Byta dröm eller byta hund?

Nej, det är inte någon Blocket-annons på gång för någon av Södertorparna, bäst att skriva det med en gång kanske. Däremot är det något jag klurar på då och då, detta med vilka val vi gör och hur våra val kan variera över tid och om alla val vi gör verkligen baseras på vad vi själva tycker eller hur mycket olika personer i vår omgivning påverkar oss.

Jag fick av en slump upp det här citatet när jag satt och letade efter något helt annat på nätet:

Ibland trillar man ju in på ett bananskal och upptäcker saker man aldrig tidigare tänkt sig att syssla med. Ibland av en slump och ibland för att en annan möjlighet har stängts. Saker som skitit sig, förare eller hundar som blivit sjuka eller skadade eller andra förutsättningar i livet som ändrats, ibland brutalt ibland successivt, som gör att man en dag står där och får inse att drömmen man en gång hade kommer, i alla fall med just den här individen, att förbli just bara en dröm.

Så frågan är vad gör man då? Byter man dröm eller byter man hund?

Här tror jag att vi alla ligger lite mer åt det ena eller det andra hållet men att det för de flesta av oss inte är helt svartvitt vilken ståndpunkt vi har. Inte heller tror jag att vi alltid befinner oss på samma ställe på skalan mellan de två ytterligheterna, tvärt om tror jag vi kan dras åt än det ena än det andra hållet beroende på var vi befinner oss i livet, tidigare erfarenheter av liknande situationer, vilken hund eller dröm det gäller och även påverkan från omgivningen. För inget i livet är statiskt och man blir lätt som man umgås!

Om de du pratar, tränar, tävlar och umgås mest med inom hundvärlden till största del befinner sig åt ena hållet på den här tänkta skalan, då tror jag det ska mycket till för att man inte ska bli påverkad av det. Jag kan själv känna att tittar jag tillbaka genom mitt hundliv så nog har vilka ”hundmiljöer” jag varit mycket i även kunnat till viss del ses som olika kulturer vad gäller vad som är ok respektive inte ok att säga om sina hundar, vad som uppfattas som rätt respektive fel i hundhållning, hunduppfostran, val av hundar (ras, typ, linjer), syn på träning, tävling, arbete osv. Och inte minst -syn på prestation och relation! (Om ingen av dina träningskompisar/instruktörer/hundbekanta någonsin omplacerat en hund tex, vågar jag påstå att det sitter längre in att du själv skulle göra det, medan jag sett folk som efter att ha bytt ”hundmiljö” -nya träningsvänner, ny uppfödare, ny tävlingsgren- också sedan anammat en annan syn på detta och då omplacerat sin hund. Kanske den sista knuffen de behövde för att kunna fatta ett beslut som legat omedvetet i bakhuvudet länge vad vet jag?)

Så, om hunden du har inte kommer kunna uppfylla drömmen du har, väljer du då drömmen eller hunden?

Jag tänker nu inte påstå att det ena synsättet skulle vara mer rätt eller önskvärt än det andra (bägge kan vara bra eller dåliga för hunden beroende på hur vi agerar utifrån dem och jag tror bägge innehåller för och nackdelar även för föraren), däremot tänker jag att det kan bli krockar om en person med synsätt a ger råd till en person med synsätt b. För vi ser helt enkelt på prestation och relation på olika sätt.

En skicklig hundförare sa en gång till mig något i stil med ”Ditt problem är att du gillar hundarna för de dem är, jag gillar dem för det de gör. Om mina hundar inte gör något så blir jag inte känslomässigt engagerad, men om dina hundar inte gör något så är det som om en kompis sviker dig, det gör det svårare för dig att inte dras med känslomässigt i träningen.”

Phu, vem behöver psykoanalys när det finns hundar att träna liksom!? 😉 Men skämt å sido ligger det nog tyvärr en del i det uttalandet. Det är ju inte så att vi automatiskt fattar idel kloka, balanserade beslut när det gäller de vi bryr oss mest om här i världen (någon som känner att det är lättare att på en dålig dag vara hövlig mot en främmande person på jobbet än mot den egna sambon…? 😉 Samma fenomen!?) . Samtidigt tror jag inte det är en fördel att ha en allt för känslomässigt likgiltig inställning till själva individen (någon vi är för likgiltig inför som individ kan vi lättare avskärma oss ifrån och i värsta fall se mer som en tingest än som en levande varelse med känslor och behov). Jag har också sett hundar som farit illa i träning både hos förare som sätter individen för prestationen (när känslorna tagit överhanden och frustrationen gör att vi inte längre tränar förnuftigt) och tvärt om (när bristen på känslor inför individen underlättar att rättfärdiga mindre trevliga metoder eller levnadsvillkor). Det ena är inte automatiskt bättre än det andra. Att älska den specifika individen men vara helt känslomässigt neutral i alla laddade beslut vore kanske drömmen -en tulipanaros kanske? Man får göra så gott man kan utifrån där man står idag på skalan.

Står man med en fot i vardera läger (ja, jag överdriver lite nu men för att spetsa till det lite) så kan det ju lätt bli att när hunden x inte kommer kunna uppfylla drömmen y så kommer personerna A,B & C att tycka det är helt naturligt, det bästa för både dig och hunden, att hunden x byts ut, medan personerna Å, Ä och Ö kommer tycka att det är självklart och det bästa för både dig och hunden att drömmen byts ut. Detta kan vara jobbigt nog om personerna i fråga är träningskompisar, men om de är instruktörer eller uppfödare så kommer det för många hundägare vara ännu jobbigare. Jag tror de allra flesta ger råd i all välmening, men om man (särskilt som instruktör) ligger mer åt ”prestation före relation” och oombedd ger folk råd att omplacera en hund för att den av en eller annan anledning troligtvis inte kommer att kunna bli det ägaren tänkte sig, och ägaren i detta fallet är en person som ligger längre åt ”hunden före drömmen” på skalan -då kommer det att krocka rejält. På samma sätt kommer det göra jäkligt ont om träningsvännerna tycker att man är en skurk som omplacerar en hund för att den inte kommer uppfylla den dröm man har.

Jag har hittills legat hopplöst mycket längre åt hållet ”byter dröm före jag byter hund” än tvärt om. Däremot har jag i perioder faktiskt verkligen önskat att jag vore mer lagd åt andra hållet, det vore onekligen enklare att köpa framtida hundar med mer av inställningen ”passar den inte till det jag tänkt på det sättet jag tänkt så ska den inte vara hund hos mig”, jag inbillar mig också att de skulle underlätta en del just träningsmässigt och prestationsmässigt att se mer till prestation/funktion än till individ. Men hittills har känslorna för hundarnas personligheter gått före drömmarna, så när något har skitit sig så har drömmen fått byta karaktär eller har fått bli en helt ny. På köpet har jag fått ett par nya tävlingsgrenar, massor av nya erfarenheter och lärt känna människor inom fler hundmiljöer. Men samtidigt skulle jag självklart fått andra erfarenheter, utmaningar och glädjeämnen om jag valt tvärt om -drömmen före hunden. Alltid när vi väljer, väljer vi ju också bort något. Och vem vet vad vi kunde upplevt om vi valt annorlunda….

Det viktigaste är i slutänden kanske inte vad vi väljer men att det är vi och inte omgivningen som styr valen. Annars tror jag varken vi eller hunden kommer att bli nöjda med dem.