Jag vet att en del anser att det är dålig PR eller bevis på att man är svag eller liknande om man öppet skriver om när man mår för jävligt dåligt. De sociala medierna bygger på snuttegull-bilder på mat, solnedgångar och enbart framgång, obehagliga saker som ångest, depressioner och sorg ska hålla sig borta. ”Syns inte, finns inte”. Men vad fan gör man när tillvaron rasat och man hamnar i ett svart helveteshål? Jag skiter ärligt i om detta är att visa sig svag, att göra dålig PR för sig själv, att riskera att någon som inte känner mig tänker åhå, hon har typ psykiska besvär, för mig är det självklart att man är lika öppen med livets jävlighet och den som inte vill få sina illusioner om en tillrättalagd gullig värld krossad får väl ge fan i att läsa detta.
För jag mår skit just nu. Det finns liksom ingen vacker omskrivning att göra över tillstånd där man gråter tills man får migrän, om man känner att både skallen och hjärtat är på väg att sprängas, att känna en sån vanmakt och stress att man hyperventilerar och får panikångestattacker. Att känna hur man sakta sugs ner i ett svart helveteshål. Det finns liksom inget förskönande i det, inget jaja men tänk bara positivt så vips är allt solsken igen. Inget klämkäckt ”ryck upp dig” i världen tas in av kroppen just nu. Det som finns är en jävla plågsamhet som på något sätt ska gå genom dig i en takt som du själv inte styr över och du bara hoppas att den inte tar för stora bitar av dig med sig när den drar sig tillbaka. Jag vet det för jag har varit här förr.
Helveteshålet öppnades denna gång av att jag igår var med Flynn till veterinären på ReDog. Redan vid förra besöket (hos Stefan) blev jag rädd för att den smärta i ländryggen som Flynn visade då skulle visa sig vara något mycket värre än hältan på frambenet. Nu träffade vi en jättetrevlig och noggrann veterinär som gick igenom Flynn och sedan röntgades han. Inga direkta fynd i handleden, möjligen mycket lindrig artros men det var helt liksidigt mellan höger (som han inte har någon smärta i alls) och vänster (som han visat hälta på) så det kunde ligga inom normalvariationen. Handleden trodde veterinären var en vrickning eller uttänjning av något ligament, skulle problemen inte ge sig där efter vila och smärtstillande så kunde det utredas vidare men det såg i dagsläget inte ut att vara så problematiskt.
Värre visade det sig vara med ryggen. Första chocken var att Flynn har en missbildning, han har en ländkota för mycket (åtta istället för det normala antalet sju). Sedan visade bilderna en mycket utbredd spondylos mellan ländkota 4,5 och 6 samt mellan ländkota 8 och korsbenet. Jag kan säga att det behövdes inte en veterinär för att jag skulle kunna peka ut var den artrosen satt, den var väldigt kraftig för att vara på en så ung hund. Om spondylosen kommer av en skada (jag har aldrig sett honom göra något som jag kan tro har gett en skada i ryggen men det är ju alltid svårt att säkert säga) eller om det är på grund av hans missbildning kunde de inte säga. Vad de konstaterat är att hundar med en kota för mkt eller för litet kan få problem med ryggen så det kan vara kotan som bidragit till utvecklingen av spondylosen. Egentligen är det skitsamma, han har det antal kotor han har, det går ju inte att ändra på.
Vad detta betyder för Flynn på sikt kan vi ännu inte veta. Idag är han halt trots nu tre veckor med bara korta koppelpromenader och vila. Som första åtgärd ska han få smärtstillande & antiinflammatoriskt, samt muskelavslappnande medicin och får bara rastas i koppel typ 15 minuter åt gången. Jag ska boka in besök på rehab för att få en första plan att hålla mig till och jag tänker ta det som första åtgärd och boka in besök hos ortoped lite längre fram. Klarar inte just nu att ta några stora beslut eller ens tänka klart. Tycker ortopeden att vi behöver gå vidare med magnetröntgen vet jag redan att försäkringsbolaget tyvärr bara ersätter en pytteliten del av den kostnaden så jag behöver veta innan vad skillnaden med en sån undersökning verkligen ger -och rent krasst, jag behöver veta om jag har en rimlig chans att ha råd med den. Därför vill jag ge en första chans att vi utifrån de fynd som redan hittats kan lägga en tillräckligt bra plan att jobba på.
Jag hoppas att vi på något sätt ska ta oss igenom det här och att Flynn ska kunna komma tillbaka till ett aktivt liv fyllt med fart, glädje och action. Jag ska försöka tagga upp och dra mig upp ur hålet och ta tag i de praktiska saker jag behöver fixa -boka de tider som ska bokas, tänka om och lägga en ny plan osv. Men det är tungt. Just nu ser jag bara en hund som inte får göra något av det han gillar mest -springa FORT, valla, träna, TA I. Det gör ont i mig. Det gör också ont att känna det som alla mina drömmar ihop med Flynn i ett nafs bara smulades sönder. Jag har haft så många drömmar, så många saker som jag velat göra ihop med denne fantastiske hund, jag har verkligen sett framför mig hur vi tillsammans i många långa år tränat, tävlat, njutit ihop och ja, även hur vi vunnit stora segrar och jublat ihop på prispallar. Och någonstans längs vägen skulle en liten Flynn-son eller en liten Flynn-dotter ansluta sig till oss. Så många drömmar och så många förhoppningar som bara pang slogs sönder utan att jag vet om de någonsin kan gå att förverkliga nu. Det känns brutalt orättvist.
Jag vill tacka mina underbara vänner som hört av sig och stöttat. Det är inte säkert att jag alltid orkar svara i telefonen eller på mail men bara meddelandena i sig värmer.
Louise says
Här sitter jag vid köksbordet och gråter över min telefon. Är då ledsen för din och flynns skull. Så hemskt och otäckt, du som är så duktig med fysträning och allt! Lider med dig! Finner inte riktigt orden. Men jag skickar dig många styrkekramar och hoppas denna mardröm bara är en dröm. Att Flynn snart är frisk och glad igen!
Elin & Best says
Jag blir så ledsen för din skull när jag läser vad som har hänt! Det måste kännas fruktansvärt för dig! Jag hoppas att du har många runt om dig som kan stötta, lyssna och ge kramar ofta! Försök att släppa så många ”måsten” som möjligt och tillåt dig själv att sörja, må dåligt och älta. Precis som du skriver ”får” man inte vara deppig idag, men jag håller med dig – det är livet!
Tänker på er och skickar mängder med styrkekramar!
Ann-Sofie says
SKIT SKIT SKIT o SKIT… Livet är så attans orättvist o ibland känns det som precis när man vill för mycket så bestämmer sig nån för att tji fick du… så är det såklart INTE men så kände nog jag lite i alla fall när min värld rasade…..
Önskar det fanns något annat än tiden som lindrar din smärta Anna men tyvärr är det väl inte så, vännerna, stödet och uppmuntran plåstrar om, det VET jag men inte ger det så himla mycket lindring mot värken. Den måste man själv jobba sig igenom o det tar tyvärr tid, jätteförlång tid.
MEN Du är STARK o du kommer klara det!
Kom ihåg att även om det känns helt otroligt så skiner solen alltid ovan molnen.
Kärlek o styrka till Dig min fina kloka vän <3 <3 <3
Mette says
Otroligt tråkigt att läsa 🙁 . Stackars Flynn, så orättvist.
Yvonne Mattsson says
En stor varm kram till dig från mig! Om du blir mer blöt på kinden och känner en annan svettlukt än din egen så kommer den från mig till dig! Igår förlorade jag min vägvisare i livet <3 Det gör ont när verkligheten förändras. Jag känner med dig, vet exakt vad du går igenom!!! Kram
Karin says
Finns inga bra ord. Känner med dig. Stor kram!
Hanna says
Finns inget man direkt kan skriva, i en situation som denna, mer än att tankarna finns hos er och vi håller tummarna för Flynn.
Sara says
Nej, vad tråkigt! Tänker på er och hoppas innerligt att allt löser sig på något mirakulöst vis. Ta hand om er.
Britta says
Det är ju alldeles förskräckligt att du om och om igen ska drabbas av dessa skador på de hundar du lyckas bäst med dessutom!! Det är svårt nog att träna upp en hund och få bra kontakt med den och allt det där hade du. Upp som en sol och ner som en pannkaka. Jag förstår verkligen att du tycker att det är orättvist!!
Monika says
Jätte tråkigt 🙁 Hoppas det finns ett ljus bakom allt mörker.