I slutet av föregående tävlingsår brukar jag lägga en plan för vad jag vill uppnå och göra med hundarna under det kommande året. Ibland har det varit väldigt konkreta mål – en titel jag vill sikta mot, ett mästerskap jag vill försöka kvala in till – och ibland har det bara varit mer hur jag vill fördela träningstiden mellan olika grenar, något nytt vi ska prova på eller liknande.
Inför 2025 hade jag satt upp ett stort mål för mig och Fajt: att lyckas kvala in till landslaget som tas ut till VM i HTM som 2025 går i Finland. Eftersom VM i HTM och SM i rallylydnad går med bara fyra veckors mellanrum så bestämde jag mig också tidigt för att skippa att försöka hinna kvala in till rally-SM 2025 och istället pausa rallytävlandet och ta upp det igen först när nästa kvalperiod startade (om jag kände mig sugen då). Årets andra plan för Fajt var att skapa ett freestyleprogram som skulle funka i klass 3 och debutera där -och förhoppningsvis hinna ta ett championat, lite beroende på hur mkt vi kunde tävla.
Men i julas hände något som gjorde att de planerna fått sättas på paus.
Natten mot 26 december 03:30 väcks Krille och jag av att Fajt får ett epilepsianfall i vår säng. Han är okontaktbar, krampar i hela kroppen, benen utspärrade, huvudet sträckt och öppen mun. Min första förvirrade tanke när jag ser honom är att herregud han håller på att kvävas, så jag kör in handen i munnen för att känna efter vad han lyckats få i sig innan jag inser att det är ett ep-anfall. Känns som krampanfallet håller på i en evighet.
Efter vad vi tror är cirka 20 sekunder kanske börjar kramperna släppa och Fajt kommer till medvetande igen. Han är gravt desorienterad, flåsar så han hyperventilerar, vidgade pupiller och otroligt stressad. Vi ser till att han inte trillar ner ur sängen och försöker lugna honom. Ser att han tömt blåsan och analsäckarna under anfallet. Till slut känns han stabilare och Krille tar ut honom i koppel för att låta honom rasta sig. Fortfarande otroligt uppjagad när han kommer in igen, tar över två timmar innan han kommer till ro, lägger sig och kan somna om. Själv sover jag inte ett ögonblick. Varje liten rörelse Fajt gör får mig att tro att nu kommer kramperna tillbaka igen.
Nästa dag är Fajt sig själv igen men trött. Sover både mycket tyngre och mer än vanligt. Annars är han glad, äter och rastar sig normalt och rör sig som vanligt på promenaderna. Själv är jag helt knäckt. Googlar allt jag kan hitta om EP, ringer min kompis Jonna (som fött upp Fajt och jobbar inom djursjukvården) och ventilerar allt med henne. För mindre än två veckor sedan tävlade vi på SM, nu ska jag vips ställa in mig på att min hund har fått en allvarlig sjukdom.
Fredag 27. Får fatt i veterinären strax efter att kliniken öppnat. Har sån otrolig tur att vi får en tid för provtagning redan 45 minuter senare. Väldigt bra veterinär som både förklarar och svarar på frågor på ett väldigt bra sätt och som själv haft två brukshundar med ep och kan relatera även till ägarperspektivet. En massa blodprover tas och där konstateras att Fajt är fullt frisk, alla värden är jättebra. Vilket betyder att vi just nu bara kan avvakta och se hur det utvecklar sig. ”Jag brukar säga att hunden drabbas till 10%, ägaren drabbas till 90% när det gäller epilepsi.” Det räcker med ångesten den natten och de första dygnen för att fatta exakt vad veterinären menade med det.
Har vi en otrolig tur blir det inget mer anfall. Har vi en riktigt jävla otur blir han jättedålig. Och alla steg där emellan. Det kan vi i dagsläget inte veta och det finns inget sätt att ta reda på det heller. Ovissheten och att man är helt hjälplös är galet påfrestande både psykiskt och fysiskt (har galet ont i kroppen efter all anspänning). Tror jag gått igenom alla faser av ilska, sorg, förnekelse och förhandling, pendlar ideligen mellan dem. Ser fortfarande hela tiden Fajts krampande kropp framför mig och det var det absolut läskigaste jag varit med om efter att ha haft hundar i snart 40 års tid. Inget slagsmål, ingen olycka, ingen annan sjukdom har kommit i närheten. Det känns också bitvis extremt surrealistiskt, som om det bara var en hemsk mardröm.
Fajt själv mår bra. Han ska leva precis som vanligt, inga restriktioner för träning och tävling, han står inte på någon medicin. Han är i toppform fysiskt. Det jävliga är att det inte går att veta hur det ser ut i morgon, om en månad eller om ett år. Vi kan bara vänta och se. Och jag har ingen aning om jag själv kommer fixa att leva med en hund med EP, det återstår också att se utifrån hur just Fajts EP utvecklas. Det är en extremt individuell sjukdom. För en del går det bra, för andra går det åt helvete. Det är galet jobbigt att inte kunna veta och att inte själv kunna göra något mer än vänta och se. (Jag kan avslöja att min nattsömn varit mer än usel under den här tiden). Men någonstans antar jag att tiden normaliserar även detta.
Jag har funderat mycket på om jag skulle skriva i bloggen och på Facebook om Fajts epilepsi eller inte. Jag brukar vara väldigt öppen med allt som händer mina hundar men just därför vet jag också hur lätt man får synpunkter och tyckanden från folk som inte är ett dugg insatta i hundarnas sjukdomar eller skador. Ofta vill folk väl (förutom de som tyvärr helt uppenbart gottar sig åt när det går åt skogen för andra) men det kan vara nog så jobbigt att få oombedda (om än välmenande) råd och tips. Ofta dessutom av anekdotisk eller i värsta fall rent vidskeplig karaktär. Faktaresistens florerar definitivt även inom hundvärlden, ibland på en nivå så jag blir rent mörkrädd.
Så, innan någon börjar spekulera: Fajt har INTE fått epilepsi pga fästingmedel, tuggben, en viss hundmat, förgiftning eller stress. Däremot är han i det klassiska åldersspannet där idiopatisk epilepsi dyker upp, det är vanligare på hanhundar än tikar och det är vanligare på hundar över 15 kg i storlek än småhundar -och det är vanligare hos vissa raser. På border collie försöker man kartlägga de fall som dyker upp. Jag vet att Fajt har ett halvsyskon (samma pappa) som fått epilepsi men det är inte känt hur nedärvningen för epilepsi ser ut så om det har någon betydelse eller inte är inte så lätt att veta.
Nu har det gått tre veckor sen Fajts anfall. Fortsätter det att gå bra kanske vi tar tag i våra mål men för en bra tid framöver nu så får allt sådant vara satt på paus. Jag har varken lust eller ork att planera framåt på det sättet. Det får bli en dag -och framför allt en natt- i taget.
Jag har haft en aktiv brukshund med EP, det va det jobbigaste jag levt med och jag kommer inte göra det en gång till, jag har satt gränsen till 3 anfall sen får hunden somna ”om jag får en till med EP”
Fixa som jag hade hade täta anfall och det första upplevde jag som värst ”förutom sista veckan” det va lite som för Fight förutom att hon inte tömde blåsan. Hon hade sent debuterande EP precis som hennes bror så de va ca 5år när de fick första anfallen vilket är ovanligt.
De två första åren flöt på bra, hon va väldigt opåverkad efter sina anfall vilket gjorde det enklare för mig att välja att ha henne kvar, jag ville inte medicinera då det ofta påverkar dem mycket och de är inte riktigt sig själva och kunde jag inte ha Fixa som hon va ville jag inte ha henne kvar.
Sista året va hon anfallsfri 10månader, hoppet växte och vi tävlade elitspår många ggr under denna tiden, upplevde att hon mådde bäst av att få träna och göra det som hon älskade mest.
Sen kom tyvärr käftsmällen, hon fick anfall efter anfall, flera samma dag, i buren i bilen, när hon stod och åt osv osv. Det va när hon fått fler anfall på två veckor än hon haft på flera år som jag kände att nu får det räcka, inte en dag till ska vi behöva gå igenom detta.
Hon va min once in a lifetime hund och jag ångrat inte att jag gick igenom detta med henne men jag kommer aldrig göra det igen ❤️
Hoppas att Fight slipper fler anfall och att han får må bra ❤️💐