Idag är sista dagen på året 2023. Inför ett nytt år är det vanligt att man både tittar tillbaka och summerar året som gått och att man blickar framåt och kanske sätter mål för det nya året. Det här inlägget kommer inte att handla om mätbara mål utan är mer av filosofisk karaktär kring ett ämne som jag klurat på många gånger under det gångna året.
Jag tror att vi alla behöver påminna oss om att då och då ställa frågan -kan jag göra det lite bättre? Då menar jag inte bättre = mer korrekt enligt den sport jag kör, utan bättre som i bättre för hunden.
Om jag blir bra på en metod att träna in något kommer jag självklart vilja fortsätta använda den metoden. Om jag dessutom tränar ihop med andra som också använder en viss metod, kommer det kännas än mer självklart att ”det är så man gör”. Om de tränare och tävlingsförare jag ser upp till får fina resultat med samma metoder kommer min världsbild ytterligare att stärkas. Vi människor är sociala varelser och vi vill tillhöra grupper, hur stora individualister vi än vill tro oss själva om att vara. Inget av detta -att jag är skicklig på metoden, att mina träningskompisar gör likadant eller att framgångsrika förare tränar så- är dock någon garanti för att det är det inte går att göra det bättre för hunden.
Med bättre för hunden tänker jag nu både fysiskt och psykiskt. Som hundtränare lägger vi ner mycket tid på att hitta det vi tror är de effektivaste sätten att träna in en viss detalj eller ett visst moment. Hur mycket tid lägger vi ner på att sätta oss in i vad samma utförande kräver av hunden? Om jag vill att min hund ska gå på ett visst sätt, hålla huvudet på ett visst sätt, tvärnita, backa, inta en position, gå på bakbenen eller vad det nu må vara -vet jag vad jag ber den om? Vilka påfrestningar det handlar om på kort eller lång sikt? Har hunden fysiken som behövs för att göra det jag vill få fram? Att få hunden att förstå vad jag vill att den ska göra kan gå väldigt fort. Att hinna bygga upp hundens kropp så den på ett säkert sätt kan utföra rörelsen tar ofta betydligt längre tid.
Har inte hunden kroppskontroll nog, balans, styrka och smidighet nog, kommer den kompensera. Ofta försöker hundar lösa det med att öka farten. De kastar sig istället för att röra sig balanserat, de överdriver rörelser. Ett hetsigt utförande behöver inte alltid hänga ihop med fel aktivitetsnivå -det kan vara resultatet av dålig teknik där hunden aldrig hunnit bygga upp sin kropp för att kunna få fram ett bättre utförande. Kombineras en dålig teknik med stress ökar självklart risken för skador och slitage på lång sikt.
Är det jag vill få fram ens möjligt för just den här hunden? Har jag en idealbild som inte är sund för min hund?
På samma sätt bör vi då och då fundera över hur vår träning påverkar hunden mentalt. Mår hunden bra under träningspassen? Eller är den ofta frustrerad, osäker, stressad? Är aktivitetsnivån jag tränar hunden i hälsosam på lång sikt? Även här kan man behöva ställa sig frågan -har jag en idealbild som inte är sund för min hund? Är det jag vill få fram ens möjligt mentalt för den här individen? Blir jag själv frustrerad ofta när jag tränar? Frustration är ingen trevlig känsla och frustration hos föraren kommer lätt att påverka hunden.
De metoder och de val jag gör i min träning kommer påverka hur min hund mår både fysiskt och psykiskt. Det är deras kroppar, inte våra, som får ta smällen om vi tränar oklokt. Det är deras mentala hälsa som blir lidande om de inte mår bra i träningen. Hundarna betalar priset, inte vi. Det kommer vi aldrig ifrån. Samtidigt -hundträning ÄR fantastiskt. Just därför bör vi då och då ställa oss frågan -kan vi göra det lite bättre?
Med hopp om ett fint 2024.
Reader Interactions