Något av det svåraste med att ha en hund som är skadad eller sjuk, är att man inte, på allvar, kan planera framåt. Jag är van vid att ha saker som jag vill sträva mot, saker jag vill uppleva tillsammans med mina hundar, saker jag vill prova på och utmaningar som jag vill testa oss i. Men när hunden blir skadad eller sjuk ställs vips allt sånt på ända.
Nu pratar jag inte om en tillfällig skada eller övergående sjukdom, utan sådana som man vet att hunden kommer att få leva med. Som kan gå upp och gå ner men som aldrig kommer försvinna utan där man som max kan hoppas på att de ska ”tiga still” och inte märkas under långa, långa tider. Jag har haft min beskärda del av sådana skador/sjukdomar både på hundarna och ja, även själv. Saker man försöker lära sig att leva med helt enkelt. Fast så enkelt är det inte. Om sjukdomen/skadan varit vilande en lång period, är det så lätt att man tror att den försvunnit och vips börjar man planera och agera som om den aldrig skulle återkomma. Visst, det är jättebra att njuta av stunden, carpe diem och allt sådant, MEN när skadan/sjukdomen väl poppar upp igen, så är det så lätt att man då blir dubbelt så bedrövad just för att man någonstans hade tänkt att den var borta för alltid.
I en roman av Åsa Larsson (som är den författare som i mitt tycke inte bara skriver de bästa svenska deckarna utan också beskriver hundar på ett oslagbart målande sätt) så nämner en av romanfigurerna skillnaden mellan att vilja och att hoppas och att man kan vilja något men ha vett att låta bli att hoppas att det ska bli så. Det sammanfattar ungefär vad jag försöker tänka framåt med Flynns spondylos, jag VILL att vi ska kunna göra en massa roliga saker ihop, men jag försöker lära mig att inte HOPPAS på det. Försöker sätta som mål att inte sätta upp några mål eftersom det två gånger slutat med en superkrasch just för att jag lite granna nog lyckades lura mig att tro och hoppas att problemen skulle vara borta för alltid.
Idag vallade vi. Han gick så fint! Lugn, rejäl och styrde upp fårens tempo och höll linjerna själv både i fram och fråndrivning. Det är de gångerna man ska försöka tänka carpe diem, fortsätta att VILJA men kanske inte plåga sig med att HOPPAS och som sagt inte planera framåt. Det är svårare än jag trodde!
Reader Interactions