Varför stressa: summerar lite vad Zin kan.

När jag köpte Zin så var hon bara tänkt att bli vallhund. Men så började jag då och då gå ut och träna lite småsaker med henne för skojs skull utan att ha några egentliga mål i lydnaden, körde det som kändes roligt för stunden utan att ha någon plan på att vi skulle sätta vissa grundfärdigheter eller liknande.

Nu i våras fick jag frågan om jag inte kände mig stressad över att jag ”tappat” ett helt år med henne eftersom hon var 1 år när hon kom hit. Det var egentligen lite festligt eftersom jag när jag tog henne tänkte tvärt om: nu slipper jag vänta ett helt år på att kunna börja valla på riktigt! Men visst, det är klart att man kan lägga många grunder i tävlingslydnaden (och i relationen i stort) med en valp. Å andra sidan så vet jag inte om det alltid måste börjas så tidigt: hundar mognar i olika takt och har vi bara hittat bra belöningar, har en god relation där vi trivs ihop och hunden är trygg i miljöer och social, då tror jag inte det spelar så vidare stor roll om man börjar träna moment när hunden är 8 veckor, ett år eller två år. Finns arbetsviljan, har vi hittat rätt belöningar och är hunden trygg då kommer det nog att gå lika fort framåt med en tvååring som en valp, om tiden är det man oroar sig för!

Zin har fortfarande inte fått någon vidare strukturerad lydnadsträning. Med det menar jag att jag har inte satt några specifika, långsiktiga mål eller varit vidare petig. Det var när jag beslöt mig för att starta en klass I som jag fokuserade på att göra klart momenten i den klassen (klart = bra nog för att tävla med dem) . Fördelen jag kan se är att hon tidigare än en del av mina andra hundar fått tävlingsträning tidigt, hon har fått göra helheter och flera moment långt innan de varit snygga i utförandet, kort sagt hon har fått mindre snygga detaljer men mer uthållighet och vana vid att prestera helheter och vara trygg med det. Vi har oftast satt momentet först och sen slipat lite på delarna snarare än tvärt om 🙂

Om jag ska försöka summera lite vad Zin kan idag så är det ungefär det här:

-hon har bra förståelse för olika tasstargets (kloss, musmatta, planka)
-hon har hyfsad förståelse för omvänt lockande och fri-signal

-hon kan två olika nostargets

-hon är bra på att komma med leksaker och kastade föremål, hon är bra på att hålla fast och bära, hon kan gripa snabbare men har över lag en väldigt trevlig apportering

-hon har fått börja använda sin nos i uppletande och smått påbörjat vittringsapporteringen med att leta gömda pinnar

-hon har hyfsade ingångar även om de behöver bli stabilare

-hon tycker fritt följ är galet roligt! Vi har mest jobbat med sträckor, ska nu efter tävlingen skynda långsamt och jobba med olika småsaker i FF. Målet är: lika glad hund när hon är 10 år (men kanske liiite prydligare ;-)) Hon kan typ klass I-fritt följ, inte mer än så.

-hon har ett helt OK ställande och läggande

-hon har små embryon till fjärren

-hon kan hoppa ut fritt eller till target och hon kan apportera över hinder

-hon kan springa ut till target på långt håll och bli stående

-hon kan små grunder i dirigering höger och vänster

-hon har provat sittande i grupp en del och platsliggning en del, sittandet är so far bättre än platsliggningen som hon tycks se som en paus 🙂

När jag började summera vad hon hunnit testa på så känns det som en helt lagom utveckling, så svaret på frågan blir än en gång: nej, jag är inte stressad över att ha missat ett års träning -vi har ju förhoppningsvis massor av år framför oss att träna ihop!