Säg det med ett leende!

I helgen hade jag förmånen att vara åhörare en dag på lydnadskurs för Heléne Lindström. Det är alltid roligt att få träffa någon live som man bara haft kontakt med över nätet, läst blogginlägg av eller liknande, typ åhå, de finns på riktigt och inte bara på Facebook! Heléne var väldigt trevlig, pedagogisk och med ett tänkande kring lydnad och framför allt förarens roll som jag uppskattade. Mycket var sådant som jag redan funderat över men kanske inte alltid satt lika tydlig struktur på så det var mycket inspirerande och roligt att höra någon som klurat en vända till på saker och ting. Det enda dåliga med kursen var att jag verkligen blev påmind om hur jäkla mycket jag saknar att köra lydnad med Flynn, jag hoppas verkligen att han ska bli frisk och kry och kunna vara aktiv igen i vinter. Längtar efter att få träna ihop med min hjälte!

Jag har inga foton från kursen så texten får illustreras av några favoritcitat -och av Flynn så klart.

Heléne tog upp en del kring mentalträning för föraren och förarens roll. Hon påpekade att vi ofta pratar om att hunden ska ha rätt uppgiftstänk men att vi kanske borde börja med att fundera över våra egna uppgiftsmål, vår attityd och vårt uppgiftstänk som förare. Vill du vara förare, passagerare eller kartläsare? Hur ser vi till att ta kommando över både gas, broms och ratt? Hur tränar vi upp oss till att ha fullt fokus här och nu i tävlingslydnaden (som har ganska mycket ”transportsträckor” för föraren) på liknande sätt som i de sporter där momenten kommer mycket snabbare så som agilityn och rallylydnaden?

Vidare pratade Heléne om förarens uppgifter vid träning vad gäller att planera övningen, styra aktivitetsnivån på hunden, förbereda hunden rätt, att själv agera rätt under övningen etc. Samt att ha en tydlig plan B för vad jag ska göra om något går på tok så jag är förberedd på hur jag då ska agera. Vikten av att analysera träningspassen efteråt och se eventuella misstag som meningsfull information för att komma vidare i träningen togs också upp. Det gäller att att veta både varför det blev fel och varför det blev rätt! (Kan inte låta bli att dra paralleller till att jag för ett tag sedan skrev på Facebook att folk är väldigt snabba med att springa fram och fråga varför det blev fel om något går på tok när man tävlat, men att hittills ingen sprungit fram och frågat varför det gick så jäkla bra de gånger det gått strålande trots att den informationen borde vara viktigare! Galet egentligen eller hur!?)

Tävlingsmässiga belöningar, höjande och dämpande signaler, vikten av att kunna hantera pauser som uppstår på tävling/träning, momentrutiner mm togs också upp. Jag brukar berätta för mina elever att jag gått ifrån att verkligen vara sjukt nervös till att verkligen gilla att tävla och att jag upplever att en stor hjälp har varit just att själv ha uppgifter för varje liten detalj under tävlingsdagen. Heléne pratade om att man kan sätta olika mantra för att påminna sig om den känslan man vill ha och att föraren gärna kan ha uppgiften att le! Inte bara för att det ser trevligt ut, skapar en god känsla i kroppen men också just för att det ger oss något att hålla oss till under ett pågående moment som ett fritt följ till exempel. Jag insåg att jag haft den tanken när jag tävlat med Flynn i lydnaden men att jag när jag fokuserat hårt i rallylydnaden med Fonzie vips sett supersur ut! (Alla bilder från SM avslöjar hur ”sur” jag ser ut när jag fokuserar! Pinsamt!) Det festliga var att jag hade ju bara dagarna innan gått vallhundskursen för Peter och när jag tänkte att jag skulle ge mig själv uppgifter för att verkligen bibehålla lugn och mjukhet i kommandona till Zin så gav jag mig själv uppgiften att le! Typ log under hennes utgång (nåja, det kom sig lite av att den gick så fint också…) och framför allt log när hon kom upp till upptaget. Kan säga att det hördes i rösten på både lie down och walk on. Så där hade jag redan testat den tanken men som sagt, i rallyn där momenten kommer fort efter varandra har jag lätt blivit allt mer allvarlig. Testade igår att försöka le genom hela banan och ja, det satte en annan känslan hos mig och då också hos Fonzie tycker jag! Ska experimentera vidare med det. (Hur man går ifrån sammanbiten alltid svartklädd rockers till fjolligt leende människa i allt mer rosa kläder haha)

Något jag inte provat i lydnaden är att visualisera och se min målbild framför mig. Heléne pratade om att verkligen gå ut och köra hela programmet utan hund med alla rutiner, signaler och transporter och att se sin hund gåendes vid sidan. Det ska jag testa! I vallningen har jag gjort lite liknande, sett framför mig var Flynn kommer springa utgången, när och var jag ger honom signaler etc under framdrivningen och fråndrivningen etc. Dags att ta det tänket ett steg längre kanske!

Jag gillade kanske allra mest tankarna om att både jag och hunden måste öva oss på att fortsätta om (när!) något blir fel. MAN GÖR INTE OM!!! Att veta hur jag kan rädda moment på tävlingsdagen och att man alltid fortsätter! Och att om vi ska klara det då måste vi faktiskt öva på att gå vidare även när det dyker upp missförstånd eller småslarv i momenten under tävlingsträningen.

Ja, det var bara några av de sakerna som jag fastnade för. Det var väldigt inspirerande att vara med på kurs när man själv tvingats till ett långt tränings och tävlingsuppehåll.

Avslutar med en favorit från dagen: ”Hundens dagsform och prestationsnivå ska inte styra över hur jag känner mig!” Mitt i prick liksom!