Måste man ha mål?

På snart sagt var och varannan hemsida/blogg kan man läsa om mål. Vilka mål folk önskar uppnå på lång sikt, vilka mål de vill uppnå detta året, vilka mål de vill uppnå innan sommaren osv. Jag har själv ett antal gånger börjat sätta upp tydliga resultatmål, si och så långt vill jag ha kommit innan året tagit slut eller att vi ska ha tävlat inom ett visst datum, eller fixat en uppflyttning till en viss tävling etc. Jag har provat att ha dem offentliga (utskrivna på hemsidan) och jag har provat att ha dem hemliga (inte ens träningskompisarna har fått veta dem) Men… så snart som jag satt mina mål har en enda sak hänt -min motivation & träningsglädje har ersatts av precis det motsatta -prestationsångest! Ofta så mkt att jag vips upptäcker att jag skjuter upp träningspass, eller “råkar” träna på andra saker än de jag borde träna på för att nå målen, eller så tränar jag på “rätt” saker men blir en våldsamt mycket sämre tränare! Summa sumarum, träningspassen som borde vara dagens kick & höjdpunkt, är plötsligt inte alls roliga längre.

Ja när det varit som värst tycker jag att hela min relation till mina hundar faktiskt har försämrats. När jag tänker som mest på resultatmål, det är de gångerna som mina hundar går ifrån att vara de underbara, världsbästa kompisarna som de är och istället glider över mer till att bli “bara hundar”. Med det menar jag att jag ibland försökt anamma en mer professionell inställning till dem, ställa mig vid sidan om, se kritiskt på dem och ställa mig frågan: är det här hunden som kan ta mig dit jag vill? Om inte, ska den här hunden vara kvar i mitt hem (man kan inte ha hur många hundar som helst -om de ska ha ett sådant hundliv som jag tycker de förtjänar- så let´s face it, man har bara ett visst antal “platser” att fylla och då kommer hunden som inte fungerar så bra att ta upp en plats som kanske en mycket mer lämpad hund kunde haft!)? Jag säger inte att ett sådant synsätt är fel (varken för hund eller förare) men även om jag ibland skulle önska att jag själv var mera krass i min inställning till hundarna så får jag nog efter alla dessa år inse att nej, jag är inte sån. Har hunden och jag en tight relation, har vi kul ihop och älskar jag dem, ja då blir de kvar här hemma även om resultaten kanske hade blivit högre med en annan individ.

Därmed inte sagt att jag inte kan tänka mig att omplacera en hund som inte fungerar i vårt hem (det har vi gjort) eller som jag inte får rätt relation med, i bägge fallen är jag övertygad om att både hunden och jag mår mycket bättre av att gå skillda vägar. Man ska inte tro, att man själv är den enda rätta ägaren för en specifik hund!

Så, efter mycket brottandes med mina egna tankar nu när jag har en ung, lovande hund i hemmet (“jag BORDE verkligen sätta mål!”, “alla som tar sig någon stans har mycket tydliga målbilder”, “är jag inte bara feg & lat om jag inte sätter några mål?” osv..) så har jag bestämt mig för att nej, det kommer jag inte göra. Inga långsiktiga mål och ffa inga resultatmål. Mitt fokus ska ligga på att göra de enskilda träningspassen till de roligaste stunderna i min & hundarnas samvaro, för jag vet att när jag fokuserar på att bara ha riktigt jäkla kul i träningen, det är då som jag lyckas bli den tränare jag vill vara och som hundarna förtjänar -skärpt, fokuserad, duktig, engagerad och kan överföra känslan av DU KAN ALLT till min hund! Det är då jag får snabbast resultat, övningarna känns roligt utmanande och både jag & hunden får energi av vår träning. Så om att inte sätta mål kan kallas för et mål, blir definitionen: fullt fokus på det enskilda träningspasset men inte falla i fällan att låta långsiktiga mål förstöra resan!

Idag hittade jag en mening i en bok som jag just nu läser som jag blev så glad åt:

“Frågan du bör ställa dig är inte “vad vill jag?” eller “vad är mina mål” utan “vad tycker jag är spännande?” -Timothy Ferriss.

En som bloggat klokt & intressant om detta med mål, är Race uppfödare Heidi Billkvam (NM, EM, VM i lydnad och numera i landslaget i vallning!). Heidi påstår själv att hon aldrig satt upp långsiktiga mål utan valt att fokusera hårt på det enskilda träningspasset och på vart hon är just nu i träningen. Här hittar ni en del av hennes tankar kring mål & träning:

http://kronbacken.bloggagratis.se/2010/01/28/2466713-mal-ambisjoner-kul-kan-alt-kombineres/

Så, om mål (ffa så kallade “smarta” mål = specifika, mätbara, accepterade, realistiska och tidssatta) gör att du får en kick, att det får din träning att kännas roligare, att du utvecklas och att du och hunden tar fram det bästa i varandra, så sätt igång, sätt mål!

Men om du liksom jag känner att mål lätt glider över till att bli en belastning istället för en inspiration och hjälp -skippa dem!

På snart sagt var och varannan hemsida/blogg kan man läsa om mål. Vilka mål folk önskar uppnå på lång sikt, vilka mål de vill uppnå detta året, vilka mål de vill uppnå innan sommaren osv. Jag har själv ett antal gånger börjat sätta upp tydliga resultatmål, si och så långt vill jag ha kommit innan året tagit slut eller att vi ska ha tävlat inom ett visst datum, eller fixat en uppflyttning till en viss tävling etc. Jag har provat att ha dem offentliga (utskrivna på hemsidan) och jag har provat att ha dem hemliga (inte ens träningskompisarna har fått veta dem) Men… så snart som jag satt mina mål har en enda sak hänt -min motivation & träningsglädje har ersatts av precis det motsatta -prestationsångest! Ofta så mkt att jag vips upptäcker att jag skjuter upp träningspass, eller “råkar” träna på andra saker än de jag borde träna på för att nå målen, eller så tränar jag på “rätt” saker men blir en våldsamt mycket sämre tränare! Summa sumarum, träningspassen som borde vara dagens kick & höjdpunkt, är plötsligt inte alls roliga längre.

Ja när det varit som värst tycker jag att hela min relation till mina hundar faktiskt har försämrats. När jag tänker som mest på resultatmål, det är de gångerna som mina hundar går ifrån att vara de underbara, världsbästa kompisarna som de är och istället glider över mer till att bli “bara hundar”. Med det menar jag att jag ibland försökt anamma en mer professionell inställning till dem, ställa mig vid sidan om, se kritiskt på dem och ställa mig frågan: är det här hunden som kan ta mig dit jag vill? Om inte, ska den här hunden vara kvar i mitt hem (man kan inte ha hur många hundar som helst -om de ska ha ett sådant hundliv som jag tycker de förtjänar- så let´s face it, man har bara ett visst antal “platser” att fylla och då kommer hunden som inte fungerar så bra att ta upp en plats som kanske en mycket mer lämpad hund kunde haft!)? Jag säger inte att ett sådant synsätt är fel (varken för hund eller förare) men även om jag ibland skulle önska att jag själv var mera krass i min inställning till hundarna så får jag nog efter alla dessa år inse att nej, jag är inte sån. Har hunden och jag en tight relation, har vi kul ihop och älskar jag dem, ja då blir de kvar här hemma även om resultaten kanske hade blivit högre med en annan individ.

Därmed inte sagt att jag inte kan tänka mig att omplacera en hund som inte fungerar i vårt hem (det har vi gjort) eller som jag inte får rätt relation med, i bägge fallen är jag övertygad om att både hunden och jag mår mycket bättre av att gå skillda vägar. Man ska inte tro, att man själv är den enda rätta ägaren för en specifik hund!

Så, efter mycket brottandes med mina egna tankar nu när jag har en ung, lovande hund i hemmet (“jag BORDE verkligen sätta mål!”, “alla som tar sig någon stans har mycket tydliga målbilder”, “är jag inte bara feg & lat om jag inte sätter några mål?” osv..) så har jag bestämt mig för att nej, det kommer jag inte göra. Inga långsiktiga mål och ffa inga resultatmål. Mitt fokus ska ligga på att göra de enskilda träningspassen till de roligaste stunderna i min & hundarnas samvaro, för jag vet att när jag fokuserar på att bara ha riktigt jäkla kul i träningen, det är då som jag lyckas bli den tränare jag vill vara och som hundarna förtjänar -skärpt, fokuserad, duktig, engagerad och kan överföra känslan av DU KAN ALLT till min hund! Det är då jag får snabbast resultat, övningarna känns roligt utmanande och både jag & hunden får energi av vår träning. Så om att inte sätta mål kan kallas för et mål, blir definitionen: fullt fokus på det enskilda träningspasset men inte falla i fällan att låta långsiktiga mål förstöra resan!

Idag hittade jag en mening i en bok som jag just nu läser som jag blev så glad åt:

“Frågan du bör ställa dig är inte “vad vill jag?” eller “vad är mina mål” utan “vad tycker jag är spännande?” -Timothy Ferriss.

En som bloggat klokt & intressant om detta med mål, är Race uppfödare Heidi Billkvam (NM, EM, VM i lydnad och numera i landslaget i vallning!). Heidi påstår själv att hon aldrig satt upp långsiktiga mål utan valt att fokusera hårt på det enskilda träningspasset och på vart hon är just nu i träningen. Här hittar ni en del av hennes tankar kring mål & träning:

http://kronbacken.bloggagratis.se/2010/01/28/2466713-mal-ambisjoner-kul-kan-alt-kombineres/

Så, om mål (ffa så kallade “smarta” mål = specifika, mätbara, accepterade, realistiska och tidssatta) gör att du får en kick, att det får din träning att kännas roligare, att du utvecklas och att du och hunden tar fram det bästa i varandra, så sätt igång, sätt mål!

Men om du liksom jag känner att mål lätt glider över till att bli en belastning istället för en inspiration och hjälp -skippa dem!

Anna Larsson

Att utbilda nyblivna hundägare eller finslipa tävlingsekipage tycker jag är mycket roligt och givande. Jag håller både kortare kurser och längre utbildningar inom många olika ämnen som rör hundar och hundträning. Träningen ska vara rolig och effektiv och ge hund och hundägare ett roligare liv tillsammans!

Läsarkommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *