Har behövt landa lite efter att Fonz visade sig vara sjuk och alla våra planer kastades omkull (igen) innan jag skrivit något i bloggen om det. För att göra en lång historia kort så visade det sig att han har njurbäckeninflammation, troligtvis har han dragits med det en lång tid och behandlingen för det som vi trodde var en vanlig urinvägsinfektion bet aldrig på bakterierna. Så nu äter han penicillin igen och vilar och jag har fått stryka honom från landslaget. Känns skittrist. Känslorna har gått åt alla håll efter att vi fick diagnosen: första reaktionen: ”Jag visste väl det!”: JA, jag visste väl att han ÄR sjuk, säger jag att min hund inte är sig själv så ÄR det något fel på honom. Andra reaktionen: ”Blir han BRA?”: jag skiter i om vi inte kan tävla, säg bara att han blir frisk och kry och glad och sig själv igen! Tredje reaktionen (när de andra två lagt sig lite): ”Fy FAN vad besviken och ledsen jag är.” Hade vi fattat detta direkt i somras hade han troligtvis varit färdigbehandlad och frisk nu och allt hade troligtvis hamnat i ett helt annat läge… Och så pendlar det mellan de tre reaktionerna typ. Liiite svagt gör sig reaktion 4 påmind: ”Då JÄVLAR ska vi komma igen nästa år!” men det sker bara ibland för Fonzie är 10 år och jag vill inte sätta några mål och sen bli besviken, tiden får utvisa när och om vi tävlar igen.
Men visst tusan känns det tungt och ja, faktiskt fett orättvist. Fonzie har haft både sitt bästa och sämsta år samtidigt typ (OK, vi har haft bättre resultat tidigare år i rallyn men sammanlagt i bägge grenarna så är detta helt klart vårt bästa år). I rallyn startade vi 8 gånger det här året, av de var 7 kvalificerande och 5 var pallplatser. En helg startade vi fyra gånger och kom 1:a, 2:a, 3:a 5:a. Ett disk-resultat som kom i den perioden då han började bete sig jätteskumt men ännu inte hade fått någon diagnos. Där hade vi en superrunda på gång fram till näst sista momentet då han plötsligt ser ut som han fått stryk och flyr.
I HTM inledde Fonzie med tre raka vinster de tre gångerna han startade och kvalade till AFEC på årets första uttagningstävling. Nu i september gjorde han en start till och kom 2:a, slagen med bara 0,15 poäng otränad som tusan.
Så det här året borde varit vårt bästa år: kvalat till SM i rallylydnad (för tredje året i rad), kvalat till SM i heelwork (för andra året i rad), kvalat till AFEC, uttagen till landslaget och skulle starta på NM i heelwork och så får vi stryka allt. Känns så jäkla tråkigt.
En sak som jag är glad över nu när det här året tog så trist vändning, är att jag förra året hade förmånen att starta på både SM och EM i heelwork (och SM i rallyn) med Fonzie. Får man chansen ska man sjutton inte fundera på om man är ”klar” eller ”bra nog” eller om man törs, man ska bara slänga sig in i det för man vet sjutton aldrig vilken tävling som kanske kommer visa sig vara den sista man gör med sin hund!
Två återblickar får avrunda inlägget:
Det är bara så tråkigt att Fonzie inte är ok men trots allt skönt att ni numer vet VAD det är och kan behandla… Nu ska man ju inte jämföra människa och hund kanske men jag har haft njubäckeninflammation (åkte på det i slutet av graviditeten) och det var verkligen igen rolig upplevelse 🙁 Hoppas verkligen Fonzie svarar bra på penicillinet och får må bra fort!
Tänk ändå vilket år ni hade förra året, hoppas du kan tänka tillbaka och njuta av det trots allt. Fina fina ni! Det sista du skriver är verkligen så rätt, jag och Tim var helt klart inte ”bra nog” för EM men fasiken vad glad jag är att jag tog chansen för det var en riktigt rolig upplevelse som jag är så glad att jag fick dela med just honom.
Ja, EM var en fantastisk upplevelse, så himla roligt vi hade där! Klappa om Tim från mig!