Att ta farväl av en gammal hund.

Min allra finaste Arvid finns inte längre.

12193519_10153076162172665_1030908573805220393_n

I lördags morse släppte jag ut hundarna för en snabb morgonkiss på tomten medan vi gjorde frukost. Ropade in dem och de kom springande som vanligt, sist (som vanligt) men i glad galopp kom Arvid. Då var han precis som han brukade. Men bara en liten stund senare, när vi sitter i köket och äter, går Arvid in i köket för att dricka. Efter det tar han plötsligt snedsteg, frambenen går om lott och det rycker i hela hans kropp och han vinglar på ett sätt jag aldrig sett förut. Han vinglar ut till rummet intill och jag säger till Krille att jag måste gå och kolla honom, det där såg inte bra ut.

När jag kommer ut till Arvid har han gått in i sin öppna pop-up-bur (som han ibland vill sova eller tugga på ben i) men vänt om och gått halvvägs ut igen. Där står han nu, frambenen utanför och bakbenen inne i buren och med kroppen konstigt ihopsjunken och helt tom blick med huvudet hängande. Jag pratade lugnt med honom och satte mig en bit ifrån, ropar på Krille ”Något allvarligt har hänt, Arvid beter sig jätteskumt” som också kommer och vi pratar med Arvid. Säger bägge: han ser ut som om han fått en mini-stroke. Arvid vinglar ut till mig och jag ber honom lägga sig på golvet. Där sjunker han ihop. Efter några minuter blir blicken mer som den brukar men han är trött, trött, trött som om han hade ansträngt sig något otroligt. Jag sitter och pratar och kliar på honom och känner direkt att nej, detta ska du inte behöva kämpa dig igenom min älskling. Ber Krille att kolla vilken veterinär vi kunde få fatt i på en lördagsmorgon. Arvid får INTE bli sämre, aldrig.

Vi ser att Animalen i Södertälje har telefontid om en timme. Blir en lång jävla väntan. Arvid har rest sig upp och gått och lagt sig i sin soffa istället, jag sitter hos honom och känner hur otroligt trött han är. Han känns så skör. Vill bara sova. När klockan blir åtta frågar Krille om han ska ringa. Förmår mig att säga ja. Vi får veta att vi får komma in när vi vill under dagen. Jag säger vi åker NU med vetskap om att jag aldrig, aldrig kommer klara av att vänta, vips kommer skräcken, egot och paniken i så fall komma ikapp mig och jag kommer vilja fega ur. Vi sätter oss i bilen och åker.

Framme hos veterinären går Arvid normalt men långsammare än vanligt. Han brukar vara nyfiken på nya platser men nu är han bara trött. Vi får gå in i rummet ensamma. En filt är framlagd och på bordet står ett ljus. Arvid lägger sig på filten med huvudet mellan framtassarna, jag sätter mig intill honom och pratar, klappar. Veterinären och en sköterska kommer in. Världen snurrar. De är faktiskt fantastiskt duktiga kan jag på något avlägset plan registrera, de pratar med Arvid, säger hans namn, berättar hur vacker han är, vilken snäll och trevlig hund han verkar vara, jag bara ulkar till svar. Kan inte se någon av dem i ögonen, håller blicken riktad på Arvid och sköterskans händer och slås av att hon tar i honom som man gör med en hund man älskar, smeker över det gamla huvudet, säger spontant ”men så vacker han är med sitt blåa öga”. Snälla händer, vårdande händer. I allt det vidriga är jag tacksam, det är inte löpande band, det är någon som hinner se ARVID. De frågar om vi haft honom sen valp, jag ulkar något till svar och de säger ”en så väldigt fin hund att få dela alla de åren med”. Arvid är stilla när de sätter in kanylen. Sen går allt så fort. En gammal trött hund somnar utan att ens byta ställning. Han ligger fortfarande på mage, huvudet vilar mellan frambenen och jag känner plötsligt hur kunde han dö utan att jag kände det, hur kunde han försvinna så lätt?

Vi blir lämnade ensamma med Arvid. Han ser ut som om han bara sover. Kanske för att han ligger på mage på samma sätt som han ofta somnat sedan han blev gammal. De andra hundarna vi tagit bort har sett döda ut när de dött. Det gör inte Arvid. Han ser ut som om han bara ligger där och vilar sig. En gammal, väldigt trött hund som sover tungt. Jag smeker hans päls. Får skräck inför att det är sista gången jag får se honom, sista gången jag får ta i honom. Smeker de luddiga öronen, över nosen, klappar en mittbena i pälsen över skuldrorna som jag gjort tusen gånger förr. Smeker över hans tassar. Reser mig upp, kan inte. måste ta i honom igen. Han är fortfarande varm. Mina händer saknar honom redan. Reser mig upp igen. Krille hinner gå ut till rummet intill. Jag tittar på min gamla, trötta, fantastiska hund. Det sista jag gör är att vika upp filten runt honom så bara framtassarna och huvudet sticker ut. Nu ligger en gammal trött hund och sover insvept i en filt för att inte frysa. Han ska veta in i det sista att han var så otroligt älskad.

Arvid blev 12 år och 8 månader.

Anna Larsson

Att utbilda nyblivna hundägare eller finslipa tävlingsekipage tycker jag är mycket roligt och givande. Jag håller både kortare kurser och längre utbildningar inom många olika ämnen som rör hundar och hundträning. Träningen ska vara rolig och effektiv och ge hund och hundägare ett roligare liv tillsammans!

Reader Interactions

Comments

  1. Så fint skrivet!
    Här kommer tårar, och minnen. Min Jesper var 8 dgr från 14 år när han fick en rätt massiv hjärnblödning. Hans stund blev lika fin som du beskriver.
    STOR kram!

  2. Vilken fin sista stund och vad fint bemötande ni och Arvid fick! Jag kan inte stoppa tårarna när jag läser din text och jag var tvungen att gå och krama om Algot. Tankarna kommer då och då att slutet kan vara närmare än vad jag tror och jag vet att det kan gå snabbt och den vetskapen gör ont. Jag önskar att våra underbara A-hundar kunde få vara hos oss längre än vad man vet att hundar får. Kram!

  3. Fy fan vad fint skrivet! ❤️ Tårarna bara rinner när jag läser och jag beklagar verkligen, massa kramar till dig ❤️

  4. så otroligt tungt att ta farväl av en så kär vän och familjemedlem. Men det låter ändå som en bra sista stund, han fick vara med de som älskade honom och blev ompysslad. Kram till er.

  5. Vill bara säga också att jag gråter medan jag läser, jag vet bara inte vad jag ska säga. Kärlek till er, vi glömmer ju aldrig våra flockmedlemmar två som fyrbenta. Kram

  6. Tårarna trillar, vilken fin beskrivning av din sista stund med Arvid. Hoppas att jag kan ordna så att mina hundar också kan få ett sånt värdigt och klokt slut. Varmaste kramar

  7. Beklagar sorgen. Om kärleken var så stor så att den upptog hela ens väsen, så gör sorgen när resan är slut också det <3

  8. Beklagar. Jag gråter av smärta, detta hände vår ena hund i måndagskväll, finns inga ord hur ont det gör.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *