SM -kärlek, känslor & botox!

Ja, ungefär så tror jag att jag kan summera årets SM i rallylydnad.

KÄRLEK: att ha en hund som Fonzie som vägrar gå och promenera med Husse under tiden jag gick banvandringen för att han bara vill in, in, in på banan. Som tycker det är så roligt att åka på tävlingar och få egen tid bara han och matte. Som alltid gör så gott han kan även om han ibland vill för mycket, för fort och får för mycket rumpa åt alla håll. Att ha byggt upp en relation som gör att vi litar på varandra och alltid strävar åt samma håll även om något blir tokigt. “Otrolig kontakt” skrev ena domaren.

KÄNSLOR: att vara så väldigt, väldigt stolt och glad över vårt samarbete och känsla på banan men samtidigt så väldigt, väldigt besviken över att vi just idag drog på oss rena struntmissar och inte klarade av att sätta poängen när det behövdes. Grymma känslokast där. Jag är alltid skitnöjd med Fonzie och han vet att han är en KUNG när han går av (Krille stoppade filmningen direkt vi gick i mål men ni hinner se första glädjehoppet i starten på belöningen på filmen längre ner) men efteråt när Fonz fått gå till bilen och vila så kände jag bara FAN, FAN, FAN , JAG är ett stort jävla misslyckande. Jag, inte hunden!

BOTOX: jag läste någonstans att kvinnliga skådisar i Hollywood får svårare att spela karaktärsroller för all botox de använt gör att ansiktsmuskulaturen inte funkar som den ska och finliret med alla små nyanser i glädje och sorg försvinner och bara blir till grimaser! Ibland känns det som det finns en mental botox i hundvärlden (i alla fall på nätet), man ska inte visa så mycket känslor (mer än galet glad, nöjd och lycklig!) och man får absolut inte vara besviken, ledsen, arg, frustrerad utan direkt efteråt ska man bara kläcka ur sig något klämmigt om “nya tag och nya lärdomar!” typ. Men jag tror mental botox är lika illa (och motbjudande!) som den som trycks in under huden! Jag menar självklart aldrig att hunden ska uppleva ett misslyckande, men varför skulle vi som tävlar med hund inte få uttrycka besvikelse direkt efter ett misslyckande precis som vilken annan idrottsman som helst? Jag menar inte heller att man ska bete sig som John McEnroe när han var som värst, man tar inte ut det på andra, men att få VARA besviken och att få VARA ledsen, upprörd, arg på sig själv en stund, det tror jag inte jag är ensam om att ibland behöva vara. Jag har, på gott och ont, väldigt nära till alla känslor och även om det säkert är behagligt att vara mer jämn i humöret så funkar inte ett påklistrat leende och locket på för mig just där och då. Då behöver jag gå iväg för mig själv, vara arg, besviken, ledsen, säga att nu ger jag FAN i det här, fundera över alternativa hobbies och livsstil. När det utbrottet gått över kan jag sedan gratta mina medtävlande och glädjas åt andras framgång och i tankarna ganska snabbt börja planera för nästa gång då vi jäklar ska….! Men falsk mental botox, NEJ TACK! (Nej tack även till den fysiska ;-))

Så, jag är väldigt nöjd med uppladdningen och uppvärmningen innan start, jag är nöjd med att jag höll mig till min plan och körde Fonzie i ett mycket lugnare tempo än jag brukar göra (även om det då inte ser lika showigt ut som jag är van vid), jag är nöjd med hans belöningsritualer efteråt. Så uppgiftsmässigt gjorde jag så som jag planerat och det är jag nöjd med!

lottning

Resultatmässigt är jag ärligt inte alls nöjd. Jag hade sikte på att vara i final även om det kanske var ett för högt mål med tanke på att vi detta år tränat mest HTM och uppladdningen mot SM varit för slarvig. Vi ska kanske egentligen inte med den inställningen vara i final, men jag VILLE vara där. Logiskt eller ej.

Nu så här i efterhand och efter att ha sett filmen från SM kan jag väl konstatera att det som jag tycker är jättemissar på banan (att Fonz slänger sig iväg och backar galet snett både i tre steg höger och framför mig), de kostade oss bara -3 poäng sammanlagt av domarna, men det som kostade var ett islag på ena hindret (sammanlagt -10) och ett islag i en skylthållare (sammanlagt -6) . Om inte om varit…

Vi fick 181p och kom med det på 27:e plats av 45 startande. 21 ekipage kom till final och gränsen gick vid 191p. Vill man roa sig med statistik så är det väl ca 440 ekipage som tävlar i mästarklass så att kvala in till SM är i sig inte plättlätt. Att Fonzie två gånger kvalat in och deltagit på SM är inte fy skam, det inser jag, men jag tycker liksom att vi borde tagit oss längre i år. Jaja, det går inte alltid som man hoppas. Att missa en final känns lite som att vi missade Årets Rallyhund förra året med 1 poäng -vi lyckas inte få marginalerna på vår sida.

Å andra sidan, OM vi hade gått till final och lyckats placera oss på pallen, då hade jag nog sett det som ett bra tillfälle att avsluta Fonzies rallylydnadskarriär och bara köra HTM framöver. Så jag tänker nu skämtsamt att Fonzie säkert insåg detta och rumpade till det hela lite, väl medveten om att det skulle göra mig revanschsugen nog att fortsätta tävla honom ett år till i rallyn! 😉

giveup

Nu har vi en start till inbokad, sedan ska det bli en period enbart med HTM där vi ska försöka säkra vår plats på SM och finslipa inför EM.

jordan

Anna Larsson

Att utbilda nyblivna hundägare eller finslipa tävlingsekipage tycker jag är mycket roligt och givande. Jag håller både kortare kurser och längre utbildningar inom många olika ämnen som rör hundar och hundträning. Träningen ska vara rolig och effektiv och ge hund och hundägare ett roligare liv tillsammans!

Läsarkommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *