Har du fått rådet ”Lita på hunden!” när du tränat någon nosaktivitet som spår, sök, uppletande eller nose work? Det kan ju vid första anblicken verkar vettigt, jag menar, det är ju hunden som har nosen och det överlägsna luktsinnet eller hur? Men min erfarenhet är att uttrycket ”lita på hunden” ofta feltolkas till något i stil med ”lita på att hunden alltid kommer att lösa uppgiften/göra rätt/prioritera det du vill att den ska prioritera just nu” och DET kommer hunden inte att göra. För den är en hund, en levande varelse som har sina bra dagar, sina sämre dagar, motivationen varierar och även för att vi inte heller alltid kommer ha lagt upp träningen/uppgiften på rätt nivå. För hur skulle vi kunna göra det när vi faktiskt ärligt inte kan känna doftbilderna själva? Vi kan ha mer eller mindre kvalificerade gissningar om hur svår en doftgömma är eller varför hunden tog vinkeln i spåret på ett visst sätt, men veta det med något slags perfekt facit det kan vi aldrig göra.
Det vore mycket bättre om folk fick rådet ”Lita på du kan läsa din hund”. Med det menar jag att vi kan öva oss i att bli allt bättre på att se vilka beteenden just vår hund visar när den första gången känner en doft, hur den ser ut när den gör sin analys vid spårupptaget, hur den ändrar sitt sökbeteende när den närmar sig ett föremål eller hur den skiftar beteende när den gått över vinkeln i spåret, börjat analysera en helt annan doft än måldoften osv. Hur ser ”undersökande av platsen för att känna in vilka andra hundar som varit här innan mig” ut mot det målinriktade letandet? Hur ser skillnaden ut mellan ”nu är hunden på rätt spår” och ”nu har hunden växlat till ett mycket färskare spår”? Hur ser det ut när hunden verkligen har sökt, analyserat, lokaliserat och hittat gömman och slutligen markerar mot när den bara chansar och visar samma markeringsbeteende? Hur ser det ut när hunden är jätteintresserad -av något annat än det du hoppades på?
Det här är inte lätt. Det tar tid och många repetitioner innan man börjar se och känna igen mönster. Hur gör just min hund i de här situationerna? Det är något jag försöker bli bättre på. Fatta hur Fajts beteende skiftar när han tappar spåret men letar efter det, kontra när han växlat över till ett annat spår till exempel. Försöka se första lilla skillnaden från att han går som på räls till att jag vips tycker att han rör sig mera yvigt. Jag är inte där än, långt ifrån, men målet framåt med spårningen är inte bara att Fajt ska vara grymt bra på att fixa spåren vi går, jag ska också kunna lita på att jag ser hur han fixar dem. (Det kommer ta längre tid än Fajts del i det hela 😉 )
För att ha en chans att öva oss så vi kan bli bättre på att lära oss att läsa vår hund måste vi veta var spåret går eller var doftgömman sitter. Inte för att styra hunden men för att när vi vet så kan vi ta ett steg tillbaka och verkligen studera hundens beteende när den jobbar. Om vi däremot inte vet så händer ofta ett par saker: vi får tunnelseende mot ”målet” (att hunden hittar gömman, tar sig till spårslutet osv) och då slutar vi lätt att läsa vår hunds arbete längs vägen och stirrar istället blint efter en markering tex. Vi riskerar också att dra upp vår egen stressnivå när träningen blir så att säga mer tävlingslik (för vi vill ju gärna lyckas!) och med högre stress tar vi ofta sämre beslut i träningen.
Jag hör ofta att folk tex vill träna på dolda gömmor i nose work ”för på tävling vet jag ju inte var de sitter”. Tanken är självklart god -vi vill öva på det vi kommer behöva klara av på tävlingsdagen. Men jag tror personligen att det som de allra flesta av oss behöver bli mycket bättre på snarare är att ofta öva oss på att läsa våra hundar. Att faktiskt veta var gömmorna sitter eller var spåret går och att då använda den kunskapen till att verkligen studera hundens arbete längs vägen. Inte bara hetsa efter en snabb markering eller vara nöjd med att vi kom till spårslutet! Jag tror vi de allra, allra flesta gångerna tjänar massor på att faktiskt veta så mycket vi bara kan om uppgiften hunden ska lösa. Inte för att styra eller hjälpa men för att ha en bättre chans att lära känna hur just min hund jobbar.
Blir vi i träning duktiga på att läsa vår hunds beteenden (både de som signalerar om att den är på rätt väg och definitivt de som signalerar om att den skiftat fokus, tappat bort sig, tagit en mental paus etc) kan vi sedan på tävlingsdagen luta oss tillbaka och våga inte ”lita på hunden” utan ”lita på att jag kan läsa min hund”. Det är i alla fall mitt långsiktiga mål med träningen av Helge och Fajt känner jag. Vägen dit känns ibland lång men den kommer helt klart vara spännande!
