Igår kväll drabbades jag av lite åldersnoja. Ja, inte över den egna åldern denna gång, utan Arvids. Han fyllde ju 11 år i mars och man vet aldrig när åldern vips tar ut sin rätt. Jag gick ut och testade lite av vad han kom i håg av lydnadsmomenten och beslöt mig för att filma dem eftersom jag i min morbida åldersnoja tänkte ”Man vet fan aldrig hur länge man får ha dem kvar, jag kan vilja ha filmen att minnas! ” Detta blev resultatet:
Jag kan så här i efterhand känna att det är lite synd att Arvid aldrig fick någon lydnadskarriär. Han startade en gång i klass I (tog ett 1:a pris på 187,5p med något moment som strulade vill jag minnas) men jag hade ju Tweed som jag först tävlade med och sen när han dog så var lydnaden inte rolig att köra på länge, utan Arvid fick bli vallhund för hela slanten.
Jaja, skitsamma, Arvid själv lär inte gräma sig över uteblivna lydnadstävlingar 🙂 Håller tummarna för att gammelgubben tuffar på ett bra tag till även om jag kan se att dagsformen varierar väldigt mycket numera. Det är väl det som är att bli gammal helt enkelt.
Arvid som valp.
Som unghund.
och som gammal och silvergrå!
Hajen <3 En elogé till dig Anna som alltid får dina hundar att känna sig som kungar eller drottningar 😉 Tror på ngt sätt att i slutänden är det verkligen det som betyder ngt! Kram!
Tackar! <3