Njut av din gamla hund

Kom nyss in ifrån en promenad där husets äldste, Fonzie, 12,5 år, fick egentid med sin matte i skogen. Ingen annan av hundarna var med utan allt fokus låg på gammelgubben. Det gillar han lite extra! Vi brukar strosa runt i skogen och så hittar vi på lite olika småsaker om andan faller på. Hoppa upp på lite stenar, köra lite fjärrdirigering, repetera lite gamla rallymoment eller låta honom springa slalom mellan mina ben ute i terrängen. Eller lite nosövningar där han får leta upp godis på olika sätt.

Fonzie tycker fortfarande att allt sånt småfixande är otroligt roligt. Han är ju inte lika stark som förr och han har svårare att se om jag kastar godisar men annars är det inte någon större skillnad -han försöker fortfarande göra många saker lite snabbare än han egentligen klarar av och han är ungefär lika klumpig men obekymrad om det som han alltid varit.

Det som slår mig när jag går och strosar med Fonzie är att de promenaderna är nog de allra mest avkopplande. Inte bara för att han är den hunden som man typ aldrig behöver ropa på (faktum är att han allra mesta delen av tiden självmant helst går intill mig på samma sätt som han gjort under alla de åren han bott hos mig) utan för att det är så kravlöst att promenera med en gammal hund. Man tänker inte längre på att man ska lägga kloka grunder, som med unghunden, eller vips inser att man går och funderar på någon knut som ska lösas i träningen, som med tävlingshundarna, eller bara klurar på om man inte egentligen borde få in mer riktig fysträning utöver skogspromenaderna. Utan man bara myser ihop. Vissa gånger bara går vi, andra gånger hittar vi på något. Men det är inte längre något som ska grundas, underhållas eller utvecklas utan man bara är. Tillsammans. Och känner varandra utan och innan.

Ibland kan jag titta på min gamla hund och liksom ha svårt att fatta att vi två delat så många, många tränings- och tävlingsminnen ihop. Tänk så mycket han kunnat en gång i tiden! Tänk allt han alltid ställt upp på oavsett vad jag haft lust att göra.

Under sin aktiva tid har han lärt mig massor och gett mig många fantastiska tränings- och tävlingsminnen. Nu som gammal hjälper han mig att få distans och att koppla av de dagar då jag stressar för mycket och sätter för stor press på mig. En gammal hund är verkligen en gåva att njuta av!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *