick med honom i koppel fram till rutan, sa “rutan” och lockade honom att lägga sig. Och så upprepade vi den proceduren rätt många gånger 🙂 Och så släppte jag hunden och hoppades att han skulle springa dit och lägga sig. Det gick… ibland…

IMG_2913

Jag & Baloo! (En sak som HAR blivit bättre sen 80-talet är frisyrerna -och jag saknar inte precis de stentvättade jeansjackorna heller!)

Jag suckade sedan och sa något i stil med “Jag kan ibland bli så avundsjuk på de ungdomar som startar idag med hund. Nu finns det ju så himla mycket bra kurser, mängder av litteratur, tips och träningsfilmer över allt på nätet och även en total nybörjare kan hitta ALLT hon behöver på nolltid för att bli grym på träning! Det är som ett helt uppdukat smörgåsbord bara att börja utforska och ta för sig av! Shit, jag hade velat få vara så ung igen och få min första hund NU! Jag kan känna att det tagit mig ÅR att komma fram till det som en som startar idag kan lära sig direkt eller redan tar för givet!”

IMG_2921

Då säger Eva något i stil med: “Ja, men skillnaden kanske är… att när du gick ut med din lilla hund och tränade så kunde du vara ganska nöjd med det ni gjorde. Du hade inte så mycket att jämföra med hur momenten skulle se ut och så. Idag verkar många tro att det enda som duger är de VM-prestationer de ser på YouTube!”

Och det är ju tyvärr också sant. För jag hör ideligen folk prata om sin prestationsångest och jag ser så många som aldrig blir färdiga, aldrig “bra nog” för att våga ge sig ut, eller som ställer så höga krav på sig själv i vad de ska prestera redan på debuten att det roliga med att tävla tycks förbytas i ett enda “jag måste-måste-MÅSTE få min uppflyttning/förstapris/seger direkt annars kommer jag få skämmas!” -och får de framgång så måste-måste-MÅSTE framgången hålla i sig för annars var det bara tur att det gick bra i början. För att inte tala om hur bra NÄSTA hund måste gå så folk inte ska kunna tro att det bara var DEN hunden som de klarade av att prestera med… Läs på Facebook och lite bloggar och lyssna lite på några kurser så kommer det bli skrämmande uppenbart hur lätt det är att åtminstone ibland trilla dit i prestationsträsket.

Det fick mig att tänka tillbaka lite. Baloo tävlade jag ju lite lydnad med (startade i klass III som högst). Med väldigt ojämna resultat om man så säger. Klart att det var roligare när det gick bra än när han tex smet från planen och juckade på en pudel, men jag kan inte minnas att jag kände att vi var för dåliga för att våga tävla? Faktum är att jag tror inte jag på riktigt jämfört någon av mina hundars utföranden i moment mot andra ekipages förrän… Tja, efter Tweed kanske? Tweed slutade jag tävla med 2005 när han blev sjuk. Vi hade absolut moment som vi filade på för att bli bättre i, men jag kan ärligt inte minnas att jag någon gång tänkte “oj, han rör sig framåt i fjärren, det är PINSAMT, jag kan inte tävla med en hund som rör sig framåt!” (eller “han har inte kraftfulla uppsitt nog! En BC som inte har kraftfulla uppsitt får man skämmas för!”) eller “oj, han har inte perfekt position hela fria följet, det måste en elithund ha, jag kan inte tävla förrän han har det!” eller vad tusan vi nu hade att förbättra. Jag var stolt som en tok när han blev champion trots att vi varje gång hade en nolla i protokollet.

tweed_spring1b

Jag får tyvärr erkänna att den känslan av att aldrig jämföra mina hundars prestationer (vilket ju egentligen är mina prestationer, det är ju jag som är tränaren och skyldig till både vad och hur vi tränar!) den har jag inte längre. Jag har de senaste åren nog tyvärr till och från halkat in i prestationsångestträsket trots att jag verkligen inte vill vara där. Fördelen med nätet är ju att det finns så grymt mycket info att ta del av. Nackdelen är att det också -på fel dag när självförtroendet svajar- finns just så grymt mycket info att ta del av att man lätt kan känna att nej, vi kommer ALDRIG bli bra nog, jag kommer ALDRIG kunna träna upp min hund lika smart, de där supertränarna på youtube verkar bara behöva några minuter ett par gånger i veckan så kan deras hundar ALLT och de har detaljer i momenten som jag och min hund inte ens kan föreställa oss och där 10:an verkar vara  som limmad i protokollen. Lika bra att stanna hemma och börja knyppla istället…

Men… skogen skulle vara jäkligt tyst om bara de bästa fåglarna sjöng. Faktiskt skulle man inte ens kunna kalla den för en skog längre!

Så banne mig, 2014 kanske det är dags att på allvar ta en liten tidsresa tillbaka till det ljuva 80-talet, plocka upp den där envisa lilla tjejen som åkte och tävlade (med buss & pendeltåg dessutom!) med sin hund trots att han ibland var mer intresserad av pudelrumpor än inkallningar, och be henne påminna mig om hur jäkla ballt det kändes att få sin första lydnadsrosett, helt oavsett om en tass flyttade sig eller om ett sättande blev på sniskan någon gång. Som ville veta mer och bli bättre men faktiskt inte tänkte att man måste vara i VM-klass INNAN man ens börjar -eller ens visste hur de som var på VM såg ut. Hittar jag henne, ska vi ha jäkligt kul ihop och jag lovar jag ska inte ens fnissa åt hennes permanent eller jeansjacka 🙂 Nu kör vi!

bordetzin

 

 

 

Anna Larsson

Att utbilda nyblivna hundägare eller finslipa tävlingsekipage tycker jag är mycket roligt och givande. Jag håller både kortare kurser och längre utbildningar inom många olika ämnen som rör hundar och hundträning. Träningen ska vara rolig och effektiv och ge hund och hundägare ett roligare liv tillsammans!

Läsarkommentarer

Kommentarer

  1. Intressant diskussion om förr och nu. Vad som definitivt blivit bättre är inlärningsmetoderna. När jag började på 70-talet med min schäfer var det de tuffa metoderna som gällde och som lärdes ut på brukshundsklubben. Om man då jämför med “klickermetoden” som väl många nu använder så är det ju två helt skilda inlärningsmodeller. Klickern är positiv för både hund och ägare.
    Men jag håller med dig om att det kanske var roligare förr på det sättet att man var lyckligt ovetande om alla finesser som nu krävs i lydnaden. Tack vare den onlinekurs i lydnad jag nu deltar i har dock detaljerna blivit ganska roliga. Tänk om jag kunnat det jag nu kan när jag hade min schäfer!

    • Ja, man önskar väl att man hade kunskaperna man har idag kombinerat med den inställningen man hade när man inte fattat att saker kunde vara komplicerade 🙂

  2. Tack för kloka ord och inspiritation!
    Jag tävlar bara agility med min Stella men jag är så nyfiken på lydnaden. Har inte riktigt vågat för jag tycker inte vi kan nog. Men baske mig så ska jag åtminstone starta en klass 1 med henne.

Lämna ett svar till Anna Larsson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *