”En seger är alltid en seger!”

Jag satt och läste igenom ett trevligt inlägg kring ”varför är det så fult att misslyckas” där jag tycker bloggförfattaren träffar mitt i prick i mycket i sitt resonemang. Jag fnissade lite åt det härliga att läsa ”Faktum är att elitlydnad är enklare än rallylydnad och jag säger som en medtävlande till mig sa igår  ”jodå, jag får säga så för jag har varit där”. ” Underbart! Så totalt tvärt emot vad majoriteten av folk ute på hundklubbarna tänker och en skön inställning att sticka ut hakan med. Sen är väl alltid olika sporter svåra eller lätta beroende på ekipagets förutsättningar -vad vi har för tidigare erfarenheter, vad vi har för förutsättningar både fysiskt & psykiskt, vad vi har för tränings- och tävlingsmöjligheter etc. Tänker på tex viltspårschamionat som i en del kretsar kallats för ”gratischampionat” men som en bekant till mig konstaterade -för en del hundar/ekipage är det faktiskt lättare att meritera sig högt i lydnaden än att ens klara anlagsspåret. Själv inser jag att jag sedan barndomen har STOR respekt för brukschampionat, för när jag var liten och började på SBK så var det liksom ”the best of the best”, och den känslan sitter kvar trots att jag genom åren sett ekipage som fixat den titeln som väl inte varit mer fantastiska än någon annan om man ska vara helt ärlig.

Men den andra saken som slog mig när jag läste igenom bloggen ovan var att jag själv rangordnar tävlingsgrenar och meriter mer än jag först vill tro. Inte så att jag funderar över vad andra tävlar inom -jag har alltid sagt att det är roligare att se ett ekipage som trivs och är duktigt inom sin gren oavsett vilken gren det är, än att se ännu den miljonte alldaglige agility/lydnadshunden harva runt för att föraren tror att han/hon ”borde” köra den sporten istället för det de egentligen brinner mest för- men… de grenar jag själv tävlat/tävlar i, de rangordnar jag! Så till den grad att jag ibland bett lite om ursäkt för när det gått bra inom en del av dem, i stil med ”ja men det är ju inte så avancerat…”. Det är naturligtvis urdumt! Dumt både för att det är hånfullt mot de som inte klarade sig lika bra på just den tävlingen (om det nu var så lätt så blir ju deras misstag än mer oförklarliga, inte sant?) och dumt för att i alla sporter ÄR ju marginalerna så små. Då ska man njuta och vara stolt över alla framgångar, oavsett i vilken klass och i vilken gren de kommer!

Mina elever brukar jag peppa med att säga ”Den som startar på tävlingen har redan klått alla fegisar som inte ens var där, tänk på det!”. För så tycker jag verkligen att det är. Det ÄR modigt att tävla, att testa sig själv och sin hund och att frivilligt ställa upp på att bli bedömda och få resultatet officiellt publicerat på olika sidor.

Igår hade vi åter igen möte inför arrangemanget av SM i fårvallning. På mötet träffade jag en av förarna, Sven, som ligger topp-5 på rankingen till SM och grattade honom till sina senaste bravader (dammat in två pallplaceringar nyligen) varvid Sven tackar och replikerar -”Och grattis själv, du vann ju också i helgen hörde jag!”. Varvid jag hummar något om jo, för all del, men det var ju inte alls samma sak… Men så knäppt egentligen! Klart att vallning har högre status för mig som BC-nörd men därifrån till att be om ursäkt för att min hund & jag vann och plockade maximala poäng är ju jäkligt larvigt! Jag menar, visst, vi vann i en helt annan gren, men i den grenen så var ju den segern det som gav max vad gäller att samla SM-poäng till det SM:et så där kan man ju inte prestera mer och då ska man väl vara jäkligt nöjd istället!

En liknande historia tänkte jag på från när Flynn fick prova att starta i agility på Svenska Hundklubben. Det var enkla banor och det var ju -i mina SKK-ögon sett- inte officiellt, MEN han vann. Bägge klasserna! Med flera sekunder till godo till de övriga. En gammal brukskompis var där och tittade och grattade och jag tonade åter igen ner det med ett ”ja men även om hunden är helt grön så har ju jag tävlat förr” -då kom repliken snabbt: ”Du, en seger är alltid en seger, dem ber man aldrig om ursäkt för!” Och faktiskt var det nog mest mesighet som fick mig att tänka så, för jag var grymt glad & nöjd med hur min lille orutinerade hund klarade av tävlingssituationen och allt ståhej omkring. Klart att hans nybörjarsegrar var SEGRAR och inget annat och klart att hans matte borde se dem just så!

Så, nästa steg i att bli en ännu bättre tävlingsförare ligger nog inte bara i att vara avspänd inför vetskapen om att marginalerna i sporterna är små och att succé eller misslyckande kan ligga väldigt nära varandra. Det kan också handla om att skaka av sig lite mera av Jante och vara nöjd med alla framgångar oavsett inom vilken gren de kommer. En seger är alltid en seger, det ska jag ta fasta på!

 

 

4 thoughts on “”En seger är alltid en seger!”

  1. maj 7, 2013 at 11:59 f m

    Vad kul, att mitt inlägg fick en spin-off. Alltid kul när man kan inspirera och inställningen, ”en seger är alltid en seger”, är något som jag måste börja anamma. Ber ibland lite om ursäkt, för att mina hundar faktiskt är bra och varför ska man göra det 🙂

  2. maj 7, 2013 at 12:17 e m

    Bra skrivet!
    Jag är också expert på att ”be om ursäkt” och förklara ev vinst med att vi ”hade tur”. Jättekonstigt egentligen att man inte kan ta för sig mer och boosta självförtroendet när det går bra.

    Fast jag har faktiskt börjat träna på att säga ”Tack!” om någon säger något positivt om något jag gjort. Inte ursäkta mig, säga ”näeh…”, eller ”vi hade lite tur bara” – utan säga ”Tack!”. Oj vad svårt! 🙂

  3. maj 7, 2013 at 12:55 e m

    Det är klart att du ska vara nöjd och stolt med en maximal prestation i en hundsport oavsett vilken. Det är inte lätt, även om det heter rallylydnad.

    För min del är (eller kanske har varit nu när jag sett vart jag är på väg och förhoppningsvis kan rätta till det) det på sätt och vis svårare med rallylydnad än andra tävlingsformer just för att jag lägger en helt annan press på vad vi ska klara av. Jag har urusla tävlingsnerver oavsett vad vi ska tävla i, men i rallyn så är jag dessutom rädd för att misslyckas. Det ska ju vara så lätt och enkelt, fråga vem som helst … Om man då behöver 7 tävlingar på sig för att ta sig förbi nybörjarklassen, då borde det ju betyda att man är ganska dålig, eller? Nej, det är klart att vi inte är, men det har tagit ett tag för oss att hitta rätt och utifrån vårt utgångsläge så har vi gjort vårt bästa. Det är jag nöjd med även om vi inte har stått på några prispallar.

  4. maj 9, 2013 at 9:26 f m

    Jag trodde oxå rallylydnad var busenkelt, tills jag provade….

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *