Hur klar måste man vara för att gå upp en nivå i tävlandet?
Jag läser då och då inlägg där tävlande i olika hundsporter undrar hur säkra de måste vara på att lyckas för att våga gå upp i nästa nivå i sin tävlingsgren. Att vi vill kunna ge hunden en bra upplevelse av att tävla är en sak, men att sätta pressen att vi automatiskt direkt ska ”lyckas” (resultatmässigt) i den högre klassen, det tycker jag är ett onödigt pressande sätt att se på sitt tävlande. Tyvärr tycker jag mig se en tendens att allt fler hetsar för mycket över resultaten och blir besvikna (på hunden, på sig själv eller på arrangören eller domaren!) om det inte går strålande direkt när de går upp en nivå i tävlandet.
När jag hade min första hund, cavalieren Baloo, fanns det fortfarande klubbtidningar för de olika lokala SBK-klubbarna. Ett inslag i dem var ofta staplar över hur långt klubbens olika ekipage kommit i olika tävlingsgrenar. Motsvarande satt också ganska ofta på någon vägg i klubbstugorna och jag minns att jag tyckte det var roligt att på nya klubbar titta på vilka som tävlade där och hur långt de kommit. Det som jag inte reflekterade över då men som nog hade stuckit ut idag (i sociala medier i alla fall) var att staplarna innehöll nivåer som många idag verkar tycka är pinsamma -nämligen tredjepris och andrapris respektive godkända (inte uppflyttning) resultat. Det sågs mer som ett naturligt steg på vägen, inte något att skämmas över. Jag minns att jag med Baloo (som jag tävlade lydnad med) såg fram emot när vi skulle kunna höja vårt ”kryss” ifrån tredje till andra och så småningom till förstapris i först klass 1 och senare klass 2. Just att varje litet steg fanns med gjorde det lättare att tänka att tänka vi kunde ta oss lite längre. Idag det här krysset, om ett år kanske ett annat! Låååååångt borta i slutet av stapeldiagrammen fanns de magiska orden championat och SM att ha som en dröm en dag. (Dit nådde vi aldrig men vi tävlade faktiskt ett par gånger i dåvarande lydnadsklass 3 vilket jag tycker var bra gjort då jag var 12 när jag fick Baloo).
Idag väljer folk ibland att diska sig, inte för hundens skull, men för att inte få ett ”dåligt” resultat registrerat. Vad skickar det egentligen för signaler om hur vi ser på tävlandet ihop med våra hundar? Är det på blodigt allvar? Är vi inte mer än det vi presterar?
Jag brukar prata med mina elever om att jag tycker att man mer ska ha inställningen att det är OK att vara nybörjare på den nya nivån. Att tävla sig in i den nya klassen! För varje nivå vi går upp kommer vi att lära oss mer men vi kommer också upptäcka saker vi inte kunde, inte var beredda på. Det ÄR skillnad att gå upp från klass 1 till 2 och än mer upp till klass 3 i en sport. På samma sätt tänker jag att det är en ny nivå man ska lära sig att förstå och behärska när man vill gå från championat till att kvala in till SM, och sen är det ytterligare en höjning för att kunna prestera på SM och på liknande sätt en ny nivå när man tänker landslag och internationella mästerskap. Det är helt OK att vara nybörjare på den nya nivån!
Har vi tävlat med andra hundar tidigare på en viss nivå så har vi självklart fördelen av att redan ha gjort den resan någon gång tidigare. Lärdomar från tidigare hundars karriärer är onekligen ett plus. Man faller inte riktigt lika lätt i samma fällor, man vet mer vad som förväntas på de olika nivåerna och kan lättare ha en bättre koll på vad man har att förvänta sig -och träna och planera för det.
Men med en ny hund kan en erfaren förare behöva påminna sig om att HUNDEN kan behöva få tiden att tävla sig in i den nya klassen, få tid och erfarenhet att utvecklas och bemästra de ökande svårigheterna. Hunden är ju inte rutinerad bara för att föraren har gjort det förr! Den fällan ser jag också att en del förare går i. Man lägger pressen på sig själv och på den nya hunden att man direkt ska prestera som den gamla stjärnan -men det tar ju tid att utvecklas som ett team ihop.
Det här påminner jag mig om nu när jag och Helge snart ska ta nästa kliv i vår HTM-resa ihop. Att jag har tävlat en massa klass 3 innebär inte att Helge och jag som team inte kommer behöva få tid på oss att ”tävla oss in i” den klassen. Mitt eget mentala ”stapeldiagram” har många små steg som vi bit för bit ska jobba för att kryssa av. Att starta. Att genomföra ett helt klass 3 program. Att hitta en jämn lägstanivå. Och så småningom -att börja höja poängen.
En sak är jag trygg med efter alla mina år som tävlande -vetskapen om att var vi startar säger väldigt lite om var vi kan sluta en vacker dag!
Läsarkommentarer