En bra metod?

Gå in på vilket forum eller Facebooksida som helst som handlar om hundar på något sätt, och det lär inte dröja länge förrän någon efterfrågar en bra metod för att lära hunden ett visst moment eller för att träna om ett beteende av något slag. Eller så startar diskussionen precis tvärt om; någon har skrivit om (eller kanske ännu hellre filmat en snutt av) sin träning och blandat med de positiva svaren kommer nästan alltid några inlägg av skribenter som “varnar” för detta sätt att träna, eller inte förstår varför trådskaparen valt en så omständlig metod, eller bara helt enkelt skriver “men jag tränar så här istället”. Att samtliga som lämnar sin syn på träningen tycker sig ha valt en “bra metod” får man väl utgå ifrån, men vad är egentligen en bra metod? Bra för vem?

När jag skulle träna upp Fonzie till agilityhund, var jag så sugen på att lära honom running contacts, “springande kontaktfält”. Men jag fick av flera duktiga tränare höra att det var så svårt och att innan man tränade in springande kontaktfält så måste man ha tränat in perfekta stopp-fält först (det var liksom testen på om man var bra tränare nog för att över huvud taget våga tänka tanken springande kontaktfält). Vilket så här i efterhand är rätt festligt, ok om man först skulle övat sig i att shejpa något annat i full fart, men att förbereda sig genom att träna in ett stopp, nja… jag har fortfarande svårt att se vad det skulle träna upp hos mig som skulle underlätta running-träningen!? Hur som helst, jag slets mellan viljan (älskar att se hundar ta i och springa och vill alltid helst jobba med heta, fartiga moment!) och tvivlet (det skulle ju vara så svårt, svårt, svårt!) så vad blev resultatet av det? Ja, inte att jag tränade in perfekta stoppfält, men däremot att beslutet över vilket slags KF-beteende jag skulle ha på bommen och A-hindret sköts upp ett år! Ett år som jag kunde lagt på att verkligen träna och ha kul istället för att tvivla på om det var en “bra metod” eller ej! Galet.

Vad blev det då? Jo, springande kontaktfält. Och det var svårt, och det var ibland frustrerande, men det var också otroligt roligt och jag lärde mig massor av den träningen. Och lyckan att se Fonzie springa över bommen när de andra slet med sina stopp-fält var oslagbar. Senare lärde jag även in stoppfält på honom, och vid det laget hade jag lyckats göra den träningen hyfsat rolig om än aldrig lika kul som de springande.

Så för att återknyta till inledningen: vad är en “bra metod”? Jag har inget patentsvar på den frågan. Svaret skiljer sig säkert från person till person och kanske också beroende på vilka mål man har och vad man prioriterar. Någon som prioriterar säkerhet kan ha det som ett tungt vägande skäl när han/hon väljer en viss metod och ett visst träningssätt. Någon vill göra som han/hon alltid har gjort, det man är trygg och bekväm med och som man vet fungerar och man har fått bra teknik på redan. Någon annan vill hellre testa på ett nytt inlärningssätt, experimentera och få fundera och utvärdera längs vägen och är beredd på att få ändra sig men sätter nyinlärning och variation framför snabb och hemtam utveckling. För någon är målet viktigast, för andra att lära sig mer längs vägen. Någon vill helst finslipa och bli grym på en speciell metod, någon annan ser variation i inlärningsteknikerna som ett mål. Inget är rätt eller fel, men jag tror att både vår personlighet och våra tidigare erfarenheter gör att vi lättare strävar mot ett eller annat håll i de här frågorna. Säkert färgas vi också av vilken/vilka hundar vi haft och vad deras personlighet i kombination med våra träningsval gett oss för erfarenheter.

Själv tänker jag att en “bra metod” för mig innebär bland annat att jag som förare tror på metoden, att jag tror på att jag kan sätta mig in i träningen och lära mig att bli bra på den, att den inte krockar med mina värderingar eller mitt tycke och smak, att den passar in i resten av mitt koncept i hundträningen och relationen med hunden. Att hunden kan ta till sig, förstår och uppskattar träningen. Att vi bägge har roligt längs vägen! Fallerar någon av de bitarna, då tror jag metoden i sig kan vara hur “bra” som helst, men jag kommer ändå inte att lyckas med den!

Som instruktör tycker jag att det kan vara en av de mer spännande bitarna att jobba med: detta att jag kan personligen ha en idé om hur jag hade velat träna in något med en specifik hund, men om föraren till den hunden inte tror på den metoden, eller inte tror sig kunna sätta sig in i den, eller om den krockar med deras tidigare träning och inte passar in i det ekipagets “system”, då vet jag att de tipsen jag kommer med inte kommer att funka. Det är då det är dags att istället hitta en “bra metod” inom den förarens och det ekipagets referensramar och ställa de egna preferenserna åt sidan. Det är inte alltid lätt, men det är alltid spännande och givande!

DSC_0247

Någon kan tycka att det du gör är bakvänt, men tror du själv på din träning och du får hunden att tro på den, då blir det nog en “bra metod” det med.

 

 

Anna Larsson

Att utbilda nyblivna hundägare eller finslipa tävlingsekipage tycker jag är mycket roligt och givande. Jag håller både kortare kurser och längre utbildningar inom många olika ämnen som rör hundar och hundträning. Träningen ska vara rolig och effektiv och ge hund och hundägare ett roligare liv tillsammans!

Läsarkommentarer

Kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *