Den här artikeln kommer att handla om en av de grundläggande komponenterna i hundträning -stimuluskontroll. Vi är sällan i mål i vår träning innan vi fått beteendet under stimuluskontroll eller lite slarvigare uttryckt ”satt kommando på det”. Målsättningen med artikeln är att du efter att ha läst den ska känna till vad en diskriminativ stimulus är, de olika stegen för att uppnå stimuluskontroll samt olika faktorer som kan påverka inlärningen av kommandon. Stimuluskontroll är något som vi förare kanske har lätt för att ta för givet (som de verbala varelser vi är!) men det finns mycket spännande att lära sig kring denna del av inlärningsprocessen!
Vad är en diskriminativ stimulus?
Allt som en individ kan uppfatta genom sina sinnen är en stimulus, dvs något som hunden kan uppfatta genom sin syn, sitt luktsinne, sin hörsel, sitt smaksinne eller sin känsel. Det kan till exempel vara ett ord, ett ljud, en gest, en doft eller en viss situation (en händelse). Att jag lägger handen på min hunds kropp är en stimulus och att dörrklockan ringer är en annan stimulus.
En diskriminativ stimulus är varje stimulus som antingen signalerar att ett visst beteende kommer att bli förstärkt (”belönat”) eller att ett visst beteende kommer att bli straffat eller inte förstärkt (”ej belönat”). Den diskriminativa stimulusen kan vara allt från ord, ljud och synintryck till hela situationer. Diskriminativa stimuli har en central plats i all operant inlärning (dvs inlärning som sker till följd av konsekvenserna ett beteende får).
För att göra det tydligare kan vi ta två exempel med olika stimuli, en telefonsignal och ett kommandoord:
Situation 1: Telefonen ringer, du svarar, du får prata med den som ringer. Om vi analyserar den situationen så är telefonsignalen en diskriminativ stimulus, att du svarar är själva beteendet (kan också kallas för respons) och att du får prata med personen som ringer är konsekvensen.
Situation 2: Föraren säger ”Sitt”, hunden sätter sig, hunden får godis. I denna situation är ordet ”sitt” en diskriminativ stimulus som berättar för hunden att en bestämd handling (nämligen ”att sätta sig”) kan bli förstärkt om den utförs. Att hunden sätter sig är beteendet (responsen) och att hunden får godis är konsekvensen av beteendet.
Både i fallet med telefonsignalen och med sitt-kommandot rör det sig om diskriminativa stimulus som signalerar att ett visst beteende kommer att bli förstärkt. Du har genom erfarenhet lärt dig att om du lyfter på telefonluren när det ringer så får du prata med den som ringde, och hunden har på samma sätt lärt sig att när ordet ”sitt” sägs, kan den välja att sätta sig och få en godis. Men diskriminativa stimuli kan också signalera att ett beteende inte kommer att bli förstärkt, eller att ett beteende kommer att straffas.
Situation: Du sitter i din fåtölj och läser tidningen. Hunden kommer in i rummet. Det är nu högst osannolikt att hunden kommer att försöka erbjuda dig en utgångsställning helt enkelt för att det att du sitter i fåtöljen och läser tidningen och den situationen i sig talar om för hunden att en utgångsställning sannolikt inte kommer att förstärkas! Att du läser tidningen är alltså en diskriminativ stimulus som signalerar att ett beteende (nämligen ”att komma i utgångsställning”) inte kommer att förstärkas.
Jag tänker inte ge exempel på diskriminativa stimuli som signalerar att ett visst beteende kommer att bli straffat, för det brukar hundägare redan vara kunniga i…
Definition på stimuluskontroll
Vi har full stimuluskontroll på ett beteende om:
Hunden gör X varje gång du säger X (lägger sig varje gång du säger ”ligg”)
Hunden gör inte Y om du säger X (sätter sig inte om du säger ”ligg”)
Hunden gör inte X om du säger Y (lägger sig inte om du säger ”sitt”)
Hunden gör inte X så länge du inte säger X (lägger sig inte så länge du inte sagt ”ligg”)
Eller mer förenklat; ”Hunden gör X när jag säger X och inte annars!” (Dvs hunden lägger sig när jag säger ”ligg” och inte annars).
Beroende på vad vi ska ha beteendet till blir det olika viktigt med hur väl de olika stegen uppfylls. Om vi lär hunden räcka vacker tass så gör det sällan något om den oombedd räcker fram tassen hemma vid köksbordet, men vi vill inte gärna att vår tävlingshund på tävlingsdagen lägger sig ner annat än när vi sagt ”ligg”.
Stimuluskontroll ur hundens synvinkel
Operanta beteenden sker alltid i närvaro av vissa särskilda stimuli (oavsett om du är medveten om dessa eller ej) och dessa stimuli kommer att påverka din hunds inlärning. Om du tränar din hund så är det två saker som den måste klura ut; vilka beteenden leder till förstärkning och vilken/vilka stimuli är det som berättar när beteendet kommer att leda till förstärkning. Det gäller inte bara att hunden upptäckt att beteendet ”att sätta sig” leder till att den får en godis, den måste också lägga märke till de stimuli som berättar när ”att sätta sig”leder till att godisen serveras!
Stimuluskontroll innebär att hunden både måste kunna diskriminera och generalisera. Den måste kunna diskriminera vilket kommandoord (eller annan stimulus!) som är signalen om att ett visst beteende kommer att förstärkas, dvs lära sig att det är ordet ”ligg” och bara ”ligg” som är signalen om att beteendet ”att lägga sig” kommer att förstärkas. Den måste också kunna generalisera, dsv lära sig att kommandoordet ”ligg” fortfarande betyder samma sak = att beteendet ”att lägga sig” kommer att förstärkas, oavsett röstläge, plats, situation, om det är husse eller matte som ger kommandot etc. Dessa två processer ger tillsammans stimuluskontroll.
Sällan bara en stimulus
Oftast ingår en hel hög med stimuli som tillsammans berättar för hunden att ett visst beteende kommer att förstärkas. Det kan vara själva situationen (ni är på träningsplanen), vad du har på dig (träningskläderna), vad du har med dig (klicker i handen, godis i fickan), din kroppshållning (står rakt upp), att du är uppmärksam och ser på hunden, och till sist att du säger ditt ord: ”Sitt!”. Vi kan lätt märka att det är det samlade intrycket av flera stimuli som ett beteende är under kontroll av om vi provar att ta bort något eller några av de stimuli som tidigare ingått. Tex kan samma hund som sätter sig fort på ”Sitt!” när situationen ser ut som i beskrivningen ovan, mycket väl bli stående och se förvirrad ut om föraren istället själv krupit runt på marken samtidigt som han/hon sagt ”Sitt!”.
”All stimuli are not created equal.”
Hunden kommer inte automatiskt att lägga märke till alla stimuli lika mycket. Olika stimuli kommer att ha olika värde eller stå i olika hierarki till varandra och det är vår smala lycka i träningen att det fungerar så! Tänk om du var tvungen att ha samma skor på dig (dina skor är en stimulus dvs något hunden kan uppfatta med sina sinnen) varje gång som du ville att hunden skulle förstå att ”Sitt!” betyder sitt!
Lösningen för att kunna styra vilka stimuli som hunden ska lägga märke till är förutsägbarhet. Är du konsekvent i att en viss stimulus kommer att signalera att ett visst beteende kommer att förstärkas, så kommer beteendet med tiden att komma under dess kontroll!
Det betyder också att du rent teoretiskt skulle kunna lära din hund att ”när jag har mina gympaskor på mig så betyder ”sitt” sätt dig, men när jag har mina gummistövlar på mig så betyder ”sitt” lägg dig”. Är en stimulus en tillräckligt förutsägbar signal om att ett visst beteende kommer att bli förstärkt, så kommer hunden att lägga märke till den och beteendet kommer att komma under den stimulusens kontroll!
Nu är det väl sällan jag vill att mitt val av skor ska stå över mina verbala kommandon i stimulihierarkin, så frågan blir alltså -vilken stimulus uppfattar hunden och hur gör jag för att den ska lägga märke till rätt stimulus = den som jag vill ska kontrollera beteendet?
Lösningen heter åter igen förutsägbarhet -och variation. Den stimulus som jag vill att hunden ska uppfatta, måste jag göra tydlig och framträdande, medan de stimuli som jag inte vill ska ingå måste överskuggas av den önskvärda stimulusen och helst inte bli statiska i inlärningsprocessen.
Om jag under inlärningen av något använder både kroppsrörelser och verbala kommandon samtidigt, kommer hunden att ha lättast att uppfatta mina kroppsrörelser och de kommer då att överskugga inlärningen av mina verbala kommandon.
Tänk dig att jag tar en godis, för den över hundens huvud och samtidigt säger ”sitt”. Då kommer rörelsen jag gör med godiset (godis är något väldigt tydligt för de flesta hundar!) att överskugga mitt ord. Om jag sedan upptäcker efter en tids träning att hunden inte kan sätta sig på kommandot ”sitt” så betyder det inte nödvändigtvis att jag inte fått beteendet ”att sätta sig” under stimuluskontroll! Jag kanske bara har fått det under en annan stimulus kontroll än jag avsåg, nämligen min handrörelse! På så sätt kan vi säga att ”allt är under stimuluskontroll” -frågan är bara under vilken stimulus.
Jag nämnde tidigare i artikeln att operanta beteenden alltid sker i närvaro av vissa särskilda stimuli (oavsett om du är medveten om dessa eller ej) och dessa stimuli kommer att påverka din hunds inlärning. Det är här vikten av variation kommer in. Om jag vill att hunden ska sätta sig på kommandot ”sitt” och bara på kommandot ”sitt” så måste jag redan tidigt i inlärningen variera de andra stimuli som finns närvarande så dessa inte riskerar att ”byggas in” i komanoinlärningen. Jag bör tex redan från början se till att ha viss variation i min kroppshållning, var hunden är i förhållande till mig, vilken plats jag tränar på, etc. Om jag alltid tränar sittandes på golvet med hunden ca 1 meter rakt framför mig, kommer lätt ”förare-sittandes-på-golv-1 meter-framför” byggas in i min stimuluskontroll av beteendet! Målet är att genom små variationer av så många av de andra stimuli som finns närvarande till slut bara ha en enda statisk, tydlig och förutsägbar stimulus kvar -mitt verbala kommandoord ”sitt”.
Man ska heller inte tro att detta gäller bara när vi kommit så långt att vi döper beteenden, dvs sätter dem under stimuluskontroll, utan olika stimuli finns med i hundens uppfattning redan när den börjar erbjuda så kallade ”frivilliga” beteenden. Ett tydligt exempel på detta som jag själv upplevt är när jag shejpade Arvid att lyfta sitt ena bakben. Jag frishejpade beteendet genom att klicka för och förstärka små tassrörelser av höger baktass och formade successivt fram ett rejält belnlyft. Men vad jag inte var medveten om i min träning var att jag (för att kunna se tassrörelserna) alltid suttit lite lutad och med huvudet lagt på sned. Så det ”frivilliga” tasslyftet hade snabbt kommit under stimuluskontrollen ”matte sitter snett lutad på golvet” och att få honom att erbjuda tasslyft när jag satt helt rak eller stod upp tog betydligt längre tid än andra beteenden där jag lättare kunnat variera de stimuli min position innebär under inlärningen! Lösningen på benlyftet hade kunnat var att jag försökt jobba med att se hans tass från olika vinklar så min position kunnat ändras så smått mellan repetitionerna, kanske tagit hjälp av en spegel etc.
Jag har sett många hundar som kan erbjuda frivilliga beteenden (olika grundfärdigheter) bara på ett visst avstånd från sin förare eller bara när föraren står upp vänd emot hunden. Det behöver inte alltid vara en nackdel att vår position & kroppsspråk ”byggs in” i inlärningen ( i vissa fall vill vi ju att vår hållning ska vara en signal till hunden), bara vi är medvetna om det och hur det kommer att påverka den fortsatta träningen.
Stimuluskontroll i praktiken
Här nämner jag bara kort de olika stegen man kan gå igenom i träningen för att uppnå stimuluskontroll. Först behöver vi få fram beteendet frivilligt och få det tillräckligt bra i sitt utförande (minska risken för att vi får med variationer i utförandet som vi inte vill ska kopplas till kommandoordet), jag skriver tillräckligt bra då ett beteende alltid är fortsatt formbart även efter vi satt kommando på det! Hade det varit så enkelt att processen att döpa beteenden samtidigt hade gjort dem immuna mot förändring, hade hundträning varit en barnlek! Många klickertränare tycks också ha så stor respekt för detta med stimuluskontroll att de hellre skjuter upp denna del av inlärningen tills allt ska blivit ”perfekt” än sätter signaler på beteenden som redan är bra nog. Här tror jag många skulle komma vidare i sin träning och ffa komma ut och tävla långt tidigare om de vågade ge sig på jobbet med stimuluskontroll tidigare! Hunden och föraren kan också behöva ha gått igenom arbetet med stimuluskontroll på ett par olika beteenden innan det blir successivt lättare för varje nytt kommando så jag tror inte kan tjänar på att skjuta upp den delen av inlärningsprocessen för länge.
Så här kan du lägga upp träningen av stimuluskontroll i olika steg:
- Ge signalen samtidigt som beteendet utförs frivilligt.
- Ge signalen strax innan beteendet utförs frivilligt.
- Testa kommandot i gradvis svårare situationer.
- Belöna bara beteendet om du gett din signal innan.
- Ge andra signaler & förstärk inte beteendet om det utförs, ge därefter rätt signal och förstärk.
Obs! Steg 1-2 förstärker aktivitet medan steg 3-5 förstärker passivitet hos hunden (den lär sig vänta). Anpassa efter din egen hund men målet är att du ska kunna ha både frivilliga beteenden nätr du vill ha det och ha full stimuluskontroll när du vill ha det!
Här ska tilläggas att var man startar på stegen ovan varierar mellan olika hundtränare, en del ger signalen samtidigt som beteendet utförs (steg 1) andra väljer att redan från början ge signalen strax innan beteendet utförs (steg 2). Jag har sett bägge varianterna fungera så välj det du trivs med. Fördelen med att som ny tränare redan från början försöka ge signalen innan beteendet utförs frivillifgt är att då kommer du troligtvis i alla fall inte bli för sen! Har man dålig timing så signalen kommer strax efter att beteendet utförts, då kan vi nog däremot räkna med att inte vidare mycket inlärning kommer att ske.
Är ditt kommando en handling eller en position?
Avslutningsvis får du nu något att fundera lite över…
Du har lärt din hund att sätta sig ner på kommandot ”sitt”. När din hund sitter ner, upprepar du kommandot ”sitt” igen. Hur tror du det påverkar inlärningen av ditt kommandoord? Är ”sitt” en handling eller är det en position?
Om du säger ”sitt” och hunden (som redan sitter ner) inte gör någonting , då berättar du faktiskt för hunden att ditt ord ”sitt” betyder ”gör ingenting”! Om ”sitt” däremot är en handling och hunden redan sitter ner när du säger ”sitt”, då hade det varit helt rätt för hunden att röra sig så den kan sätta sig igen.
Jag tror vi skulle tjäna mycket på att fundera över om vi vill att hunden ska uppleva våra kommandon som signal om en handling eller en position. Ditt första ”sitt” (kommandot du gav innan hunden satt ned) ska räcka för att hunden ska sätta sig och förbli sittande antingen tills belöningen kommer eller tills nästa kommando ges.
Kanske borde vi dessutom ha olika kommandon för vilket slags ”sitt” vi menar. För oss som är verbala varelser med stor förmåga att resonera kring språkliga begrepp, är det lätt att förstå att ”sitt” betyder sitt oavsett vilken position det utförs ifrån. För hunden som inte alls har denna språkliga begreppsvärld kanske det vore mer logiskt att vi gav den olika kommandon beroende på vilket slags sitt det är frågan om -från stående, från liggande, i rörelse… Hunden utför faktiskt helt olika rörelser (en annan handling!) när den sätter sig från stående än när den sätter sig från liggande! Kanske kan moment som fjärrdirrigering bli tydligare för hunden om olika handlingar får olika diskriminativa stimuli!
/Anna Larsson, Canis Hundskola Sörmland. www.3vallare.se
Tidigare publicerad i Canis nr 6/09
Reader Interactions