Tränar och tävlar vi mycket så är det kanske lätt att i perioder tänka mest på träningen, på beteenden vi vill förbättra och på egenskaper som vi önskar att vår hund hade mer eller mindre av. Ibland blir letandet efter det perfekta utförandet något som kan komma att stundtals få oss att bara se felen, det som inte är bra nog, det som inte fungerar… Då kan det vara nyttigt att vända på det hela och påminna sig om vad jag uppskattar hos min hund som INTE alls är knutet till vad den presterar!
På samma sätt kan det bli även om man inte tävlar men hunden kanske har problembeteenden som man brottas med. Om jag sliter med att min hund gör utfall, eller skäller i tid och otid, att den jagar vilt och inte kan vara lös, att den har jobbiga rädslor eller liknande, så kan problembeteendena man sliter med riskera att sätta prägel på vad jag tycker om hunden som individ. Men, man kan ju avsky beteendet men älska individen!
Jag tror det kan vara nyttigt att ibland ta ett steg tillbaka ifrån träningen (oavsett om träningen gäller tävlande eller vardagslydnad eller problembeteenden) och påminna sig själv om varför man delar livet med just den här individen. Kort sagt, påminna sig om saker man uppskattar hos hunden som individ utan att relatera det till vad den presterar!
Här kommer ett egen exempel: Arvid är nu 12,5 år gammal. Han har genom sitt liv helt klart haft olika beteenden som jag inte gillar och nu som gammal och till och från lätt gaggig så är det ofrånkomligt att jag ibland suckar över saker han gör (välter och gömmer vattenskålen till exempel…). När hunden på fel dag när man redan är trött och sliten utför något beteende som i varierande grad kan driva en till vansinne, då kan det vara dags att påminna sig om att man kan avsky beteendet men älska individen. Och så listar man fem (eller fler) saker som man uppskattar med denna hund, helt fritt från prestation!
Jag uppskattar Arvid för att…
…. han hela sitt liv har kunnat vara så barnsligt GLAD helt utan någon specifik orsak. Och han inte bara är glad, han SER glad ut också och det utseendet är smittsamt, jag blir glad av att se honom!
…han älskar att gå på besök och bara mingla hemma hos folk. Vore Arvid en människa så skulle han vara den som ideligen satt och fikade ihop med olika kompisar!
…han har hela sitt liv tyckt om att springa fort, och att titta på en hund som njuter av att ta i, det är något speciellt det!
…han har ett väldigt eget sätt att visa sin kärlek på
…han är en pajas av stor mått och tar inte livet på så stort allvar 🙂
…han har ett gummiansikte som kan göra precis vilka miner som helst!
…han alltid ser till att få det som han vill. Man kan inte undgå att märka honom!
Kort sagt: jag uppskattar Arvid för att han är ARVID!
Haha, med valp i huset är det där väldigt viktigt att komma ihåg också… Som nu ikväll, jag är trött och less, valpen är vild eftersom vi inte kunnat lägga upp dagsschemat på bästa sätt för henne. Resultatet? Jag önskar att hon kunde förstå mina hot om att strypa henne… ungefär 😉 Men jag vet ju att hon är underbar i grund och botten, hon utvecklas jättefint, jag lär mig massor av henne, hon är orädd och positiv och hon har potential att bli en galet bra saluki på alla tänkbara punkter. Jag är jätteglad att jag fick hem just henne, men ja… jösses vad less jag kan bli på henne vissa dagar.
Min vuxna tik däremot… jag är faktiskt aldrig less på henne någon längre stund. Jag kan tycka det är jobbigt när vi möter hundar som hon tycker är läskiga, att hon reagerar så starkt då, men i övrigt går jag bara runt varje dag och är tacksam över att just hon finns i mitt liv. Hon passar mig så löjligt perfekt och jag älskar varje millimeter av hela henne.
Absolut kan det vara så när man har valp 🙂