Tävlingspsykologi -ständigt framåt och vidare, eller?

Jag och Flynn ligger och vilar oss bakom scenen på VM i Tyskland 2017
(man får som bonus extra snygg frissyr av att tävla i peruk ;-))

Har du tänkt på en sak? Att när det skrivs eller pratas om tävlingspsykologi så är det till absolut största delen bara med perspektivet framåt och uppåt? Hur man sätter smarta mål, hur man ska utveckla sin vinnarskalle, vilka rutiner som man som tävlande kan bygga upp för att hantera tävlingsdagen på bästa sätt osv. Var är ni idag och var vill ni ta er i morgon! “Du ska vilja segra mer än du vill andas!” (eh, just den saken tror jag INGEN lyckats med, men OK jag fattar poängen i citatet även om det inte är något av mina favoriter).

Men jag saknar en mycket viktig bit här! Nämligen att det banne mig skulle behövas mer om psykologin och det tankemässiga -och inte minst känslomässiga- arbetet man som tävlingsförare måste göra den dagen det är dags att trappa ner på tävlandet. Ibland får karriären ett abrupt slut -på grund av skada eller sjukdom- men för de flesta av oss kommer det vara en mer långdragen process där vi någonstans själva kommer behöva bestämma oss för när vi ska minska tävlandet, sadla om till en annan sport eller sluta helt. Oavsett anledning till att karriären är över så är det definitivt ett mentalt arbete som behövs göras.

Jag vågar påstå att efter att ha haft en riktigt grym tävlingshund som jag fått uppleva fantastiska tränings- och tävlingsupplevelser med, så är det inte lätt att veta vad som är rätt beslut när det kommer till detta att låta hunden gå i tävlingspension. Ska man sluta när man är på topp? Men… hur vet man det? Är defintionen av att vara på topp att man vinner ett mästerskap eller är det att hunden fortfarande älskar att tävla oavsett vad den klarar av att prestera? Ska man sluta med buller och bång och säga hej då på ett mästerskap (gud, jag har alltid börjat grina när jag på olika tävlingar hört speakern säga att hunden som kommer in på banan gör sin sista start och tänkt måtte ekipaget få göra sin bästa, mest underbara start någonsin) eller ska man trappa ner i flera steg och starta på vanliga småtävlingar lite för skojs skull då och då så länge hunden vill och kan? Hur lätt ställer man som förare om till att hitta den typen av mål och motivation efter att ha haft helt andra mål tidigare?

Hundar har det bra, de grubblar mer på om det finns OST att få än om det är dags att lägga tävlandet bakom sig.

Kanske är det liknande funderingar som en del har när de själva ska gå i pension!? Tomheten som kanske idrottsmän upplever när de måste sadla om? Ingen aning men vissa likheter tror jag nog finns.

På samma sätt som de flesta hundboksförfattare hellre skriver om valputveckling än den åldrande hunden, så blir ju mentalträning ofta fokuserat på framåt, förbättringar, nästa mål osv. Sällan hittar man något om mentala tekniker och förberedelser för att trappa ner, avsluta, sätta stopp i en karriär. Men… det måste väl vara fler än jag som tycker att det känns mycket svårare att tänka “vårt sista SM” än “vårt nästa SM”? (Jag hade som en utvikning förresten gärna läst om de hundar som författarna valt att inte ha kvar, inte tävla med, eller mål de gett upp för att få de perspektiven också. Hur de ressonerade och processade sånna saker som för mig är långt mer utmanande än att “våga tänka att du kan vinna”)

På samma sätt som vi har olika syn på detta om det är viktigt att “lyckas” med varje hund eller ej, om vi när det inte funkar väljer att anpassa gren och nivå efter hunden, eller om vi tycker livet är för kort för detta och inte har kvar de individer som inte passar för att tävla i det vi vill eller på den nivån vi vill, så kommer vi säkert ha väldigt olika syn på detta med när och hur man avslutar en hunds karriär.

Jag minns att jag var på en lydnadstävling med min första bc Tweed. Det var när vi precis gått upp i elitklassen. Då hörde jag en åskådare som beklagade att personen X (en medtävlare i min klass) fortfarande tävlade med sin hund “den var så mycket bättre förr, de borde slutat när de var på topp!”. Jag blev lite fundersam där och då för hunden var glad och duktig även om den säkerligen hade varit kvickare och mer exakt tidigare gissar jag. Hunden såg ut att trivas och tänkte knappast på om den fått högre poäng tidigare i sitt liv. Samtidigt kan jag erkänna att jag idag förstår den kommentaren mer (om än inte om någon annans hund) än jag gjorde då.

Det är banne mig mycket lättare att påbörja en karriär än att aktivt besluta sig för hur och när den ska avslutas! Just därför tycker jag det hade varit intressant att veta hur andra tävlingsförare ressonerat kring att pensionera sina hundar. Det behöver ju inte heller handla om att sätta punkt efter en lång karriär. För många kommer beslutet “vi slutar att tävla” kanske behövas tas redan tidigt i hundens liv för att den helt enkelt inte passar som tävlingshund.

Oavsett vilken sits man är i så har ju en karriär inte bara en början och ett pågående, den kommer också ha ett slut. Helt oavsett hur mycket mer du vill vinna än att andas 😉

Fonzie på EM 2014.
Året efter gick han i pension. Då var han inkvalad till två SM + landslaget. Man kan säga att han slutade på topp men här var det en sjukdom som bestämde slutet, inte jag egentligen.

Anna Larsson

Att utbilda nyblivna hundägare eller finslipa tävlingsekipage tycker jag är mycket roligt och givande. Jag håller både kortare kurser och längre utbildningar inom många olika ämnen som rör hundar och hundträning. Träningen ska vara rolig och effektiv och ge hund och hundägare ett roligare liv tillsammans!

Läsarkommentarer

Kommentarer

  1. Vilka intressanta frågor du ställer! Jag tycker också att det är tråkigt mental träning/tävlingspsykologi bara riktas mot att optimera prestationen. Det finns så mycket annat som man också behöver det till, exempelvis att hantera sina känslor i träningen, att kunna satsa mycket och samtidigt hålla hundens välmående främst eller att helt enkelt bara må bra.

    Efter senaste lydnadstävlingen med min 8-åriga lagotto Salsa bestämde jag mig för att vi var färdiga med lydnaden. Det finns inget som hade hindrat oss rent fysiskt från att fortsätta, men vi är i framme vid de mål som jag hade satt upp och jag saknade ambitioner att sätta upp nya. Det får bli utmaningar i andra grenar framöver istället.

    • Tack! Ja, det talas ju så klart om att hitta sina egna mål och att de kan vara av helt annan karaktär än resultatmål. Men just att våga tänka nedtrappning och avslutning -eller kanske i vissa fall “vi ska inte ens börja”- det tror jag fler också hade varit hjälpta av.

      Stort lycka till & ha roligt i era nya utmaningar!

  2. Jag har tävlar agility i hela mitt liv och jag upplever att det blir en naturlig avveckling på hunden när den blir äldre och kanske långsammare. Den tävlar kanske inte alla klasserna per dag, kanske inte heller alla tävlingar som de yngre hundarna startar. Hunden får springa enklare kombinationer på träning så att den ändå orkar med och vill träna, känner att den får vara med. Jag har alltid haft flera hundar igång samtidigt så därför känns det inte lika hårt när en äldre hund inte behöver/vill träna och tävla lika mycket längre. Jag vill att de ska få vara med så länge de vill och kan, och det skulle aldrig falla mig in och sluta på topp.
    Jag håller med om att det skrivs och pratas alldeles för lite om känslorna kring att sluta tävla en hund, eller ännu hellre om skadade hundar som aldrig kommer tillbaka. Vem är jag utan min hund och utan min sport?

Lämna ett svar till Anna Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *