Tävlingspsykologi -ständigt framåt och vidare, eller?

Har du tänkt på en sak? Att när det skrivs eller pratas om tävlingspsykologi så är det till absolut största delen bara med perspektivet framåt och uppåt? Hur man sätter smarta mål, hur man ska utveckla sin vinnarskalle, vilka rutiner som man som tävlande kan bygga upp för att hantera tävlingsdagen på bästa sätt osv. Var är ni idag och var vill ni ta er i morgon! ”Du ska vilja segra mer än du vill andas!” (eh, just den saken tror jag INGEN lyckats med, men OK jag fattar poängen i citatet även om det inte är något av mina favoriter).

Men jag saknar en mycket viktig bit här! Nämligen att det banne mig skulle behövas mer om psykologin och det tankemässiga -och inte minst känslomässiga- arbetet man som tävlingsförare måste göra den dagen det är dags att trappa ner på tävlandet. Ibland får karriären ett abrupt slut -på grund av skada eller sjukdom- men för de flesta av oss kommer det vara en mer långdragen process där vi någonstans själva kommer behöva bestämma oss för när vi ska minska tävlandet, sadla om till en annan sport eller sluta helt. Oavsett anledning till att karriären är över så är det definitivt ett mentalt arbete som behövs göras.

Jag vågar påstå att efter att ha haft en riktigt grym tävlingshund som jag fått uppleva fantastiska tränings- och tävlingsupplevelser med, så är det inte lätt att veta vad som är rätt beslut när det kommer till detta att låta hunden gå i tävlingspension. Ska man sluta när man är på topp? Men… hur vet man det? Är defintionen av att vara på topp att man vinner ett mästerskap eller är det att hunden fortfarande älskar att tävla oavsett vad den klarar av att prestera? Ska man sluta med buller och bång och säga hej då på ett mästerskap (gud, jag har alltid börjat grina när jag på olika tävlingar hört speakern säga att hunden som kommer in på banan gör sin sista start och tänkt måtte ekipaget få göra sin bästa, mest underbara start någonsin) eller ska man trappa ner i flera steg och starta på vanliga småtävlingar lite för skojs skull då och då så länge hunden vill och kan? Hur lätt ställer man som förare om till att hitta den typen av mål och motivation efter att ha haft helt andra mål tidigare?

Kanske är det liknande funderingar som en del har när de själva ska gå i pension!? Tomheten som kanske idrottsmän upplever när de måste sadla om? Ingen aning men vissa likheter tror jag nog finns.

På samma sätt som de flesta hundboksförfattare hellre skriver om valputveckling än den åldrande hunden, så blir ju mentalträning ofta fokuserat på framåt, förbättringar, nästa mål osv. Sällan hittar man något om mentala tekniker och förberedelser för att trappa ner, avsluta, sätta stopp i en karriär. Men… det måste väl vara fler än jag som tycker att det känns mycket svårare att tänka ”vårt sista SM” än ”vårt nästa SM”? (Jag hade som en utvikning förresten gärna läst om de hundar som författarna valt att inte ha kvar, inte tävla med, eller mål de gett upp för att få de perspektiven också. Hur de ressonerade och processade sånna saker som för mig är långt mer utmanande än att ”våga tänka att du kan vinna”)

På samma sätt som vi har olika syn på detta om det är viktigt att ”lyckas” med varje hund eller ej, om vi när det inte funkar väljer att anpassa gren och nivå efter hunden, eller om vi tycker livet är för kort för detta och inte har kvar de individer som inte passar för att tävla i det vi vill eller på den nivån vi vill, så kommer vi säkert ha väldigt olika syn på detta med när och hur man avslutar en hunds karriär.

Jag minns att jag var på en lydnadstävling med min första bc Tweed. Det var när vi precis gått upp i elitklassen. Då hörde jag en åskådare som beklagade att personen X (en medtävlare i min klass) fortfarande tävlade med sin hund ”den var så mycket bättre förr, de borde slutat när de var på topp!”. Jag blev lite fundersam där och då för hunden var glad och duktig även om den säkerligen hade varit kvickare och mer exakt tidigare gissar jag. Hunden såg ut att trivas och tänkte knappast på om den fått högre poäng tidigare i sitt liv. Samtidigt kan jag erkänna att jag idag förstår den kommentaren mer (om än inte om någon annans hund) än jag gjorde då.

Det är banne mig mycket lättare att påbörja en karriär än att aktivt besluta sig för hur och när den ska avslutas! Just därför tycker jag det hade varit intressant att veta hur andra tävlingsförare ressonerat kring att pensionera sina hundar. Det behöver ju inte heller handla om att sätta punkt efter en lång karriär. För många kommer beslutet ”vi slutar att tävla” kanske behövas tas redan tidigt i hundens liv för att den helt enkelt inte passar som tävlingshund.

Oavsett vilken sits man är i så har ju en karriär inte bara en början och ett pågående, den kommer också ha ett slut. Helt oavsett hur mycket mer du vill vinna än att andas 😉