Glädje och sorg med gamla hundar.

I söndags var Arvid med som statisthund på en av övningarna på den rallylydnadskurs som jag höll. Hans jobb bestod i att agera störning till den hunden som körde banan: han fick kampa med mig, springa efter leksaker, köra inkallningar, gå fritt följ och göra olika övningar och skutta och busa. Efter övningen så påpekade ett par elever att det var så roligt att se en så gammal hund fortfarande så pigg och glad! Det är självklart jätteroligt att höra och nya människor som träffar Arvid blir ofta förvånade över att han är så pass gammal, han ger uppenbarligen inte det intrycket. Men… själv tycker jag att nu både SER och ÄR han gammal. Jag har ju minnesbilden av Arvid i sin krafts dagar och för mig är det så uppenbart att han nu ÄR en gammal hund: han har en helt annan muskulatur, han sover mer, han är inte lika snabb längre (även om han säkert är snabbare än många yngre hundar…) osv. Samtidigt som jag är glad åt att han fått vara med oss så här länge så blir jag så ledsen över att se att han inte längre är den där starka, galna hunden jag är van vid. Det är svårt att se en så kraftfull hund sakta förvandlas till en skör hund! Faktiskt gör det ont i mig, jag fattar att det är omöjligt men jag VILL fortfarande ha honom som han var i hans krafts dagar. Arvid har varit en så atletisk hund, snabb, stark och uthållig till tusen. Att se honom bli klenare och vinglig gör ont i mig. (Arvid själv är tack och lov allt som oftast fortfarande en glad skit även om han ser väldigt förvånad ut över att han inte är lika snabb längre när hundarna ska springa ikapp i skogen.)

Idag fick Arvid göra ett litet jobb när jag var hos Anneli och hjälpte till med fåren. Han fick göra det han numera gör bäst: övertyga får som absolut inte vill in i transporten om att det ÄR dit de vill gå och ingen annan stans. De har genom åren alltid ändrat uppfattning väldigt fort om Arvid presenterat sig. Idag var det ändå en tacka som precis när alla andra gått in skulle chansa och hoppa ut istället och hoppar över/på Arvid. Förr hade jag tänkt ”Det där lär du inte göra om!” men nu tänkte jag ”Hjälp, min gamla hund kan få en smäll!” DET var en ny känsla! (Allt gick bra, ingen skråma på vare sig hund eller får, tackan vände lika snabbt om och in i transporten igen) Vore väl lite som om en 80-årig gubbe plötsligt skulle ta en ishockeytackling…

Fonzie blir ju 10 år i augusti. Snart är även han att räkna som ”gammal”. Hur gick det till!? Det var ju alldeles nyss han var 2 år och flyttade hit liksom!?

Så, även om jag är väldigt tacksam att få ha haft bägge gubbarna så länge, så är det en glädje som även har ett stänk av sorg i sig. Jag minns ju hundarna när de var på topp och att veta att det finns en massa saker som Arvid kunde och orkade förr och som han helt enkelt aldrig mer kommer att klara av, hu, det har jag svårt att förlika mig med. Men än så länge tar vi en dag (och ett tjurskalligt får) i sänder helt enkelt.