Åldersförändringar hos hunden

Har ni tänkt på hur lite det finns skrivet om åldrande hos hund? Det finns hyllmeter efter hyllmeter med -mer eller mindre lyckade- böcker och artiklar kring valpar, valpträning och valpens olika utvecklingsstadier och det är självklart viktigt att valpköpare får bra råd. Men… alla de där underbara (fast kanske vissa dagar mindre underbara) valparna kommer ju växa upp och bli vuxna och vips en dag så är de till och med gamla. I alla fall hoppas man ju det. Hur förberedd är ägaren då på förändringar hos hunden?

Visst, det finns några böcker om den åldrande hunden. Men oftast ryms åldrandet hos hund bara på några korta rader i de vanliga hundböckerna. Kanske för att åldrandet obönhörligen också kommer att leda till döden och då är det ju trevligare att skriva om valpar och framtid får man erkänna. Men om vi bortser ifrån de förare som väljer att omplacera sina hundar när de inte längre håller för tävling eller avel, så kommer ju de allra flesta av oss att någon gång i livet ha en gammal hund. Det hoppas man ju i alla fall!

Jag fick av en slump syn på ett häfte som SKK gett ut som heter ”Den gamla hunden”. Där kan man bland annat läsa om en studie kring senilitet (eller som det oftare kallas på hund ”kognitiv dysfunktion”) som visade att vid elva års ålder visade var tredje hund något symptom (tex förändringar i sömncykeln, ändrade sociala beteenden, desorientering, eller förlust av rumsrenhet). Sedan skedde en gradvis stegring med ökande ålder och vid sexton års ålder uppvisade alla hundarna i studien symtom.

Hos min Fonzie, i skrivande stund 13,7 år gammal, märker jag att han både ser sämre, hör sämre och att han i vissa lägen känns lite… tja, vimsig. Hur mycket av det som är att han just ser och hör sämre och hur mycket som är att han börjar bli senil är ju svårt att veta.

En spännande förändring som skett med stigande ålder är att han plötsligt fått ett mycket större intresse för dofter! När han kom till mig som tvååring kunde han kanske på sin höjd någon gång nosa efter en snygg tik på promenaden men till 99% så upplevde jag att Fonzie hade noll intresse för dofter. Faktum är att han fram till han blev riktigt gammal verkade tycka att vanliga promenader var rätt meningslösa och han har genom åren själv valt att spendera den allra största tiden av våra promenader med att gå fot och titta på mig istället för undersöka omgivningarna. I Fonzies värld har träning och att göra saker tillsammans alltid övertrumfat allt annat, så att ”bara gå och nosa” har legat mycket lågt på hans önskelista.

Men nu som gammal har han vips blivit mycket förtjust i att gå och nosa! Inte så att det skulle övertrumfa att vi gör något ihop, men om vi ändå bara ska promenera så har han upptäckt att det faktiskt är mer intressant att använda nosen än att gå och glo oavvänt på matte. Framför allt stadspromenader har han lärt sig att uppskatta och även om han fortfarande är helt ointresserad av andra hundar som vi möter så är dofterna väldigt intressanta numera. Faktum är att man vips behöver ha mycket mer gott om tid om man ska promenera med Fonzie, inte för att han rör sig långsamt utan för att han blivit väldigt nogrann med sitt undersökande.

Så jag som alltid gillat att gå i rask takt och utan stopp övar mig numera i att stanna och betrakta och filosofera mycket mer. Det blir en annan slags promenader och kanske är de minst lika nyttiga för mig som för Fonzie. För om det är något som de missat när de skriver om gamla hundar så är det just detta, att livet med en gammal hund är så kravlöst. Man undrar över exakt vad det är som är så intressant i den där lövhögen, ger upp tanken på att kunna förstå det, vänder ansiktet mot solen och tänker istället att en gammal hund, det är bland det finaste man kan promenera tillsammans med.